Hem Ekonomi Storbankerna kan skratta hela vägen till…Riksbanken

Storbankerna kan skratta hela vägen till…Riksbanken

förbi admin
0 kommentar

På Bankföreningens Bankmöte för två veckor så delade Bankföreningens vd Hans Lindberg, inte oväntat, ut en smocka mot både den avgångna och den sittande regeringen för den extra skattepålaga, bankskatten, som de har utmätt av de svenska storbankerna. Minns jag rätt så gör det att de banker som kvalificerar sig för bankskatten får en effektiv skatt på sina vinster på närmare 30 procent och inte de 20,6 procent som andra mindre finansinstitut och aktiebolag betalar. Det är både orättvist, orättmätigt och okunnigt om jag förstår Lindberg rätt. Det skapar kilar och friktion i den finansiella sektorn och drabbar, förstås kunderna.

Vad Hans Lindberg, mindre oväntat, inte berättade var att detta var bara en del av storbankernas penningutbyte med staten. Staten och kapitalet, storbankerna, sitter ju som bekant i samma båt. Och det är faktiskt inte storbankerna som drar det tyngsta lasset i denna relation. De har städslat en annan roddare som får göra jobbet, Riksbanken.

Riksbanken har länge varit en bra fixare åt bankerna. Sedan i våras har den till och med börjat betala miljardbelopp direkt till bankerna.  Och tittar vi bakåt så har Riksbanken under de senaste decennierna lagt ut alltmer och allt större mängder lukrativa uppdrag på storbankerna. Historiskt har ju Riksbanken haft ansvar för skapandet av våra betalningsmedel, sedlar och mynt. Dessa är egentligen är Riksbankens skulder. På tillgångssidan har Riksbanken haft räntebärande tillgångar, framför allt statsobligationer. Eftersom Riksbanken inte behöver betala någon ränta på dessa skulder, men väl fått ränteintäkter på sina tillgångar så har de tjänat en slant. Denna intäkt kallas för ”seigniorage”. Det är resultatet från detta seigniorage, som har gjort Riksbanken till en finansiellt självständig enhet.
Men i takt med att våra betalningar alltmer har digitaliserats så har sedlarna och myntens andel av penningmängden stadigt sjunkit och de kan numera klassas som en utrotningshotad finansiell ”nyckelbiotop”. Istället har vi börjat skyffla bankernas kortfristiga skulder, inlåning, fram och tillbaka mellan oss i våra transaktioner. Inlåning hos bankerna är våra betalningsmedel.

Historiskt har bankerna delvis matchat denna skuld mot fordringar på Riksbanken, så kallade reserver.  Men med avregleringen av banksystemet har sådana reservkrav försvunnit.  Bankerna har fått matcha dessa korta skulder mot de tillgångar som de har funnit lönsammast, med beaktande av att olika tillgångar har olika riskvikter och inte minst kapitalkraven. Lönsammast för de svenska storbankerna har under de senaste decennierna varit bolånen. I retoriken beskrivs det ofta som att bankerna finansierar sina bolån med mer långfristiga obligationer, men det är bara en delsanning. Alla transaktioner med alla parter regleras med denna inlåning.

Bankerna skapar inlåning, sin egen skuld, när de ger ut ett eget lån, sin egen fordran, till en fastighetsköpare, som betalar säljaren genom att föra över inlåningen. Institutionella placerare, som pensionsfonder, får alla sina pensionsintäkter i form av inlåning. Men pensionsinstitut vill hellre ha långfristiga fordringar på bankerna, så de växlar in denna inlåning mot obligationer.

Och bankerna vill också ha en stor del längre finansiering så de växlar gärna in sina kortfristiga skulder, inlåning, mot dessa obligationer, men inte helt. Tittar vi på bankernas hypoteksinstitut så finansierar de runt 40 procent av sina bolån med inlåning. Och det är en mycket lönsam affär. Både vad gäller de enskilda transaktionerna och inte minst genom den volymtillväxt som har skett.

Räntemarginalen mellan inlåning och bolån har legat runt 1,5 procent under de senaste sex-sju åren, där det kostar knappt 10 räntepunkter att dra runt lånen och relaterar man till ett riskviktat kapitalkrav på 4 procent så har det varit mycket lönsamt. Man kan på goda grunder säga att det är bolånen som har gjort Swedbank och Handelsbanken lönsamma överhuvudtaget. Räntemarginalen mellan inlåningen och fordringarna kan man också beskriva som det ”seigniorage” som  Riksbanken har ”outsourcat” till bankerna. Riksbanken skulle kunna återta skapandet av våra betalningsmedel och denna intäktskälla. Exempelvis genom att skapa en digital e-krona. Detta vill man ogärna prata om på Bankföreningens möten.

Det här stycket kanske inte hör hemma i denna text, men någonstans bör det sägas. Kritiken mot att Riksbanken med sin (impotenta) penningpolitik har bidragit till att bankerna har tillåtits pumpa upp sina och samhällets skuldsättning och därmed drivit upp priset på finansiella tillgångar och fastigheter till aldrig skådade nivåer och allt mer frikopplat från den underliggande ekonomiska aktiviteten, är en av huvudpunkterna i journalisten Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige”. Riksbankens tidigare stabschef och numera seniorrådgivare Anders Vredin gör i det senaste numret av Ekonomisk Debatt  sitt bästa för att skjuta ner Cervenkas bok. Min uppfattning är att Vredin lyckas skjuta sig själv i foten. Vredin undrar vad Riksbanken skulle ha gjort. Jo, de skulle ha påpekat att denna kredittillväxt har varit osund och destabiliserande och att penningpolitiken har varit tandlös. Finanspolitiken skulle ha tagit över för länge sedan och exempelvis drivit investeringar.

Men nu har ju bankernas bolånemarginaler börjat sjunka säger någon. Men inte bankernas nettomarginaler, säger jag. För Riksbanken har istället skruvat upp kranarna direkt till bankerna. De massiva tillgångsköp som Riksbanken har gjort under pandemin, och även tidigare, har gjort att de ånyo har skapat skulder, så kallade reserver, till bankerna på i skrivande stund 1 157 miljarder kronor. Räntan som Riksbanken betalar på denna skuld är nu 1,65 procent. Kapitalkravet för dessa fordringar är noll och de matchas i sin helhet av inlåning. Enligt Riksbankens egna färska stabilitetsrapport så ligger bankernas inlåningsränta någonstans runt 0,3 procent. Med kommande ränteökningar så kan bankernas marginal på denna affär förväntas stiga. På årbasis kan räntenettot från dessa reserver motsvara knappt 20 miljarder kronor. Storbankernas bankskatt, inklusive resolutioner kan beräknas till runt en tredjedel av detta.

Arbitrage, seigniorage eller apanage? Vad säger finansminister Svantesson?

(Betydelsen av att Riksbanken numera kör med en affärsmodell som påminner om Ebberöds bank, där räntekostnaderna vidare överstiger ränteintäkterna och att det egna kapitalet snart är negativt ber vi att få återkomma i till.)

Du kanske också gillar