Hem Ekonomi Ingves bedrövliga tajming har försvagat ekonomin

Ingves bedrövliga tajming har försvagat ekonomin

förbi admin
0 kommentar

Förtroendet för Riksbanken och penningpolitiken har tagit skada och Stefan Ingves eftermäle riskerar bli att ha bedrivit en procyklisk penningpolitik. När ska Riksbanken bli mer proaktiv och dämpa konjunktursvängningar, snarare än reaktiv och förstärkande, frågar sig ekonomerna Pontus Braunerhjelm, Johan Eklund och Daniel Wiberg.

Riksbankens styrs i första hand av ett inflationsmål, men penningpolitiken ska också bidra till att stabilisera ekonomin över en konjunkturcykel. Likaså har Riksbanken ett ansvar för att den finansiella stabiliteten upprätthålls. 

Det kan med fog ifrågasättas i vilken mån Riksbankens förda penningpolitik stabiliserat ekonomin och därmed bidragit till en hållbar tillväxt och högre sysselsättning. Liksom vilka kriterier Riksbanken använder för sina penningpolitiska beslut.

Tyvärr har Riksbankens bristande tajming och omvärldsanalys bidragit till att penningpolitiken kommit att förstärka konjunktursvängningar i stället för att dämpa dem. ”We didn’t see it coming” tycks vara den stående förklaringen till att penningpolitiken kommit att bli reaktiv i stället för proaktiv.

Riksbanken har under Ingves tid vid rodret haft en bedrövligt dålig tajming. I september 2008, valde Riksbanken att höja räntan trots tydliga tecken på ekonomisk avmattning och internationell turbulens. Händelseutvecklingen tvingade sedan Riksbanken att vid nästa möte i oktober omedelbart sänka räntan (något som kritiserats upprepade gånger här på Di debatt).

Stefan Ingves.Foto:Tim Aro/TT

Under 2013 fanns starka motiv för sänkt ränta. En global avmattning hade ägt rum och EU befann sig i en recession (BNP har minskat två kvartal i rad för EU-länderna). Trots att den svenska inflationen sedan lång tid legat under inflationsmålet på 2 procent valde Riksbanken konsekvent att inte sänka räntan. Riksbanken hänvisade bland annat till oro över hushållens höga skuldsättning. 

Så småningom kom även Riksbanken i kapp omvärlden och styrräntan sjönk under nollstrecket 2015, så förblev det fram till ingången av 2020. Ända fram till maj i år var styrräntan noll. En nivå som ansågs motiverad av pandemin, trots att det gick att se tecken på att svensk ekonomi återhämtade sig bra och att inflationen började klättra brant uppåt under 2021. 

Även denna gång tycks Riksbanken ha haft dålig tajming och missat tydliga tecken på stigande inflation under hela 2021. Tecken på inflation var också tydliga långt innan Rysslands invasion av Ukraina. 

Avseende energipriserna fanns sedan länge mycket som tydde på fortsatt stigande priser i linje med en annalkande energikris. Sydsvenska Industri- och Handelskammaren har liksom många andra varnat för elbrist under många år. Såväl el- som drivmedelspriserna steg stadigt och varaktigt under hela 2021. Vad fanns det som talade för att dessa priser inte fortsatt skulle stiga under 2022? Här behöver Riksbanken ha en bättre förklaring än att det inte kunde antas att priserna skulle öka. 

Stigande svenska drivmedelspriser har sedan 2018 till stor del varit ett resultat av reduktionsplikten, som på bestämda datum enligt en trappstegsmodell fodrar högre inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel. Detta medför att lagen har en förutsägbar och prishöjande effekt, så länge produktionskostnaden för biodrivmedel är högre än för fossila. Antog Riksbanken fallande oljepriser eller andra faktorer som på något sätt skulle förta denna effekt?

Men hur är det med livsmedel, fanns det inga tecken på att även livsmedelspriserna började stiga innan kriget i Ukraina? Så här skriver Livsmedelsföretagen i sitt Konjunkturbrev (Q) våren 2021:

”Det mest iögonfallande i Q2-resultatet är den snabba ökningen av företagens kostnader för rå/insatsvaror. Med indexvärdet 79 noteras ett av de högsta värdena under hela indexseriens 12-åriga historia. Orsaken är snabbt stigande råvarupriser på den globala spotmarknaden för den breda paletten insatsvaror i livsmedelsproduktion, direkt eller indirekt.”

Grundläggande insikter om tillståndet i ekonomin och prisläget internationellt och i Sverige, tycks helt gå Riksbanken förbi. Riksbankschefen hävdade i februari 2022 att styrräntan skulle vara noll fram till 2024, att det i februari inte gick att förutse vare sig kriget i Ukraina eller energikrisen, eller att det fanns ett kraftigt stigande inflationstryck.

Nu har Riksbanken återigen, gjort helt om och överraskar marknaden med snabba räntehöjningar. Den höga skuldsättningen bland hushållen utgör nu återigen en stabilitetsrisk. Vilket paradoxalt nog aktualiseras av Riksbankens snabba räntehöjningar. Här hade en mer proaktiv Riksbank kunnat agera för att uppmärksamma högt skuldsatta hushåll på högre räntor framöver, snarare än att förstärka bilden av fortsatt nollränta fram till 2024.

Men hushållens skuldsättning är sedan länge ett av Riksbankens återkommande mantran. Flertalet penningpolitiska åtgärder, eller avsaknad av åtgärder, kan motiveras utifrån en generell oro rörande hushållens skuldsättning. Här gör Riksbanken dock en felaktig analys. Prisutvecklingen på bostäder och skuldsättningen avslöjar förvisso ett underliggande strukturproblem i svensk ekonomi. Men ytterst drivs prisökningarna av en brist på bostäder, särskilt i växande storstadsområden. För att komma till rätta med det krävs helt andra lösningar än de som penningpolitiken kan bidra med. 

Nyligen har elförsörjningen blivit så volatil så att den bidrar till att göra penningpolitiken väderberoende. Får vi en kall och vind fri vinter så stiger elpriserna och driver därmed på inflationen. Är det verkligen Riksbankens uppgift att höja räntan då? Ska räntan sedan sänkas när tillgången på el blir bättre och elpriserna kanske faller? Riksbanken bör i stället beakta vad som föranlett prisförändringar. Är det teknisk utveckling, ökad produktivitet eller andra förändringar på ekonomins utbudssida som lett till en förändrad inflation? Eller är det variationer som kommer från ekonomins efterfrågesida? Beroende på svar bör de penningpolitiska reaktionerna se radikalt annorlunda ut.

Efter 1990-talsreformerna, och i och med Riksbankens oberoende, har Sverige goda förutsättningar att hantera dagens inflation, även om Riksbanken snarare tycks förstärka konjunktursvängningarna än dämpa dem. Resultatet har blivit en svagare svensk ekonomisk utveckling och framför allt har det lett till att penningpolitiken i dag framstår som rörig, svårtolkad och mindre transparent. Riksbanken behöver i högre grad ta in omvärlden, förbättra transparensen i beslutsfattandet och arbeta mer för att dämpa konjunktursvängningar, snarare än att förstärka dem. Tajmingen kan liksom bortförklaringarna, bara bli bättre! 

Pontus Braunerhjelm
Forskningsledare Entreprenörskapsforum och professor

Johan Eklund
Chefsekonom Sydsvenska Industri- och Handelskammaren och professor

Daniel Wiberg
Chefsekonom Strand Kapitalförvaltning och ekonomie dr. 

Du kanske också gillar