Hem Sverige Björn Wiman: Låt inte hånskrattarhögern sätta tonen i höst

Björn Wiman: Låt inte hånskrattarhögern sätta tonen i höst

förbi admin
0 kommentar

I den oskattbara minnesbank som ryms i en byrålåda i skärgården hittar jag en 40 år gammal trycksak. Utgiven av sportfiskeföretaget Abu i Svängsta 1982 under den fyndiga titeln ”Napp och nytt” – en behändig kombination av reklambroschyr och inspirerande läsning. Jag och min kusin tillhörde målgruppen, när vi sprang längs de orubbligt grå klipphällarna med varsitt enkelt kastspö och fantiserade om både ny utrustning och större fångster. Det var då, i det gamla ekosystemet, på gränsen till människans nya tidsålder, när koldioxidhalten i atmosfären fortfarande befann sig under risknivån och kustvattnet i Östersjön var i genomsnitt två grader kallare än i dag. Måsar och havstrutar skränade kring potatisskal och kotlettrester som mormor la ut på berget efter middagen, medan gubbarna for ut till grynnorna vid Kanholmsfjärden för att dra upp hinkvis med abborre.

40 år senare är det tyst i luften och tomt i havet. Ejdern, mellanskärgårdens karaktärsfågel, är i stort sett borta. Färre gäddor i vikar och vass. ”När man fiskar vet man aldrig”, skrev ”Napp och nytt” 1982. Vad som helst kunde hända. Varje kast ett lotteri.

I dag är nitlotterna i så fall fler än tidigare. I ett fint reportage nyligen skildrade Svenska Dagbladets Erica Treijs hur strömmingsbeståndet vid Östersjöns kuster har minskat drastiskt de senaste åren. Det storskaliga trålningsfisket beskrivs som boven i dramat. Det länsar haven på fisk och slår sönder ekosystemen. Flera surströmmingssalterier längs den norrländska kusten har fått stänga i brist på råvara. ”Det är hemskt, ett miljöbrott att rubba balansen i havet”, säger en fabrikant till SVT. Till slut kan samma sak ske med strömmingen som med torsken. Den dör ut.

Man kan hånskratta åt mycket här i världen. Men man ska vara bra förhärdad om man hånskrattar åt ett döende hav.

Man kan hånskratta åt mycket här i världen. Men man ska vara bra förhärdad om man hånskrattar åt ett döende hav

Trots det har hånskrattet varit ett av sommarens tongivande läten, i en värld som bokstavligen är på väg att förlora sina språkliga fundament: hav utan fisk, floder utan vatten och berg utan snö och is. Ju tydligare tecknen blir, desto mer ökar kraften i förnekelsen och desto högre ljuder glåporden om ”hysteri” och ”alarmism”. När tusentals personer dör i den våg av extrem hetta som svept över Europa rapporterar engelska tv-meteorologer om att de utsatts för hatkampanjer i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den svenska skränhögern hakar på i kampanjer om ”hjärntvättande väderkartor” och bisarra påståenden om Miljöparitet som ett ”samhällsfarligt parti”.

Men den paradoxala klimatdissonansen gäller också i mer städade sammanhang. Samtidigt som landningsbanorna i engelska Luton smälte av rekordhetta hälsades den avslutade SAS-strejken med glädjerubriker i många medier. Moderatledaren Ulf Kristersson säger att inga omställningar av vår livsstil ska göras, L-ledaren Johan Pehrson att det är realistiskt att fortsätta sikta på 1,5 gradermålet, samtidigt som Sveriges klimatmål inte behöver skärpas. Klimat- och miljöministern Annika Strandhäll för sin del oroas av extremvärmen och menar att vi ”behöver göra allt vi kan för att få ned utsläppen och klara 1,5-gradersmålet” utan att på något sätt visa hur det skulle gå till i praktiken. Till slut fick Aftonbladets Lena Mellin rycka ut och läxa upp de svenska politikerna för deras brist på ledarskap i klimatfrågan.

Sven Delblanc.

Foto: Dan Hansson/TT

Vad är i övrigt slutsatsen av denna galna sommar? Uppenbart är att allt fler klimatforskare, till följd av den förnuftsfientliga politiska handlingsförlamningen, nu talar högt om hur deras dystraste scenarion är på väg att bli verklighet. Under 2022 förväntas den globala efterfrågan på kol återigen nå tidigare toppnivåer, samtidigt som fossilbolagen gör rekordvinster. Risken för att mänskligheten går under på grund av klimatförändringarna har allvarligt underskattats, menar brittiska forskare i en studie som presenterades i veckan.

Vad är i övrigt slutsatsen av denna galna sommar?

Men människan är aldrig heller helt entydig. Samtidigt som både förnekelsen och de farliga utsläppen ökar tar sig också motsatsen allt tydligare uttryck. Delar av näringslivet driver på egen hand omställningen som om den politiska odugligheten inte fanns. I sociala medier växer unga människors vrede till stormstyrka över influerares och artisters groteska flygande med privatjet. Världen står och väger. Också uppgivenheten är ett existentiellt hot.

I en annan av den svenska sommarens minnesbankar, ett av de spontana bibliotek som ställs upp i väntkurer och båthus över landet, hittar jag ett välläst exemplar av Sven Delblancs ”Åsnebrygga”, den klassiska dagboksromanen om ett år i Kalifornien i slutet av det politiskt oroliga 1960-talet, fullt av studentrevolter och politiskt våld. I ett avslutande credo vänder sig Delblanc mot ”domedagspessimismens tro” på människan som ett simpelt kreatur, utan makt att forma sin egen framtid. Bara genom att konfrontera sin egen svartsyn klarar Delblanc att se klart på framtiden.

’När tvånget genomskådats tränger vi in i frihetens situation, där verkligheten och historien är i vår makt.’

”Du bor granne med det mörka landet, vars namn är Förtvivlan”, skriver han i en vacker passage. ”Men din skyldighet är att gå in i det mörka landet och återvända och fortsätta leva som om mörkret inte fanns. Att bejaka mörkret är att bejaka det bestående onda. Det är inte sanningen du bejakar i det mörka landet, det är din egen längtan efter undanflykt och ro.”

I stället pläderar Delblanc, annars inte känd som en radikal fyrbåk, för en annan sanning. ”Ett biologiskt släkte kan inte på en gång hotas av undergång och inse att hotet föreligger”, menar han. ”När tvånget genomskådats tränger vi in i frihetens situation, där verkligheten och historien är i vår makt.”

Kanske är det en åsnebrygga, en lathund, för hösten som kommer?

”Kan människan överleva?” frågar sig författaren. ”Är frigörelse möjlig? Mitt svar är ja.”

Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.

Du kanske också gillar