Fredrik Boltes väger 160 kilo och vill inte göra det längre. Eller snarare, kan inte göra det länge till. Det är där ”Min tjockumentär” börjar, med hans enorma mage som han visar i tid och otid genom att hala upp tröjan.
Magen som funkar både som trumma och hoppborg åt hans lilla son.
Parallellt med hans bullriga, bjussiga persona som en ”glad tjockis” har han lätt för att stanna till i det mörker som slutit sig kring hans liv. Han kan inte cykla, han får ont i fötter och rygg när han diskar, och han vet inte hur länge till han kommer att finnas i livet för sonen.
Han brister i gråt när han berättar för läkaren att han bara vill kunna göra vanliga saker, sånt som andra kan göra utan problem. Som att torka sig i röven.
Han bestämmer sig för att ta emot den hjälp han sagt att han aldrig ska ta: en gastric bypass-operation. En behandling mot fetma, eller obesitas, lika kontroversiell som en rysk ambassadör på Nobelfesten, om man ska tolka reaktionerna efter programmet.
För Fredrik Boltes har kallats för fettfobisk av kroppsaktivister som Karin ”Kajjan” Andersson och Paula ”Vardagsrasismen” på Instagram. Dokumentären kallas för en reklampelare för gastric bypass, en operation som kan ge många komplikationer och som i vissa fall är dödlig. 1 av 4000 personer dör av operationen, som 100 000 svenskar har gjort.
Kritiken är att dokumentären förstärker bilden av att alla tjocka är sjuka, och att viktminskning, till vilket pris som helst, alltid är det slutgiltiga målet.
Jag måste säga att jag blir förvirrad av kritiken, eftersom läkare och psykologer som intervjuas i dokumentären pratar mer nyanserat om hälsa och vikt än jag hört på länge.
Det är inga vaggande pekfingrar a la Doktor Mikael i ”Biggest Loser”.
Istället trycker de på hur viktigt det är att ta bort stigmat kring att vara tjock. Inte bara för att individen ska må bättre och bli av med skammen, utan också för att minska trycket på fetmavården.
Fredrik Boltes i ”Min tjockumentär”.
Foto: SVT
Alla som är stora är nämligen inte sjuka, som professorn i kirurgi Torsten Olbers säger. ”Sätt inte en etikett, eller skuldbelägg den som har högre vikt. Utan det är en variation bland alla andra variationer”, säger han.
Men de som mår dåligt av sin extrema obesitas ska så klart kunna få vård för det, någon hjälp som håller längre än en sex veckors bantningskur.
Jag försöker febrilt hitta fettfobin som Fredrik Boltes anklagas för. Är det när han grinar på en parkbänk, det tjockaste han någonsin varit, och säger att operationen känns jätteläskig, men att inte göra operationen också känns jätteläskigt?
Eller när han smörjer in sin svampinfekterade hud under fettvecken som bildats?
Är det fettfobi eller är det bara… hans personliga fetma-skildring?
Spoiler alert, men han går ner jättemycket i vikt tack vare operationen. Han medger att han fortfarande äter lite sötsaker och onyttigheter varje dag. Träning har det inte heller blivit så mycket av.
Det används som bevis av kritikerna på att programmet inte alls handlar om hälsa, utan bara om siffrorna på vågen.
Det är det här som blir enerverande, och som jag inte kan förstå. Tvärsäkerheten med vilken vissa kroppsaktivister säger att kilon aldrig spelar roll. Ibland är det faktiskt just kilona, magen, den rena tyngden av kroppen, risken för följdsjukdomar, som är problemet för hälsan. Inte alltid. Men ibland.