Hem Underhållning Kusligt vältajmad ”Revisor” på Dansens Hus

Kusligt vältajmad ”Revisor” på Dansens Hus

förbi admin
0 kommentar

Girighet och fåfänga; ryggdunkande och rygghuggande. Att sätta upp ”Revisorn”, Gogols komiska vidräkning med korrumperad rysk 1800-talsbyråkrati känns kusligt vältajmat. Märk väl: Nikolaj Gogol är född och uppvuxen i Ukraina, och även hemlandet är centralt i hans litterära arv.

Den kanadensiska koreografen Crystal Pite och dramatikern Jonathon Youngs bearbetning ”Revisor” hade premiär 2019, innan pandemin, och har nu nått Dansens hus.

”Revisor” är det bästa jag sett av Crystal Pite – kan rentav vara den bästa föreställning jag sett i år.

Tack för det! ”Revisor” är det bästa jag sett av Crystal Pite – kan rentav vara den bästa föreställning jag sett i år.

Dramat handlar om en utblottad skojare som passerar en liten stad på landsbygden just som stadens makthavare fått veta att en revisor, en fruktad statlig inspektör från Sankt Petersburg, ska besöka dem. De misstar bedragaren för denne och han spelar gärna med, tar chansen att vältra sig i smicker och stålar.

Crystal Pite jobbar med smittande berättarglädje och stora gester. Till inlästa repliker spelar dansarna upp nyckelscener ur pjäsen; ord föder rörelse och rörelse följer ord på ett sinnrikt synkront sätt. Dansarna från Pites kompani Kidd Pivot är över huvud taget fenomenala som karikatyrer på småsinta storfräsare och effekten blir farsartat komisk.

Jo, det går att skratta när människan blir synlig i all sin bekräftelsesökande makthunger.

Men också att gråta.

För när det är som högst stämning – musiken pumpar en medryckande taktfast rytm, scenografin bländar med sina subtila ljuslekar och berättelsen har oss i sitt grepp… då: Bryt. Frys. Omstart.

Det som följer är en repris av det vi just sett men där de mörka undertonerna får fritt spelrum. Borta är kostymerna och de glättiga fasaderna.

Det abstrakta mellanpartiet innehåller betydligt fler lager än vad som kan återges här, men för att ta ett av de mer explicita exemplen: en tokrolig ren som dök upp när borgmästaren ordnade välkomstfest för revisorn återvänder som ett fjälligt vidunder. Där händerna borde sitta växer trassliga horn. Människodjuret rör sig mjukt och hotfullt över diagonalen, sitter som fast i sig själv, eller måhända i en genomkorrupt statsapparat?

Mot slutet åker kostymen på igen och farsen återupptas, nu med en annan dubbelhet. När så postmästaren – dåtidens motsvarighet till en spin doctor på sociala medier – sin vana trogen läser andras brev kommer det fram att de smörat för en simpel dagdrivare. ”Kill the comedy, kill the comedy” mässar postmästaren som närapå förlorar förståndet av upptäckten.

Den frasen hade nog glatt Gogol. Genom att låta människor spegla sig i en satirisk skrattspegel ville han att publiken skulle få syn på ondskan och bekämpa den. I stället togs ”Revisorn” emot som skojig fars. Gogol blev förtvivlad och lämnade Ryssland.

Ungefär tvåhundra år senare förenar Pite och Young det bästa av komik och tragik, talteater och danskonst i sin ”Revisor”. Inte undra på att publiken reser sig som en kropp vid applådtacket. Det här är världsklass.

Läs mer av Lisa Boda och fler scenrecensioner.

Du kanske också gillar