Hem Hälsa Hanna Nordenhök läser ”Samtal med Duras” av Leopoldina Pallotta della Torres

Hanna Nordenhök läser ”Samtal med Duras” av Leopoldina Pallotta della Torres

förbi admin
0 kommentar

RECENSION. Att intervjua en litterär ikon kräver sin kvinna. Om det vittnar i högsta grad den italienska journalisten Leopoldina Pallotta della Torres lysande intervjubok med Marguerite Duras. Intervjuerna gjordes för La Stampa och publicerades i bokform 1989 i Italien, bara några år före Duras sista tid av alltmer sviktande hälsa till följd av grav alkoholism som ledde fram till hennes död 1996. Intervjun gick den franska kulturoffentligheten helt förbi, ända tills den fjorton år senare kom i fransk översättning. Nu ges den ut på svenska snyggt översatt av Kennet Klemets, som på senare år har gjort ett flertal starka översättningar av Duras titlar, framför allt ur det sena författarskapet. Och även om det ter sig en smula märkligt att översätta en fransk översättning av en intervju, som i sig är en översättning till italienska, av ett samtal hållet på franska, är även denna utgivning en sann lisa för själen. 

Mot slutet av sitt liv lät sig Duras intervjuas ett flertal gånger, på svenska har vi exempelvis sedan tidigare Jérôme Beaujour samtalsbok ”Vardagens ting”, vackert översatt av Katarina Frostenson – men ”Samtal med Duras” har ändå någonting särskilt skimrande över sig. Vad är svårare att sätta fingret på. Det räcker inte med Pallotta della Torres stora pålästhet och förmåga att strukturera sitt material, här finns något annat som bär upp bygget: kanske något så till synes enkelt som ett nyktert och gränsfast handlag med en stor diva. Därigenom åstadkommer Pallotta della Torre ett intimt och klargörande författarporträtt som ger känslan av att det är något man inte läst förut.

Den franska författaren Marguerite Duras (1914-1996) föddes i dåvarande Franska Indokina. Duras författarskap räknas som ett av 1900-talets mest betydelsefulla.

Foto: G/M / TT NYHETSBYRÅN

”Samtal med Duras” väcker till liv en stark och förlåtande kärlek till ett författarskap som, om man har levt länge med läsningen av Duras, med nödvändighet har genomgått sina inre konjunkturer: Man kan bli lika trött på Duras som på att sitta på en sommarveranda i skymningen och lyssna på en försupen förälders svamliga livsvisdomar, men ändå lyssna vidare, för att kärleken rymmer det. Pallotta della Torres bok slår hål på all trötthet, eftersom det märkvärdiga med hennes text är att den trots att den egentligen inte kommer med någon omvälvande ny information om Duras skrivande, filmskapande eller livssyn ändå lyckas få allt som sägs att kännas oförbrukat. 

Pallotta della Torre förhåller sig lika hänsynsfullt som oböjligt till den stenhårda lilla kvinna som släpper in – eller låter bli att släppa in – henne i sitt hem på rue Saint-Benoît, dit hon lydigt anländer till deras möten på avtalad tid. Duras skickar sin livskamrat på ålderns höst, Yann Lemée, av henne kallad Yann Andréa, att öppna dörren eller mota bort Pallotta della Torre när hon tycker att det inte passar. Hon låter sig mutas med parmesanostar och äter mintkarameller utan att bjuda, och när hon till sist motvilligt går med på att fotograferas för intervjun ser hon till att alla hennes dyrbara ringar syns ordentligt i bild. Sista gången de ses är hennes ansikte svullet och leendet avlägset, som om hon redan är på väg bort, men hon frågar girigt och nyfiket om Pallotta della Torres liv och minnen. En lika storslagen som ömtålig människa framträder: fåfäng och vänlig, spontan och kontrollerad.  

Här poserar Marguerite Duras i samband med filmfestivalen i Cannes 1977.

Foto: AP / TT / / TT NYHETSBYRÅN

Pallotta della Torres intelligenta men också jordnära frågor präglas av ett slags vaksam respekt som hindrar henne från att hemfalla åt den gamla vanliga idealiseringen och genikulten runt Duras, och i stället tillåter henne att ställa motfrågor som ”Men överdriver ni inte lite nu?” när Duras kastar ur sig någon svepande orakelmässig kommentar om att det bara var tack vare sin homosexualitet som Proust kunde skapa litteratur. Det är underbart, ofta extremt roligt, och ger ett så mycket mer rättvisande, mänskligt och komplext porträtt. Duras är ljuvlig när hon snackar skit om män och marxism, om Jean-Paul Sartre och Roland Barthes eller proklamerar sitt ointresse för Jacques Lacan, som avgudade hennes emblematiska sextiotalsroman ”Lol V. Steins hänförelse” och såg den som en gestaltning av hans egen psykoanalytiska teori. Mot hennes tvärsäkra påståenden om exempelvis homosexualitet måste man invända, men det är svårt att inte uppskatta hennes i allmänhet oprogrammatiska politik. Hennes ämne är begäret, ”outsägligt och obegripligt av naturen”, dess vindlingar och iscensättningar, som är allt annat än entydiga. Vilket inte innebär att hon saknade rättskänsla: jag påminns under läsningen om att Duras tillsammans med Hélène Cixous och Michel Foucault avvisade de upprop på 1970- och 80-talet i Frankrike som Vanessa Springora tar upp i sin omtalade skildring av hur hon blev offer för en känd fransk författare och pedofil med omgivningens tysta godkännande, och som talade för att avkriminalisera sexuella relationer mellan vuxna och minderåriga. Uppropen undertecknades av andra ledande intellektuella som Simone de Beauvoir och Gilles Deleuze, liksom just Sartre och Barthes.

Marguerite Duras var inte bara författare, utan skrev också manus och regisserade flera filmer. Här syns hon i arbetet som regissör under inspelningen av ”Nathalie Granger”, 1972.

Foto: Courtesy Everett Collection / TT NYHETSBYRÅN

Palletta della Torre får Duras att prata eftertänksamt och oförglömligt om film och litteratur, om sin tid i kommunistpartiet, om den tröskade barndomen i Indokina – liksom om sin son Jean Mascoló. De sistnämnda partierna gör ont, det finns något djupt sorgligt i Duras lätt frånvända blick på sin son, som hon kallar sin ”vän” och ”eskort”, ”en utmärkt reskamrat” som känner alla hennes neuroser utan och innan och som hon ger pengar och mat men där vem som varit vems förälder ter sig mera oklart. 

Sådant måste ett liv kanske med nödvändighet te sig för ett barn till en konstnär som gett sig med sådan kraft åt sitt skrivande: ett skrivande djupt ner i begärens avgrunder, vid våldets och upplösningens gräns. Den intensiteten stod Duras inte ens själv ut med, utan fick döva med den alkohol hon inte klarade att leva utan och kände ”på samma sätt som man känner en människa”. Pallotta della Torre låter inte Duras idealisera detta drickande, eller något annat heller för den delen, hon förblir avklarnad och oförförd i sin roll som lyssnerska och frågeställare, och samtidigt i varje ögonblick djupt erkännsam mot ett omistligt författarskap. Den hållningen ger en text som får en sammansatt människa och enastående författare att framträda på nytt, och alldeles glasklart. Liksom renad och återfödd, för oss tacksamma läsare att bära vidare inom oss.



SAKPROSA

LEOPOLDINA PALOTTA DELLA TORRE

Samtal med Duras

Översättning Kennet Klemets

Ellerströms, 158 s.


Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Caesaria”.



Lunch med Montelius: Sluta tramsa, Ola Rapace

https://embed.podplay.com/lunch-med-montelius-1412/sluta-tramsa-ola-rapace-128931/light?platform=podplay

PODCAST. Vad är den största gåtan med James Webb-teleskopet, varför kan inte Ola Rapace och Fredrik Söderholm hålla sams, vad säger oss sekter om människan och vad hände i foajén på premiären av ”Pippi på Cirkus”? Gunilla Brodrej och Martina Montelius lunchar i Expressens kulturtantspodd. 

Du kanske också gillar