Hem Underhållning En fenomenal, sårig uppgörelse med livet, döden och konsten

En fenomenal, sårig uppgörelse med livet, döden och konsten

förbi admin
0 kommentar

Florence and the Machines nya album, det brittiska bandets första på fyra år, börjar vid diskbänken. Där står hon, den karismatiska ledaren Florence Welch, och bråkar med sin partner om att skaffa barn. Hon vill ju fortsätta lägga världens popscener för sina fötter. Men hur mycket är konsten egentligen värd? Och hur hållbart är det att fortsätta skapa om det som man är bäst på också är det som urholkar en inifrån?

”I’m no mother / I’m no bride / I’m king”, frustar hon triumfatoriskt när låten ”King” övergår från ekivok popballad till ett närmast arenarockigt crescendo.

Det är en underbar start på ett album som till stor del kretsar kring att skapa och försaka och som på så vis anknyter till en feministisk, punkig tradition, från The Raincoats tonsatta uppgörelse ”No ones little girl” till Jenny Hval och Mitskis album från tidigare i år.

Sedan det storskaliga genombrottet med albumet ”Lungs” 2009 har Florence Welch lärt sig en hel del om vad det innebär att leva sitt liv på vägarna. Men också hur det känns tappa fotfästet till följd av en två år lång pandemi.

Över förhäxande barockpop, undanglidande elektro och snygga beats lägger hon, som varit nykter och drogfri i mer än sju år, ut texten om kön, rock’n’roll, storhetsvansinne, ångest och konstnärlig utveckling. Medeltida referenser möter samtidens krav och kvinnokval i en salig musikalisk häxbrygd som spänner från det eteriskt flyktiga och sakrala till marktung Springsteen-rock. Ofta är ”Dance fever” intimt och sårigt, som i den folkdoftande balladen ”Girls against god” där Welch sjunger om hur hon mår illa av att höra sina gamla låtar. Alltmedan hon i ”Morning Elvis” erinrar sig en lågpunkt i hennes liv där hon var nära att lämna bandet. Men också jordelivet.

Resultatet är ett modigt och fullkomligt fenomenalt album. Faktiskt Florence and the Machines bästa sedan fullängdsdebuten.

Bästa spår: ”King”, ”Girls against god” och ”Back in town”

Läs mer om musik och veckans skivrecensioner

Du kanske också gillar