Hem Underhållning Douglas ”Dogge” León får årets Cornelis Vreeswijk-stipendium

Douglas ”Dogge” León får årets Cornelis Vreeswijk-stipendium

förbi admin
0 kommentar
Dogge Doggelito

INTERVJU. Cornelis-rummets höga spröjsade fönster släpper in ett milt ljus. Parketten knakar. Cornelis Vreeswijk tittar på oss från väggen. Hans bara överkropp accentueras av en tatuering och ett par hängslen. Sträck på ryggen, upp med hakan är det som att fotografen har sagt. Det var här han brukade sitta och dricka. Jag hade väntat mig nåt mer än ett foto. En mer påtaglig bit av Cornelis själ. 

Dogge kommenterar tatueringen, en tiger på bröstet.

– Vem är det mer som har det? Ranelid va?

Björn Ranelid hade dock inte kunnat klä sig mer elegant än vad Dogge har gjort den här dagen.

Mintgrön välstruken skjorta, vita byxor och ett par skor som hade gjort bröderna Solaras i Elena Ferrantes Neapelkvartett gröna av avund.

Frankie Ruiz, eller hur? 

Dogge nickar. Jag har läst på. José Antonio Torresola Ruiz var den amerikanska salsa singer-songwritern av puertorikanskt ursprung som Dogges pappa hade på kassettband. Om det hade funnits en publik i Alby hade kanske Douglas León blivit salsa-stjärna i stället. 

– I salsan fanns något som talade direkt till mig. Något som öppnade sig, säger Dogge och gör en uppåtstigande rörelse med rösten. En vokal hiss.

JURYNS MOTIVERING

Vid denna hållplats bytte svenskt musikliv spår och en röd linje drogs mellan då och nu.

Med drömmar hämtade från andra sidan Atlanten grävde kungen där han stod och välkomnade alla till förorten.

Vi gick med i Botkyrkan och breven från kolonien satte fart på pennor överallt.

Nu vet alla i vårt kvarter.

Alla guzzar. Alla shonnar.

Snubben är inte bara hipp, han är cool, han är älskad och han tog svensk rap ut ur betongskuggan och in i rampljuset.

Douglas ”Dogge” León tilldelas 2022 års Cornelispris.


I juryn ingår: Martin Aagård, Gunilla Brodrej, Silas Bäckström och Anton Strand.


Ödets ironi är att det var levern som tog livet av såväl Frankie Ruiz som Cornelis Vreeswijk. Ruiz fick skrumplever och dog när han var 40, Vreeswijk avled i levercancer, 50 år gammal. Dogge har själv levt hårt, men tar numera ingenting som är tyngre än Pepsi Max och svart kaffe. 

– Det är helt otroligt att jag aldrig har varit i Cornelisrummet. Jag borde ju ha suttit och druckit här.

Du har kommit förbi drogerna och spriten. Men hur tänker du kring att det är så många artister som hamnar i det där?

– Ångesten äter upp dem inifrån. Det dämpar för stunden. Konstnärens grej är att beröra. Det är det som driver oss. Man behöver ha haft det där jobbiga svarta för att kunna peta på folks hjärtan. Alla stora artister har haft en jobbig bakgrund. Men man hade ju gärna velat höra en 80-årig Cornelis.

Vad var det du dämpade med droger?

– Extrem fattigdom. Sånt sätter spår. Om jag ville spela trummor så ville min brorsa också det och då blev det för dyrt och då fick ingen av oss göra det. Men så kom rapen. Det var som att Gud gav oss fattiga barn nånting att hålla på med.

Vill köpa ett hus i karibien för prispengarna – “Casa Cornelis”

”Jag borde ju ha suttit och druckit här.”

Foto: ELLINOR COLLIN

Dogge är sällan inne i Stockholm. Han åker bara hit om han har nåt ärende. Det är sen gammalt. 

– Stockholm är min huvudstad. Kungen bor här, men jag kommer från Botkyrka. Det är en helt annan grej. 

Kim Veerabuthroo Nordbergs biografi om Dogge (”Ibland vill man bara försvinna – en bok om Dogge Doggelito”) berättar hela hans historia från barndomen till nu inklusive succén med Latin Kings, smärtsamma privata förluster och cykel på köpet. Om hur den svenska rapens historia på sätt och vis började med en liten kille som hade blivit golvad av att sjunga i kyrkan, ville sjunga i tv som Carola, och sen tog sig in till tunnelbanetågens förarplatser för att rappa i mikrofonen. Det har blivit ett fint porträtt av en komplex karriär. Inte alltid så smickrande. Därför frågar jag Dogge vad han tycker om boken.

– Den blev så bra. Ett viktigt tidsdokument över en sångares liv. 

Dogge tittar ut mot vattnet.

– Jag mår dåligt när jag inte skapar. Säg att vi skulle ta den där båten och åka ut till en ö nånstans dit det tar fyra timmar. Då mår jag dåligt för att jag missar fyra timmar. Livet är så kort. 

Men återhämtning då? Ligga på soffan och titta i taket?

– Nej nej, det finns inte. Jag sover bara fyra-fem timmar. Jag har kompisar som säger att de inte orkar vara med mig mer än två dagar. Sedan måste de vila i tre. Jag vill vara på språng, min son är likadan. Och min pappa. Jag tror att det är en gen vi har, skynda skynda, vi måste hinna. Två låtar om dagen håller doktorn borta. Eller två tavlor om dagen.

Dogge har börjat måla. Han har ställt ut. Det är mycket palmer på motiven.

– Jag gjorde nio tavlor en dag, då var det nån som sa att jag inte skulle lägga ut det på Facebook. Då sjunker de i värde.

Säljer du nåt?

– Nja så där. Jag har bara hållit på i två år. Min brorsa Sebastian är Sveriges första graffitimålare, han har gått på Konstfack. Min mormor var konstnär och gick på Konstfack och min morfar var arkitekt och målade, men han var glad i hatten och söp bort alla pengarna så mamma och vi hamnade i förorten. 

– När man har rest lite så inser man att vi kommer från de fattigaste, smutsigaste gatorna i Sverige där missbruk, droger och våld är normaliserat. Min mamma var ensamstående med fyra barn, men hon har aldrig tagit droger. Vi var bara fattiga. Det har gett mig min hunger. Det är därför jag alltid köper två av allt. Det är en sjukdom. 

När jag var liten hade jag bara två par byxor. Ett par med ett stort hål och ett med en stor färgfläck på för min storebror hade lånat dem när han målade graffiti.

Dogges konsumtion har tv-tittarna fått en viss inblick i genom ”Drömfällan” i TV3. Men där fick han inte möjlighet att förklara varför. 

– När jag var liten hade jag bara två par byxor. Ett par med ett stort hål och ett med en stor färgfläck på för min storebror hade lånat dem när han målade graffiti. När jag skulle söka drama på estetiska linjen var jag tvungen att ha de byxorna och det påverkade mitt självförtroende. 

Gunilla Brodrej och Douglas León i Cornelisrummet på Mosebacke.

Foto: ELLINOR COLLIN


Dogge sökte in med en text av August Strindberg. Efteråt undrade juryn hur han hade lärt sig det där. Det blev avslag och Dogge la skådespelardrömmen på hyllan och blev artist i stället.

– Det här var på 1990-talet. Det var inte en enda ”blatte” på estetiska linjen då. Jag är egentligen ingen musiker. Jag är en skådis, säger Dogge. 

– Sedan träffade jag en kille som var lika fattig som jag, men hans föräldrar var narkomaner, så han var helt utslagen, han hade verkligen ingenting, men han sa: ”det är lugnt, vi fixar byxor”. Och så gick han in på Märkeskompaniet och hämtade tio par och jag bara: ”är det så man gör?”. Och så hamnade man ju i det.

I dag blir Dogge sponsrad av ett jeansmärke. 

När Latin Kings kom blev ni en symbol för att man kan lyckas. Men i dag har rapen kommit att symbolisera nåt annat. Vad känner du för det?

– Det kallas evolution. Den första hiphopkulturen i USA var emot droger, kriminalitet och våld, men sedan i slutet av 1980-talet kom den första gangster-rapen från LA och Philadelphia. Vanliga rappare tjänade otroligt mycket pengar och när gangstrarna såg det började de också rappa. Jag hade tur att växa upp under 1990-talseran då man samplade och befann sig i ett mellanrum mellan gangsterismen och medveten rap. Det vi såg i USA på 2000-talet ser vi nu i Sverige 20 år senare. I USA är rapparna i dag så rika att de köper hela basketklubbar. 

Douglas León och några barn som leker i bakgrunden.

Foto: ELLINOR COLLIN

Hur ser du på den nya generationen.

– De är som reportrar, men jag vill helst inte prata om det för det är så lätt att man säger fel. Men när vi skrev ”Snubben trodde han var cool” var det många som trodde att vi ljög. Idag är det ingen som ifrågasätter sanningen i texterna. 

– För oss var det alltid viktigt att vara originella och att ha ett budskap. Idag ska man helst ha suttit inne och ha knarkat mycket och varit kriminell, då har man cred inom rapen. Det började i USA. Det har inget med Sverige att göra egentligen. Det är en sorts sport där det finns pengar och det glamorösa livet.

Apropå det. Vad ska du göra för pengarna?

– Jag har sagt att om jag nån gång vinner Cornelispriset ska jag köpa det där drömhuset i Karibien. Då ska jag kakla upp ”Casa Cornelis” ovanför dörren och när de frågar vem han är kommer jag svara att det var en av Sveriges största artister och att han skickade det här huset till mig från himlen. 

CORNELISPRISET

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) var en nederländsk-svensk trubadur och poet vars kompositioner och tolkningar numera tillhör Sveriges mest folkkära visor. 

Stipendiet delas ut sedan 1988. Bland tidigare pristagare kan nämnas Monica Zetterlund, Freddie Wadling, Lena Nyman och Olle Ljungström.

Juryn består av en representant för vardera Expressen och Aftonbladet, advokaten Anton Strand och Vreeswijks producent Silas Bäckström.

Prissumman uppgår i år till 750 000 kronor.

Priset delas ut på Cornelisdagen söndagen 7 augusti på Mosebacketerrassen i Stockholm.

Du pratar om Gud. Om du fick rangordna Jesus, Cornelis, Frankie Ruiz, Rizla (hunden) och Carola?

– Min mamma brukar säga: ”kommer du ihåg att du kallade Rizla för din gudshund?”. Rizla tog bort mig från gatan. Men det blir Jesus på första plats. Han är vägen sanningen och livet.

Dogge mötte Jesus när han fick sjunga i kyrkan som straff för att han hade varit busig. I vit kåpa med åtta av skolans bråkstakar. Det var det värsta öde man kunde tänka sig för smågrabbar som tävlade i coolhet. 

– Men när det blev min tur fylldes jag av en värme, det var som att jag fick Guds kärlek och gåvan att sjunga samtidigt. När det hände visste jag att jag kommer vara med Jesus i hela livet. Så Jesus är nummer ett, sedan Rizla, Frankie Ruiz, Carola och sist Cornelis, han får ursäkta. När Carola [från Norsborg] vann Melodifestivalen blev min högsta dröm att få sjunga på tv som henne.

Då började jag gråta. Har man nåt extra så är det en gåva.

Mediebilden av dig har alltid varit invandrar-Dogge. Vad tänker du om det?

– Jag blev känd när jag var tio. Då började de skriva i tidningen om ”invandrarbandet”. Jag är inte invandrare från nånstans. Jag är född på Huddinge sjukhus. Ingen frågade om min mammas släkt. Men när jag gick i skolan skulle vi rita av vårt lands flagga för en utställning i matsalen. Jag blev jättesplittrad, ska jag göra mammas flagga blir pappa ledsen och tvärtom. Och sen kände jag att jag kanske var karibenjo på nåt sätt. När jag såg alla svenska, turkiska och finska flaggor och bara en karibisk, min, kände jag att wow. Jag är dubbel. För några år sedan kom min son hem med en karibisk flagga från samma skolas flaggutställning. Då började jag gråta. Har man nåt extra så är det en gåva.

Signering och självporträtt.

Foto: ELLINOR COLLIN

Dogge vid Cornelis Vreeswijks grav på Katarina kyrkogård i Stockholm.

Foto: ELLINOR COLLIN

Vi lämnar Mosebacke och går mot Katarina kyrkogård där Cornelis är begravd. På trottoaren vid en klottrad husvägg står en burk med sprayfärg. Så nu står det också Dogge på Östgötagatan 7. På Record mania, vinylbutiken snett mittemot, hittar han den hippa Svante Thuresson, MC Shan och någon annan hiphop-legend som jag inte hinner uppfatta namnet på. Jag frågar efter Cornelis och köper de tre plattor som finns, en av dem är ”I elfte timmen”, där Cornelis spelade in sina gamla bästa låtar med unga musiker så att en ung generation skulle upptäcka dem. ”Somliga går med trasiga skor”, ”Jag hade en gång en båt” och så vidare. 

– När jag kom in i musiksalen i skolan första gången var jag lika jobbig som ankan på julafton. Jag spelade på allt. Men min musiklärare Josef som såg precis ut som Pavarotti tog tag i mig och sa ”du, du ska stå på scen”. Och så gav han mig ”Nordsjötorskvisan” som jag skulle sjunga på skolavslutningen. Jag blev jätteledsen. Men syslöjdsläraren sydde en torskdräkt i skumgummi och så fick jag sjunga i den inför alla barn. Det var egentligen min debut. Och den har jag spelat in på min första vis-skiva.

Sedan sjunger Dogge ”Nordsjötorskvisan” för mig och fotografen och en lite skara cafégäster på Katarina kyrkogård. 

Dogge sjunger ”Nordsjötorskvisan” på Katarina kyrkogård.

Foto: ELLINOR COLLIN

Någon har lagt en jägermeister och en cigg på Cornelis grav. Dogge berättar om sin mormors stenhuggarsläkt från Hovenäset på Västkusten. Om att alltid äta fisk och ha starka underarmar. Kullerstenarna vi går på får en annan laddning. Och berättelsen om Dogges härkomst likaså. 

Vi hittar porten på Renstiernas gata 16 där Cornelis bodde den sista tiden. Det sägs att det enda som ser ut som då är en badrumsvägg. Uppe på Glasbruksklippan står Bitte Jonason Åkerlunds staty av Cornelis. Annars finns det inte mycket att se, inget museum, inget barndomshem, ingen konstnärslägenhet, ingen plats att vallförda till för att komma Cornelis Vreeswijk nära. En av vår tids största poeter. 

Kanske kommer det en gång stå Casa Cornelis i mosaik över en dörr till ett hus på en karibisk ö.


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.


Fotnot.
Cornelispriset delas ut under en ceremoni på Mosebacketerrassen 7 augusti 16.00.
Gratis inträde. Välkomna!

Du kanske också gillar