Hem Sport Croneman: Varför gullas det med spelare i tv?

Croneman: Varför gullas det med spelare i tv?

förbi admin
0 kommentar

Den sjunde och avgörande SM-finalen i hockey mellan Luleå och Färjestad i torsdags (C More) blev en odramatisk historia, såvida man inte supportrade ett av lagen givetvis. Då var det en nagelbitare.

Jag tyckte det var oerhört snällt. Och, som sagt, väldigt odramatiskt. Det var en del dueller och domaren släppte generöst ganska mycket, men sex utvisningsminuter för hemmalaget och fyra för bortalaget sade nog ändå en hel del. Tacklingar, totalt (enligt SHL:s egen statistik): elva för hemmalaget, två (två!) för bortalaget. Det var med andra ord inte särskilt grinigt, snarare ”äckligt disciplinerat”, som Malmö-coachen Timo Lahtinen sade någon gång på 80-talet.

Ändå kan man tycka att man i den allra sista matchen för säsongen, efter en stenhård säsong och med sex jämna finalmatcher bakom sig skulle ha jobbat upp sig till en rätt stinn adrenalinnivå – men en stor svensk idrottare skall alltid hålla sig iskall i alla avgörande ögonblick. Att vara kylig är den egenskapen en svensk publik uppskattar mest hos våra idrottsutövare. Det är kyligheten som ger bragdguld och beundran.

Rätt jäkla trist ibland.

Vi kör ner huvet, drar ner mössan och brassar på utan att ge ett pip ifrån oss.

Det var bara en spelare som tappade det och stod i utvisningsbåset, slog mot plexiglaset som en tok och visade tecken på vansinne (han fick lugnas av en svensk i båset): Han var självklart kanadick.

”Nu går vi ut, gör inga misstag, drar inte på oss några onödiga utvisningar.” Hängslen och livrem, flytväst och fallskärm.

Inte ens Niklas Wikegård hade några allvarliga invändningar. Han sade inte ens att de spelade ”frökenhockey”.

Jag vet inte varför jag satt, eller sitter här nu, och suktar efter blod – men det var något familjärt över hela tillställningen som störde mig svårt. Och när C More skickade fram sina hårdhudade reportrar för att snacka med spelare och tränare, ja då stod de mest och gullade med varandra: ”Gå in och vila nu”, sade reportern omtänksamt till den tuffe hockeystridisen.

Tv-reportrarna vid hockeyrinken eller fotbollsplanen är nuförtiden så gosiga att man får spatt: ”Tack för att du tog dig tid att prata med oss.” ”Lycka till nu.”

Men vad fan! Är det ”Hela Sverige bakar”?

Jag förstår över huvud taget inte varför en reporter måste a) Tacka b) Önska lycka till c) Gulla med dem de är satta till att bevaka. C Mores journalister är inte en del av underhållningen, de skall inte stå för den trevliga stämningen, de är inte en del av den stora klacken. Skall det vara svårt att fatta?

Rent stötande är det faktiskt också (ja, det är en gigantiskt stor öppen dörr jag brakar in i – jag bryr mig inte) att C More låter det stora spelbolaget serva tittarna med de aktuella live-oddsen. Fattar bara inte att man inte tar något ansvar som mediebolag när både spelmissbruket sprider sig som en farsot, och brottsligheten kring riggade matcher tycks öka lavinartat. Tidningen Offside har hittills varit den enda aktören i media som tagit något som helst ansvar, och sagt nej till spelannonser. Rent otroligt att inte någon annan medieaktör visat samma prov på civilkurage och konsekvens i sitt agerande.

Jag har två iakttagelser till från SM-finalen i torsdags: Boxplay och Guldhjälmar.

Med risk att framstå som stenkorkad: Är en boxplayuppställning verkligen det enda sättet att försvara sig på under en utvisning? Har ni någonsin sett ett alternativ? Finns det någon hockeyteoretiker därute som kan hjälpa oss som undrar (innan Richard Fosbury plötsligt började hoppa höjdhopp med ryggen över ribban var det förmodligen en rent löjlig idé).

Ja, Guldhjälmarna var det. Guldhattarna, i alla dess former. Finns det någon som helst möjlighet att vi kan slippa dem i fortsättningen i svensk idrott? Ett litet importförbud kanske…?

Läs fler sport-i-tv-krönikor av Johan Croneman:

Lasse Granqvist borde prisas av Svenska Akademien

Jag hade delat ut tre-fyra kort varje match för dåligt uppförande

Du kanske också gillar