Hem Underhållning ”Better call Saul” – den sista mastodontserien?

”Better call Saul” – den sista mastodontserien?

förbi admin
0 kommentar

Nu är det inte långt kvar innan den sex säsonger långa ”Better call Saul” dockar in i den explosiva fem säsonger långa föregångaren ”Breaking bad” med ett oåterkalleligt klonk. Såvida man inte tänker sätta sig och se om alltihop är det dags att säga hej då till Vince Gilligans amfetamindoftande Albuquerque och Jimmy McGills brokiga skjortor.

Livet är kort. Tv-serier är långa. Det har gått fjorton år sedan sedan cancersjuka kemiläraren Walter White kokade sin första laddning metamfetamin och sju sedan hans sliriga advokat fick sin egen prequelserie. Var man gymnasist när det hela började är man över trettio nu.

Trots flera lysande avsnitt i sjätte säsongen har förväntan på slutet också mattats av. De ryckiga försöken att förbinda tidsplan och trådar i de senaste två avsnitten gör intryck av att det plötsligt blivit bråttom. Att det kanske aldrig har funnits någon briljant masterplan för den perfekta dockning som vi väntat på.

När man först hörde ryktet att det skulle göras en spinoff på ”Breaking bad”, med den omåttligt populära brännvinsadvokaten Saul Goodman som huvudperson, kändes det lite desperat, som om man inte kunde släppa taget.

Karaktären hade onekligen lättat upp stämningen när han släntrade in i slutet av andra säsongen med sin överkammade flint, sina billiga kostymer och sin oefterhärmliga svada. Det behövdes någon form av ventil i serien då. Dramatiken verkade bara trappas upp, upp, upp, Walter Whites själ blev svartare och svartare och alla lögner gjorde det svårt att andas. Serien verkade på väg mot en panikångestattack. Bob Odenkirk bjussade generöst på sin karaktärs löjlighet. Och stänkte i farten lite löje på den snabbeskalerande machismon runtomkring honom. Det var avväpnande.

Visst anade man att det fanns en själ där någonstans, men att göra en egen serie om en sådan klassisk birollskrumelur verkade svårt, kanske till och med lite flåsigt eller lyteskomiskt.

Hur man nu kunde underskatta Gilligans människokännedom efter ”Breaking bad”.

I stället för att anpassa tempot till den merkuriala huvudpersonen gjorde Gilligan motsatsen, saktade ner. Effekten blev som när ett rum stannar upp och man själv fortfarande springer eller alla tystnar och man själv fortfarande pratar högljutt. Man blir genant synlig. Alla kunde se Jimmy stå där liksom ensam med sig själv och med sin persona i handen. Man var fast.

Bob Odenkirk i ”Better call Saul”.

Foto: Joe Pugliese/AMC/Sony Pictures Television/Alamy

Det var förstås fascinerande att se karaktärer från ”Breaking bad” elegant glida in i handlingen, hur kartell- och droghandelsintrigen rullades ut inför Walter Whites entré. Men den stora behållningen var den melankoliska och gripande berättelsen om en ohjälplig trickster, Jimmy McGill, alias Slippin’ Jimmy, alias Charlie Hustle, alias Saul Goodman. En man född att ta genvägar. Alltid i moraliskt underläge gentemot sin stjärnadvokat till bror och hans uppblåsta kollega Howard Hamlin.

Det dramat var fortfarande spännande för bara ett par veckor sedan. Avsnitten ”Plan and execute” och ”Point and shoot” rent av gastkramande.

Spänningen ökade när man såg konturerna av land. För det fanns fortfarande en viktig passagerare kvar ombord som man visste säkert inte skulle vara där när man lade till.

Den Saul vi lär känna i ”Breaking bad” är en ogift, obotlig ungkarl som betalar för sina sängkamrater. Men den yngre version som vi följer i ”Better call Saul” har ett lyckligt och jämlikt folie à deux-förhållande med den driftiga och – i alla fall på ytan – förståndiga juristen Kim Wexler.

Gilligan hade nämligen gett Jimmy/Saul två genialiska stödkaraktärer. Brodern (briljant spelad av komikern Michael McKean) som trots sin psykiska skörhet och till och med när han sitter insvept i foliefiltar livrädd för elektricitet, alltid ser ner på honom. Efter många, plågsamma turer dem emellan visar det sig att alla Jimmys ansträngningar är meningslösa. Chuck har helt enkelt inga känslor alls för sin patetiska lillebror.

Så vem älskar Jimmy förutom hans döda mamma?

Rhea Seehorn som Kim Wexler i ”Better call Saul”.

Rhea Seehorn som Kim Wexler i ”Better call Saul”.

Foto: PictureLux/The Hollywood Archive/Alamy

Överraskande nog Kim Wexler, som i Rhea Seehorns tolkning är den gåtfullaste karaktären i hela serien. Hon ser ut som vilken Jeanette som helst i kostym och pumps och med det blonda håret i klassisk juristtofs. Hon skulle kunna vara utfyllnad i en kontorsscen där någon annan har huvudrollen, men här blir hon synliggjord. Man anar att hon kommer från en lägre klass. Hon har en diskret men nästan ridderlig resning, som om hon slår vakt om ett värde som aldrig uttalas. En enda, hastig tillbakablick till hennes barndom är allt vi får som förklaring till varför hon, som verkar så principfast och moralisk, rycks med i och roas av Jimmys trix och bedrägerier. Men redan den lilla Kim har något outgrundligt över sig.

Man vet inte vem hon är, men man vet att man tycker om henne.

Det var därför klumpen växte i bröstet. För varje avsnitt som gick och Kim och Jim fortsatte att borsta tänderna bredvid varandra eller planera sadistiska pojkflickstreck mot Howard Hamlin ökade oron. Vad skulle de göra med henne? Hon kunde ju knappast bara packa en väska och försvinna. För om man bara lät henne gå skulle man vilja följa med och ta reda på vart hon tog vägen, nu med blod på sina händer och sitt sinne för rätt och fel rubbat för alltid.

Dessutom hade paret fått en avgörande fråga ställd till sig av den slutligt krossade Howard Hamlin, en fråga riktad lika mycket till henne som till Jimmy: Varför ägnade de sig åt detta? Var de något slags klasskämpar? Eller kanske trots allt inget mer än ett par sociopater? Det var frågor som behövde få ett svar.

Efter sju års väntan var det som om de hoppade över det avgörande ögonblicket, när det sista av Jimmy dör ut och Saul tar över helt

Walter Whites historia kändes som en tågkrasch i slowmotion. Det tog kanske en säsong för mycket men slutet på ”Breaking bad” var logiskt, sensmoralen blev rätt, psykologin var konsekvent.

Jimmys utveckling har på ett sätt varit ännu mer förtvivlad: en levande människa som sakta men obevekligt stängs in i en plastavgjutning av sig själv.

Men sättet som de löste problemet Kim och sedan genast klippte sig långt framåt i tiden var illavarslande. Efter sju års väntan var det som om de hoppade över det avgörande ögonblicket, när det sista av Jimmy dör ut och Saul tar över helt.

Om det inte sker något slags mirakel i de allra sista avsnitten. Eller planeras en ny spin-off om Kim Wexler? Ingenting är uteslutet.

Man får väl försvara det med en trixig bortförklaring som att Jimmy/Saul alltid tog genvägar, så varför skulle han inte göra det nu? Serien imiterar sin huvudperson.

Men det är ju just det den inte har gjort.  Förrän nu.

Det är inte bara författare som börjar bli utmattade. Pandemier, krig och miljöhot har ritat om kartan. Kanske har varken kreatörer eller publik tålamod längre med de fina mastodontverken, säsong efter säsong av timslånga avsnitt där karaktärer sakta fördjupas – eller urholkas – genom livets subtila förskjutningar.

Nu kommer andra typer av serier, med mindre psykologisk realism och mindre retronostalgi kring den vita manlighetens sönderfall

Nu kommer andra typer av serier, med mindre psykologisk realism och mindre retronostalgi kring den vita manlighetens sönderfall. Med verfremdung, surrealism och ett nytt ljus över gamla situationer. Atlanta” är förstås den mest sensationella. Geniet Donald Glover och regissören Hiro Murai har ritat om hela spelplanen. Men också serier som ”Severance” försöker ta sig ur seriernas uppkörda hjulspår.

Den långa guldåldern för psykologiskt realistiska, djuplodande, filmiska långkörare säger något om hur stort behovet var av att få komma under skinnet på alla arketyper som omgett oss sedan filmens födelse. Få se gränsen luckras upp mellan gangstrar och hjältar, komma in bakom perfekta ansikten som Donald och Betty Drapers. Få vara kvar när alla mytiska figurer tar av sig ansiktet och lägger det i sminkburken. Och sen långsamt titta upp och möta det nakna ansiktet i spegeln.

Vince Gilligan har bjudit på många sådana möten. Walt, Hank, Marie, Jesse, Tuco, Lydia, Chuck, Nacho, Howard, Gus, Mike. En hel tysk ingenjörstrupp som hålls inlåst i underjorden för att spränga fram Gus Frings metamfemtaminlabb. En kemist som älskar italiensk jazz. Om de i slutänden blir mer än ansikten och röster man minns från en resa till Albuquerque är för tidigt att säga. Men det är ingen resa man någonsin kommer att ångra.

Läs fler texter av Kerstin Gezelius och mer om film och tv-serier.

Du kanske också gillar