Hem Underhållning Intervju med Gunnar Bolin om ny bok.

Intervju med Gunnar Bolin om ny bok.

förbi admin
0 kommentar

Lars Norén har jämfört honom med en knarrande soffa på Sveriges Radio. Upprepade gånger har han gjort det i sina dagböcker. Men det är en oerhört dålig liknelse. Gunnar Bolin är väldigt oknarrig, han snarare bubblar med en välsmord ljudbild. Han är ett småleende i etern.

Gunnar Bolin själv är inte lika kritisk till soffan.

– Jag förstår vad han menar, jag tror att min begåvning ligger i ett berättande som fängslar. Andra får stå för djupsinnigheterna. Jag kan inte allt om någonting utan snarare lite om mycket, och han tyckte nog att jag gjorde det lätt för mig.

Även om han inte är en soffa, så kan han nog klassas som inventarium. Till hösten fyller han 65 år och i hela sitt yrkesliv har han varit en röst i rummet för alla dem som delar sitt liv med P1. Och det är ganska många.

”När jag växte upp i Bromma var den första frågan om det kom en ny kille till klassen: AIK eller Djurgården? Hammarby fanns inte ens för oss!” säger han.

Foto: Beatrice Lundborg

Nu ska Gunnar Bolin inte sluta! Så illa är det inte. Men han kommer nog att trappa ned. Han har också skrivit boken ”Bibliotekarien i Magdeburg, och andra berättelser ur ett radioliv” som är misstänkt likt ett slags bokslut över något som är på väg att avrundas.

För mig som inbiten P1-lyssnare är det nästan lättare att se Gunnar Bolin när jag blundar och lyssnar, än när jag tittar på honom. Trots att han sitter där på andra sidan bordet i sitt kök medan ett tungt golvur tickar fram tiden intill oss.

Rösten är ett av hans främsta verktyg. Den är djup, rund, behaglig.

– Jag har fått mycket beröm för hur jag låter. Men ibland har jag nästan känt mig objektifierad, som en kvinna som får höra att hon är vacker. Jag menar, jag vill hellre att folk ska kommentera vad jag säger än hur jag säger det.

Så vad har han sagt? Ganska mycket. Gunnar Bolin började som hallåman 1984, alltså den som läste tablån. Snart tog han sig via Dramatiska institutets radiolinje vidare till kulturredaktionen. Han var mer intresserad av innehåll än röst redan då. Sedan dess har Gunnar Bolin gjort inslag om det mesta inom kultursfären, men också varit utrikeskorre i Tyskland, kulturkorrespondent i hela världen, programledare och reporter. Han har ofta vänt sig mot Östeuropa och utgått från Wien där han har egna rötter att hämta näring ur. Han rör sig till synes obehindrat mellan litteratur, konst, teater och samhällsliv.

Och så har han gästspelat som sportkrönikör, bevakat sju OS och ett fotbolls-VM.

– Vilken kopp vill du ha? Den här får du inte välja, säger Gunnar Bolin när han ska hälla upp kaffe.

På koppen jag inte får välja står det AIK, och det leder till att samtalet stannar till där. Gunnar Bolin är ett fan.

– När jag växte upp i Bromma var den första frågan om det kom en ny kille till klassen: AIK eller Djurgården? Hammarby fanns inte ens för oss! säger han.

– Det betyder en del för mig. Jag blir väldigt frustrerad om AIK förlorar. Det kan vara svårt att förklara för den som inte har ett fotbollsintresse, men hur ofta får man chansen att vråla rakt ut av glädje som vuxen människa? För mig är det en passion.

Gunnar Bolin började som hallåman 1984, alltså den som läste tablån. Snart tog han sig via Dramatiska institutets radiolinje vidare till kulturredaktionen. Han var mer intresserad av innehåll än röst redan då

Gunnar Bolin började som hallåman 1984, alltså den som läste tablån. Snart tog han sig via Dramatiska institutets radiolinje vidare till kulturredaktionen. Han var mer intresserad av innehåll än röst redan då

Foto: Beatrice Lundborg

Har du spelat fotboll också?

– Nej. Jag har väldigt lite förståelse för kroppsliga umbäranden. Jag var väldigt mager när jag växte upp. Tjejerna kunde brotta ner mig, i sjuan var jag 157 centimeter lång och vägde 39 kilo. Det grundlade en känsla av att vara tunn och svag.

Hur var det?

– Det var absolut inte så att jag hade svårt med kompisar, eller med tjejer. Jag växte väl ikapp sedan och blev väldigt medel. Men jag skyddade mig nog med att kunna alla laguppställningar och resultat. På lågstadiet kallades jag för högtalaren. Jag vet inte om det var för att jag skrek eller för att jag pratade så mycket.

Kanske ligger idrotten inte heller så långt ifrån en kulturupplevelse. Folksamling, uppvisning, gemensam njutning.

– Att sitta på arenan med tusentals människor som sjunger tillsammans kan påminna om känslorna på en konsert. Det finns något punkigt hos hardcorefansen, de står i opposition mot all överhet, mot reklamjippon, mot modernisering av fotbollen och till och med mot att man stänger taket på stadion, även om det är två grader kallt och snöar. Det ska inte finnas några cheerleaders och ingen jävla grillning på parkeringsplatsen inför matchen, som i USA. Det här är ingen lek, det är fotboll. Och jag gillar den inställningen!

Han blir orolig att fotbollen ska ta för stor plats i texten, och han har förstås rätt. Samtalet får honom att lysa av entusiasm och dessutom är det en pikant del av en kulturjournalists samlade intressen. Som intervjuare är det sådant man letar efter, och Gunnar Bolin vet det så väl. Det är inte helt smärtfritt att bli porträtterad som porträttör.

Det kan vara svårt att förklara för den som inte har ett fotbollsintresse, men hur ofta får man chansen att vråla rakt ut av glädje som vuxen människa?

Det senaste året har han ägnat sig åt en speciell intervjuteknik, en form av dubbelporträtt. I serien ”Kulturlivet” har konstnärer från olika fält fått välja en annan kulturutövare som blivit deras ledstjärna. Till exempel berättar Uje Brandelius om sin kärlek till Cornelis Vreeswijk, Gunilla Röör om sin relation till den unga Karin Boye och Lydia Sandgren om sin fascination för Sigmund Freud.

Gunnar Bolin programleder och för diskussionen in i hörnen och vidare runt knuten. År 2010 fick han Lukas Bonniers Stora journalistpris, branschens finaste, med motiveringen: ”för lustfylld kulturjournalistik och imponerande bredd”. Den känslan finns med i serien.

– De flesta namnen i ”Kulturlivet” är ju välbekanta, men andra får jag hålla masken och googla när någon nämner. Det är väldigt roligt att göra, jag får läsa på om så mycket. Jag kan nog tänka mig att gå ner i tjänst och bara hålla på med ”Kulturlivet” i höst, som en start på pensionen. Jag tänker inte bita mig fast och vägra lämna huset.


Foto: Beatrice Lundborg

Vem skulle du själv välja om du blev inbjuden till ditt program?

– Den första jag tänker på är Laura Ingalls Wilder, som skrev ”Lilla huset på prärien”. Mamma började utbilda sig till förskollärare när jag var nio tio år och kom hem med en massa barnlitteratur som hon fått tips om. Det mesta ägnade jag ett förstrött intresse. Men så kom hon med ”Lilla huset i stora skogen” och läste den högt för mig och min bror och vi fastnade båda direkt.

Så här i efterhand kan han tycka att det var lite märkligt att just Ingalls Wilder fastnade. Hon har ett dokumentärt och socialrealistiskt anslag som kan innebära att snickrandet av en dörr beskrivs i detalj. Men samtidigt är det en uppväxtskildring och en kärleksroman.

– Det kan ha varit mitt första möte med ”riktig litteratur” vad det nu är. Jag har säkert läst alla böckerna minst fyra gånger och om jag träffar andra Ingalls Wilder-läsare så kan jag utbrista: Ja! När Laura och pappa gjorde ved av halm i ”Den långa vintern”… Eller när gräshopporna kommer i ”Huset vid Plommonån”! Jag minns dem fortfarande i detalj.

I boken han skrivit finns inte prärien med, men däremot idrotten. Gunnar Bolin funderar över nationalism, OS-etikett och Hitlers bristande intresse för fotboll. Men framför allt får läsaren följa med på nedslag i Tyskland och Österrike där historiska utflykter fördjupar bilden. Hur var tillvaron på de censurerade biblioteken i Östtyskland – och vad hände när litteraturen plötsligt blev fri? Det korta svaret är att utlåningen störtdök.

Här finns en ambition att inte ge de förväntade svaren, särskilt när det kommer till Tyskland där Gunnar Bolin var stationerad i två år i början av 2000-talet.

– Jag tror det är lätt att stanna kvar i fördomar mot Tyskland och jag har försökt visa upp andra sidor av landet när jag varit där. Som att det finns ett skrikigt och roligt parlament, att förskolorna kan vara jätteflummiga med barn som klättrar omkring med såg och hammare i träden, att folk är mycket benägna att demonstrera. Det är väldigt likt Danmark, tycker jag. Frankrike är ett extremt mycket mer konservativt och centraliserat land om man nu ska jämföra. Det kan reta mig, att vi har en felaktig bild av Tyskland.


Foto: Beatrice Lundborg

Gunnar Bolin har inte bara erfarenheterna som utrikeskorrespondent i Tyskland som grund för sitt engagemang. Han har en östeuropeisk/rysk bakgrund som är… glimrande!

Hans släktkrönika finns nedtecknad i boken ”Hovjuvelerarens barn” från 2019. Där berättar Gunnar Bolin hur hans farmors mor, ursprungligen från Wien, levde överklassliv i Moskva. Farmors far drev juvelerarfirman W A Bolin och var tsarens hovjuvelerare fram till revolutionen. Därefter flydde de till Sverige och förlorade stora delar av sina tillgångar. Men vissa saker bestod, som relationerna till Wien, som firman W A Bolin och som det överdådiga sommarhuset utanför Båstad, vilket familjen fortfarande har i sin ägo.

Det är ett lärt och lättsamt sätt att leva som Gunnar Bolin beskriver. Trots svåra motgångar är gäster, fester, god mat och resor fortsatta värden i familjekulturen. Det är stökigt och roligt och inte så strikt, ingen talar om pengarna som gått förlorade.

Det är inte förrän vi hamnar i det österrikiska 30-talet, när Gunnars farfar som var socialdemokratisk politiker och fängslas av den högerauktoritära regimen i Wien, som det blir allvarligare.

Tid för Gunnars pappa att kliva in i berättelsen. Han är den länk som inte riktigt orkar borsta motgångarna från sina axlar. Under de svåra år som föregick andra världskriget fick han bo hos en nazistisk farbror och faster där han fick stryk mest hela tiden.

– Min pappa hade antagligen en solklar diagnos av något slag, hade han varit ung i dag så hade han kunnat få hjälp och även hans omgivning hade haft det lite lättare. Och så blev han inkallad till Hitlers armé. Han var 19 år när kriget bröt ut, det var som att hans viktigaste tid blev stulen från honom.

I ”Hovjuvelerarens barn” är Gunnar Bolins pappa en central person. Inte speciellt trevlig, osannolikt snål, men brutalt rolig. Som gamling stjäl han plastkassar på matbutiken och argumenterar för att naturell Ramlösa naturligtvis måste vara billigare än den med citrus. Den är ju utan tillsats? Är ni idioter allihopa?!

Han klagar oavbrutet på Gunnar som åker och hämtar honom på äldreboendet för att ta hem honom på middag en dag i veckan de sista åren.


Foto: Beatrice Lundborg

– Någon sa till mig att porträttet av honom är respektlöst och kärleksfullt, och jag hoppas att det stämmer. Jag kunde bli fruktansvärt arg och kalla honom gubbjävel och så där. Han hade tyvärr en mörk och något sadistisk ådra, han kunde glädjas åt andras motgångar på ett sätt som jag tyckte var svårt. Och så hade han det ängsliga, snålheten, rädslan för att något skulle kunna hända.

Hur var det att växa upp med din pappa?

– När pappa tog större och större plats i min bok så funderade jag förstås en del på vår relation. Mamma stod för den ovillkorade kärleken, pappa var svårare, han gav kärlek när det passade honom. Jag tvivlade aldrig på den men jag kände den inte annat än i korta stunder. Pappa reste gudskelov mycket när jag var barn. Han blev något lättare att ha och göra med när mamma hade dött och hans kanter liksom slipades ner. Men han var livet igenom mer eller mindre oförmögen att ge avkall på sina principer eller lustar för någon annans skull.

Han säger att det funkat bättre med barnbarnen. Att det nog kan bli så när man har en komplicerad relation med sin förälder, att det går lättare med nästa generation.

– Samtidigt, när han lekte med barnbarnen så gjorde han det på sina villkor, ville de visa något de gillade var han inte lika road. Men jag kan tacka honom för att han aldrig la sig i vad jag ville plugga, han förstod inget av de ämnen jag valde. Det bekom honom inte heller, ”jag är ju inte direkt någon intellektuell” skrattade han när jag, åter igen, undrade om han inte kunde höra på åtminstone ett av mina radioprogram. Det är klart att jag blev sårad.

Ingen av föräldrarna var akademiker, för Gunnars pappa kom kriget emellan och hans mamma förväntades inte ta studenten. Däremot läste hon mycket, prenumererade på Månadens bok och slukade dem. Gunnar följde hennes läsande av den svenska 70-talslitteraturen.

Rötterna i Wien dröjde det ett tag innan han blev nyfiken på. De mörka uppväxtåren präglade Gunnars pappas relation till staden och han var aldrig särskilt intresserad av att ta med familjen tillbaka. Så Gunnar var 14 år första gången han besökte de släktingar som fanns kvar i Österrike.

”Jag är en sån jävla schnizelfascist så ser den fel ut, ja, då blir det som för ett modelejon att posera i kläder från … Clas Ohlsson.”

”Jag är en sån jävla schnizelfascist så ser den fel ut, ja, då blir det som för ett modelejon att posera i kläder från … Clas Ohlsson.”

Foto: Beatrice Lundborg

– Jag och min bror hatade farsans mat när vi växte upp; knödel, linser och surkål. Men schnitzel älskade vi. När vi åkte till Österrike fick vi äta schnitzel till lunch och middag och dessutom dricka Coca-Cola. Klart vi tyckte om det. Vi gick aldrig på restaurang med våra föräldrar i Stockholm. Men det fanns något mer. Jag ska inte kokettera med mitt utländska påbrå, jag har haft en rågblond uppväxt på många sätt. Men jag känner en väldig samhörighet med Wien, jag blir barnsligt glad av att vara där.

På bordet mellan oss står två vackra små silverljusstakar med ett sparsmakat mönster. De är från familjefirman W A Bolin, ordentligt stämplade i botten. De representerar Gunnar Bolins andra stora fritidsintresse vid sidan av fotbollen. Gamla prylar. Det blir nog en timme om dagen som går åt till att surfa på auktionssajter. Det behöver inte vara antikviteter, men någon form av historia ska möbler ha, anser Gunnar Bolin.

Den tickande manshöga klockan påminner om sin existens. Intill den en byrå som Gunnars hustru målat knallgul och över byrån en tavla vars mått han glömde kolla när han budade på den. Den var billig men ungefär fyra gånger större än planerat.

Det verkar finnas intressen att falla tillbaka på när det så småningom blir tal om den där pensionen.

– När jag tänker på allt jag fått göra hos Sveriges Radio så inser jag att ingen arbetsgivare hade kunnat matcha det. Och därför har jag stannat kvar. Jag kan inte komma på något annat mediebolag som skickar ut sina kulturreportrar som utrikeskorrar.

Han berättar hur det var när han började på 1980-talet. Svante Weyler var chef för kulturredaktionen, uppmuntrade allt och fungerade på redaktionen ”som en fotbollscoach för sitt lag”.


Foto: Beatrice Lundborg

Jag ringer upp Svante Weyler för att fråga vad han minns av den unge Gunnar Bolin:

– Han var med när vi moderniserade kulturredaktionen och försåg oss med den sociala kompetensen. Jag minns när ingen ville direktsända på fredagarna och han och Karsten Thurfjell bara ”javisst, vi fixar det”. Han har en talang för att säga ja, i stället för att gå i försvar. Det kan vara en lite underskattad egenskap, man kan bli betraktad som en flinolle. Men så är det inte. Genom att vara trevlig och positiv har han påverkat sin omgivning mycket. Jag minns att vi sjöng någon hemsk AIK-sång för honom på hans 50-årsdag, det lät för jäkligt. Det är nog det enda negativa jag kan komma på i samband med Gunnar.

Tur att Gunnar Bolin har fotbollen, och kanske Lars Norén också. Så att det kan bli någon sälta i porträttet av en så allmänt uppskattad person och journalist. Dessutom överanvänder han ordet ”extremt”, märker jag när jag efterlyssnar på intervjun. Men det räknas väl knappt till sälta.

I sin senaste bok skriver Gunnar Bolin angående sig själv som soffa att Norén har en viss träffsäkerhet. Med det menar han att han står för just det som Norén avskydde men som Gunnar ”inte bara sysslar med utan till och med gillar; att tala lättsamt, underhållande och förhoppningsvis en aning folkbildande om kultur, men förvisso också emellanåt ytligt. Och, nej det är inte alltid på allra största allvar. Trots att döden på oss väntar.”

AIK-koppen är nu tömd på kaffe.

– Jag bryr mig faktiskt väldigt lite om vad Lars Norén tyckte. Jag föreställer mig att han tänkte: ”Gud, vad han snackar, käften bara går. Har han någonsin känt av smärta i livet?!”

Gunnar Bolin fnyser. Det är enda gången han inte verkar helt igenom godmodig.

– Ja, tack! Det har jag. Men om jag kan få till ett skratt i radion i dag också, så är jag stolt över det.


Foto: Beatrice Lundborg

Du kanske också gillar