Hem Vetenskap och teknik Maria Gunther: Därför behövs bilden av det svarta hålet

Maria Gunther: Därför behövs bilden av det svarta hålet

förbi admin
0 kommentar

”Men varför vill man ta en bild av ett svart hål?”

Frågan borde inte vara oväntad, men jag kommer alldeles av mig. Jag har just berättat den, i mitt tycke, fantastiska nyheten att Event horizon telescope snart ska hålla presskonferens igen. För tre år sedan slog Event horizon telescope världen med häpnad med den första bilden någonsin av ett svart hål. Och när de annonserar ännu en presskonferens är sannolikheten mycket stor att de nu också lyckats avbilda det svarta hålet Sagittarius A* i mitten av vår egen galax Vintergatan.

Men varför, undrar mina kollegor. Varför vill man ta en bild av Sagittarius A*?

Min första spontana tanke är att citera den brittiske bergsbestigaren George Mallorys svar på frågan om varför han ville bestiga Mount Everest:

”Because it’s there” – därför att det finns där.

Vi vet att det finns ett supertungt svart hål i mitten galaxen. Det är klart att vi vill se hur det ser ut.

Vår mänskliga nyfikenhet och viljan att utforska, undersöka och förstå saknar gränser. Det är den som har tagit oss dit vi är i dag. Även om hindren och utmaningarna ibland har varit lika svårbestigna som Mount Everest.

Och utmaningarna för att ta bilden som Event horizon telescope presenterade på torsdagen har verkligen varit enorma. Det krävdes åtta teleskop på fyra kontinenter, mer än 300 forskare från 80 institutioner i hela världen och dessutom ingenjörer och teknisk personal, miljontals gigabyte data, flera superdatorer och fem års beräkningar för att få fram den.

Därför applåderade åhörarna vid presskonferensen länge när vi äntligen fick se bilden. Själv började jag gråta. Att de lyckats var så stort, i alla tänkbara betydelser av ordet. Dessutom blev bilden en nödvändig påminnelse om vad mänskligheten faktiskt kan åstadkomma när vi samarbetar över gränserna.

Men är det verkligen viktigt att få se skuggan av ett svart hål?

Jag ställde frågan till Robert Cumming, astronom och kommunikatör vid Onsala rymdobservatorium och vid Chalmers och till Jonas Enander, lärare i fysik på Kungliga tekniska högskolan, som skriver en bok om svarta hål och som fick vara med på plats i ett av teleskopen när data samlades in till Event horizon telescope.

Deras svar handlade om hur svarta hål är universums mest extrema platser, rummets och tidens yttersta gränser, där allt ställs på sin spets och fysikens lagar bryter samman. Det är nästan som en helig plats, där vi inte vet hur någonting fungerar och blir utmanade att tänka på vad vi verkligen vet och vad vi bara tror att vi vet. ”Som att titta på helvetets port: slutet för rymden och tiden”, som Heino Falcke, en av dem som redan 1999 räknade ut hur bilden skulle tas, har uttryck det.

Robert Cummings betonade också de svarta hålens sällsynta förmåga att vara enkla och svåra samtidigt. ”Alla från små barn till Stephen Hawking får en lika stor utmaning av att ens tänka på dem. Inget annat naturfenomen funkar så demokratiskt.”

Men behövs det verkligen en bild?

”Vi måste inte skapa en bild”, har en av forskarna sagt till Jonas Enander. ”Vi kan analysera data direkt och dra slutsatser av det. Men det är klart att vi vill ha en bild. Varför skulle vi inte vilja se vad som händer vid gränsen av ett svart hål?”

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och bilden av Sagittarius A*, i stjärnbilden Skytten och i mitten av Vintergatan, vårt hem i kosmos, säger i alla fall mig mer än alla andra vetenskapliga analyser, studier och resultat som kan komma ut av de fem miljoner gigabyte data som radioteleskopen har samlat in.

Läs mer:

Bilden på det svarta hålet i Vintergatans mitt

Maria Gunther: Därför kan jag inte sluta titta på bilden av monstret i galaxen Messier 87

Allt du vill veta om svarta hål

Du kanske också gillar