Hem Underhållning Recension: Magnus Wallins utställning ”meso-”

Recension: Magnus Wallins utställning ”meso-”

förbi admin
0 kommentar

För det mänskliga ögat blir det oändligt stora och det mikroskopiskt lilla nästan samma sak.

I Magnus Wallins filminstallation ”Echo” famlar blicken efter fäste precis som inför James Webb-teleskopets spektakulära bilder från vårt universums bortre horisont. Men stjärnhoparna som Wallins kamera tyngdlöst glider fram genom är i själva verket benvävnad fotograferad från insidan av ett mänskligt kranium. Bilderna har sedan skiktats upp och filmats för att skapa denna sugande, suggestiva illusion av att färdas mot en nollpunkt, genom ett inre mikrokosmos.

Få svenska konstnärer har så egensinnigt som Magnus Wallin formulerat sin vision av vad konst är och kan vara. Med stor konsekvens har han sedan nittiotalet sökt sig mot ett uttryck där modernismens rena, avskalade former laddas om med hjälp av konsthistoriskt skitiga material som ben och – framför allt – blod.

Bild 1 av 2
Magnus Wallins verk kan påminna om döda stjärnor i frusen rymd.

Foto: Trelleborgs museum

Bild 2 av 2
Ur Magnus Wallins ”meso-”.

Foto: Trelleborgs museum


Här på Trelleborgs museum tar han processen ytterligare ett steg. Kraniet i ”Echo” är en rest efter en kannibalistisk ritual, ett antropologiskt museiföremål med andra ord av en sort som numera ter sig minst sagt kontroversiellt. Till filmen hör dessutom ett ljudspår som spelats in genom att en analog pickup skrapat mot den roterande huvudskålens utsida. Dess tröga knastrande blir en grotesk kontrast till filmens sublima kameraåkningar, och får tillsammans med den våldsamma förhistorien hela upplevelsen att kännas som något slags romantisk djävulsopera.

Tekniken får de små mänskliga benfragment som blandats ut i blodfärgen att avteckna sig med ett kallt, fosforescerande ljus, som döda stjärnor i en frusen rymd

Wallin själv beskriver verket som en ”skulptural film” – en terminologisk paradox av samma dignitet som när han i utställningens andra del citerar Kazimir Malevitjs ikoniska svarta kvadrat genom att reproducera den i blod. De fyra målningarna ingår i en serie på totalt tjugo och visas här i ett rum som badar i flimrande uv-ljus. Tekniken får de små mänskliga benfragment som blandats ut i blodfärgen att avteckna sig med ett kallt, fosforescerande ljus, som döda stjärnor i en frusen rymd.

Liksom i ”Echo” är effekten både svindlande och kuslig: konsthistoriens andliga nollpunkt förvandlad till ett spökhus av odöd estetik. En postmodernism från helvetet.

Läs fler texter av Dan Jönsson och fler av DN:s konstrecensioner.

Du kanske också gillar