Hem Underhållning Grammisnominerade Hurula bjuder in ljuset på sin nya skiva

Grammisnominerade Hurula bjuder in ljuset på sin nya skiva

förbi admin
0 kommentar

Artisten Robert Hurula tycks hålla ett högt arbetstempo. Inte bara har han en sprudlande karriär som konstnär, sedan 2014 har det också blivit fem studioalbum, två ep-skivor och ett livealbum, varav det sistnämnda i år är nominerat till en Grammis.

Ändå har 42-åringen från Luleå svårt att medge att han skulle vara särskilt produktiv.

– Jag har mest fått höra det från andra, som säger ‘hur har du redan gjort en ny skiva?’. Men egentligen har jag ju gjort tio låtar på ett år. Det är ju det jag har gjort. Ett år! Det är ju typ en låt i månaden. Är det verkligen att jobba så fort?

Eftersom förra fullängdsskivan ”Jehova” (2020) gavs ut under pandemin fick Hurula aldrig chansen att turnera med den. Det gjorde att han, under arbetet med nya ”Ingen är kär i år och andra sånger”, lät bli att fundera över hur låtarna skulle fungera live.

Det, och att han spelat in skivan med Håkan Hellström-producenten Björn Olsson, säger han är anledningen till att den nya skivan är lite poppigare än sina föregångare.

– Björn ville hela tiden att det skulle kännas soligt och ljust, och när vi inte spelade åkte vi båt ut till någon liten ö. Jag tror att han försökte få fram den sidan av mig… De låtarna, de ackorden. Och jag försökte skriva låtar som passade in på den platsen vi var på, där och då. Även om texterna ofta blir ganska mörka ändå.

”Se dig le” är just en sådan låt. Hurula säger att han inspirerats av Phil Spector, som å ena sidan gjorde vackra kärlekslåtar, å andra sidan var ”typ den hemskaste människan i hela popvärlden”, apropå hur poplåtar kan vara både fina och innehålla ett mörker.

– ”Se dig le” känns som en solig kärlekslåt, med sina stråkar, men texten handlar om när min fru försökte hålla sin pappa vid liv, utan att det gick. Så är det när jag ska försöka göra en gladare poplåt; allvaret måste finnas där någonstans för att det ska kännas angeläget att göra den. Jag önskar att det inte var så, ibland…

Albumtiteln, menar han, var passande efter den isolering som präglat de senaste åren. Omkring honom var dessutom mycket kärlek som tog slut. Att han kallar låtarna just ”sånger” beror på att han aldrig upplevt sig ha någon särskild sångröst.

Rösten har bara varit ett verktyg för att få ur sig texterna. Men den här gången ville han verkligen jobba med den.

– Jag ville att det skulle kännas som Sinatra eller Dean Martin. De åkte bara förbi studion mellan andra saker de hade att göra den dagen, och så sjöng de några låtar och drog sen vidare och tänkte inte på det mer. Det är ironiskt dock, för på den här skivan har jag nog lagt mindre tid på sången än jag brukar.

Det tyder väl på att du är en rätt duktig sångare?

– Eller på att vi släpper igenom vad fan som helst…

Hurula framstår onekligen som blygsam. När jag frågar honom om han ger sina barn den musikaliska uppväxt han själv saknade, svarar han att han egentligen inte är så duktig på att spela gitarr, heller.

– De är intresserade, vi har instrument hemma. Jag har aldrig lärt dem ett ackord ens, för jag vill inte pressa dem. Musik handlar inte om ‘skills’. Med den musik jag håller på med behöver jag inte kunna någonting. Jag hade kunnat göra de här låtarna bara på en sträng på gitarren. Det är jäkligt enkla låtar.

Uppenbarligen är det inget problem för stora delar av musik-Sverige. Inför torsdagens Grammisgala på Annexet i Stockholm är Hurula nominerad i kategorin ”Årets rock” för sitt livealbum ”På en grusbelagd parkeringsplats” från i fjol. I samma kategori har han fått Grammisar förut, hela tre år i rad mellan 2019 och 2021.

– Det är fint av dem som bestämmer det. Jag vet inte exakt vilka det är. Men stort tack till dem. Det är alltid kul när någon vill en väl, säger han.

Att det skulle ha blivit en vana att få priset tycker han inte, och han har full förståelse för om juryn tycker att någon annan borde få en den här gången. Det har aldrig varit hans drivkraft att vinna priser eller att få utmärkelser.

– Jag tycker alltid att det är jobbigt att alla nominerade sitter vid samma bord. Det blir lite genant när man tagit emot priset och måste sätta sig bredvid dem igen. Det har faktiskt hänt att jag tagit emot priset och sen ställt mig i en korridor utanför tills allt varit över, för att slippa visa mig för dem som inte vann. När skivbolaget frågat varför jag inte dykt upp när alla andra vinnare stått på scenen har jag svarat: ”för att jag skäms så mycket.”

Läs mer om musik, förslagsvis veckans skivrecensioner

Du kanske också gillar