Hem Underhållning Katja Perat: ”Kvinnorna var viktiga för psykoanalysen”

Katja Perat: ”Kvinnorna var viktiga för psykoanalysen”

förbi admin
0 kommentar

När den slovenska poeten Katja Perat romandebuterar gör hon det med ”Masochisten”. Det ligger nära till hands att tro att det är en bok om den österrikiske författaren Leopold von Sacher-Masoch, som främst är känd för två saker: sin kortroman ”Venus i päls” och faktumet att det var hans namn som psykologen Richard von Krafft-Ebing använde för att skapa begreppet masochism i ”Psychopatia Sexualis” (något som Sacher-Masoch sägs ha ogillat).

Och visst finns han med, tillsammans med en rad andra portalfigurer i Wiens fin de siécle-kretsar, som konstnären Gustav Klimt, kläddesignern Emilie Flöge, poeten Rainer Maria Rilke och Sigmund Freud – men de är bifigurer. Romanens verkliga huvudperson heter Nadezda ”Nada” von Sacher-Masoch och är Leopolds fiktiva dotter.

– Jag hade nog känt mig som en tjuv om jag hade gjort en historisk person till min huvudperson, säger Katja Perat på Zoom från sitt arbetsrum på Washington University i St Louis i USA.

Men, lägger hon till, från början ville hon faktiskt skriva om en av Leopold von Sacher-Masochs verkliga döttrar, men hittade inte tillräckligt mycket om henne i arkiven.

– Det som var intressant för mig var hur ointresserad Leopold von Sacher-Masoch var av sin dotter. Det var det jag ville skriva om och eftersom det fanns så lite material om detta kändes det enklare att uppfinna en fiktiv person som kunde reagera på honom och personerna runt omkring, på samma sätt som jag reagerade på det historiska materialet jag studerade innan jag skrev.

I ”Masochisten” hittar Leopold von Sacher-Masoch Nada i skogen. Han adopterar henne som sitt ”vargbarn” och gör genast litteratur av hennes liv och öde. När hon gifter sig med den rike och uppburne Maximilian Moser flyttar hon till Wien. Dubbelmonarkin Österrike-Ungerns huvudstad Wien är en plats där konstlivet blomstrar, psykoanalysen föds och modernismen etablerar sig på allvar.

Men för en kvinna, även om hon är gift med en rik man, är det en mycket begränsande miljö. Och Katja Perat nickar och hummar när jag säger att det väl egentligen är Nada, inte hennes adoptivpappa, som är bokens verkliga masochist.

– Ja, men får jag återkomma till det?

Det får hon förstås. Först vill hon lägga ut texten om vem Nada är ur en ren berättarteknisk synvinkel.

– Hon är en reflektion över frågan om vem som har förmåner och hur de verkar. Jag ville skapa en person som båda missgynnas av samhället och som är uppburen och privilegierad. Nada är kvinna, alltså kan hon inte göra sin röst hörd. Men hon är rik och gift med en inflytelserik man. Jag ville undersöka vad det gör med en persons subjektblivande.

När Katja Perat talar om sin debutroman märks det att hon också är litteraturvetare. Hon pratar gärna om berättartekniska grepp och analyserar sin egen text med facktermer. Det är kanske inte så konstigt. Bara någon vecka före vår intervju försvarade hon sin avhandling i kreativt skrivande, om östeuropeisk postmodern litteratur och hur sexualitet och nationsskapande konstrueras i den. Hon berättar att debutromanen faktiskt är en del av avhandlingen.

– På mitt universitet kan man lägga fram konstnärliga avhandlingar i form av skönlitterära texter, eller rent litteraturvetenskapliga analyser. Jag valde att kombinera dem.

”Masochisten” bygger därför på många timmars läsning i arkiven. Katja Perat har gått igenom dagböcker, brev och sekundärlitteratur om de personer som figurerar i romanen. Vissa, som Sacher-Masoch, Freud och Klimt, visste hon hur hon ville gestalta tidigt.

– De är så omskrivna att de liksom redan var färdiga fiktiva gestalter, trots att de också är historiska personer.

Men i andra fall, tydligast med Rainer Maria Rilke, ändrades hennes sätt att beskriva dem efter att hon läst in sig på deras liv.

– Rilke visste jag inte så mycket om. Jag hade bara läst ”Duinoelegierna” och älskade hans dikter. Så jag antog att jag också tyckte om honom, även om jag inte visste så mycket om honom som person. Men när jag läste hans brevväxling med författaren Lou Andreas-Salomé ändrade jag åsikt helt och hållet och kände bara: du din lilla löjliga person, jag kan inte ta dig på allvar.

Varför?

– Lou Andreas-Salomé ber honom att börja gå i psykoanalys, men han värjer sig och hänvisar till att hans genialitet kanske kan ta skada. Att han behöver sina neuroser och känslan av att vara döende för att kunna skapa. Hans tonläge är så infantilt och överspänt. Allt han skriver i breven är så barnsligt.

I romanen framstår därför Rainer Maria Rilke som en rätt löjlig figur, men han är inte beskriven helt utan inkänning. På samma sätt är porträttet av psykoanalysens fader, Sigmund Freud, dubbelt. Även om han beskrivs som överlägsen och övertygad om sin egen ofelbarhet skildras han också med humor och värme. Just scenerna då Nada går i terapi hos Sigmund Freud på hans klassiska mottagning på Berggasse 19 i Wien är romanens roligaste partier. Jag undrar om hon haft extra kul när hon skrev dem.

– Ja, men jag har alltid kul när jag skriver. Jag är alldeles för lat för att göra något jag inte tycker är roligt. Den här boken är ett monument över att jag hade kul. Men ja, du har nog rätt. Humorn kanske kommer tydligast fram i scenerna med Freud.

Varför tror du att det blev så?

– Jag antar att det skulle ha blivit för deprimerande annars. Sorg och humor går hand i hand, båda behövs. Det säger säkert något om mitt eget känslomässiga landskap. På många sätt har det väl varit som att gå i psykoanalys att skriva denna roman.

Vad har du lärt dig om dig själv?

– Att jag inte vill ha samma känsla för länge. Om jag känner en viss sak vill jag bryta av med en annan känsla. Det gäller både för romanen och för mig som person.

Samtidigt säger Katja Perat att hon verkligen ville gestalta en kvinnlig patient som går i terapi, och inte Freud själv.

– När vi tänker psykoanalys ser vi Freud framför oss. Men alla kvinnor som gick i terapi hos honom – de var ju enormt viktiga för framväxten av psykoanalysen. Det här är väl mitt sätt att ge dem en röst.

Apropå röst. Nada har episoder av stumhet i romanen. Hon försöker, men kan inte tala. Vad ville du säga med det?

– Det är väl en rätt enkel beskrivning av hur det var för kvinnor i dåtidens Wien. Feminismen var i och för sig på frammarsch, men många hade ingen offentlig röst. Det är kort sagt en fysisk respons på samhället hon lever i och förhållandena som råder där.

Freud försöker bota tystnaden, liksom tillresta läkare och andra i Nadas omgivning. Men de hittar ingen bot. Plötsligt talar hon igen – för att snart åter förstummas.

– Jag ville inte att Nada skulle hitta en orsak. Varken medicin, psykoanalys eller filosofi är bra på att säga exakt varför en sak hänt. Men det betyder inte att vi ska sluta leta orsaker. Romanen som form är precis som psykoanalysen intresserad av att se ned i avgrunden och stå ut med det. Det ville jag gestalta.

Hur var det nu då – är Nada masochisten?

– Naturligtvis. Men eftersom hon är kvinna är det inte lika spektakulärt som när hennes fader är det. Han gör det till en livshållning och filosofi. Som kvinna förväntas hon bara vara van att lida under omständigheterna.

Läs mer om böcker

Du kanske också gillar