Hem Sport Allt gick att köpa utom ett landslag

Allt gick att köpa utom ett landslag

förbi admin
0 kommentar

AL THUMAMA. Det gick att pressa fram nya arenor ur svett och blod, det gick att smälla upp helt nya städer – men det gick inte att köpa sig ett landslag.

Qatar vinner på alla andra sätt, men de förlorar på fotbollsplanen.

Vi får vara glada för det lilla.

Lite gruppspelsmatte ska fortfarande göras, men i praktiken återstår nu bara att tacka det qatariska landslaget för absolut ingenting med tre slappa hej.

Det var visst det hela.

Tolv år av planering, ett helt gashav av resurser och nationsstora säckar av politisk prestige hade pumpats in i det här laget.

När det väl var dags för examen och inkassering? Två förluster på sex dagar och så var det slut. När Bamba Dieng skickar in 3-1 för Senegal och punkterar matchen reser sig återigen tiotusentals qatarier upp och knallar ut.

Än en gång tvingas värdnationen tugga i sig en förödmjukande förlust inför genant tomma läktare.

De får trösta sig med sina geopolitiska framgångar – allt det där som de verkligen sätter värde på – och så får andra ta hand om fotbollsplanen.

Och vill ni höra något riktigt vrickat? Då ska ni lyssna nu, för här kommer en hyllning till Fifa.

Var början på slutet

Det var runt millennieskiftet som Qatar tog statsbeslut på att använda idrotten för att skapa sig en ny image, för att i förlängningen bygga sig en framtid på andra sidan av gasen och oljan.

Det första de gjorde – det allra mest självklara – var att börja köpa på sig medaljer. År 2000 värvade de åtta bulgariska styrkelyftare för en miljon dollar, gav dem arabiska namn och håvade in ett par VM-guld. Snabbt anslöt sedan den kenyanska hinderlöparen Stephen Cherono, han som blev Saif Saaeed Shaheen och vann ytterligare VM-guld till Qatar.

Fotbollen var tänkt att följa.

I mars 2004 landade tre brasilianska fotbollsspelare i Doha. Det var Aílton (då på väg att vinna den tyska skytteligan), Dedé (som vunnit både Bundesliga och Uefa-cupen med Borussia Dortmund) och Leandro (Dedés sportsligt rätt obetydliga storebror).

De skulle gå över till Qatar.

Just övergång är verkligen det rätta ordet att använda. Det här var en landslagstransfer, där till och med sign on-summan var offentlig; en miljon euro vid underskrift, sedan en årslön på 400 000 euro.

Och de tre brassarna skulle bara vara början. Qatar var öppna med sin avsikt att fortsätta rekrytera bland fransmän, tyskar och andra landskampslösa spelare från olika delar av Afrika och Sydamerika.

Det såg ut som början på slutet för landslagsfotbollen så som vi alltid känt till den, men då hände alltså det som framstår som helt uteslutet genom dagens verklighetsprisma.

Fifa grep in.

De införde en regel som gjorde det obligatoriskt att ha bott minst fem år i ett land för att överhuvudtaget bli aktuell för att representera det.

Fifa tog faktiskt ett beslut och ett ansvar för att skydda själva fotbollssporten.

Erbjöds 10 000 kronor

Organisationen var verkligen inte fläckfri då heller – jag skulle säga att Fifa varit institutionellt korrupt i uppemot 50 år – men på den här tiden fanns i alla fall vissa fragment av resonabel rimlighet kvar.

Qatar fick lov att försöka gå den långa vägen, investera sina pengar i att bygga ett lag istället för att bara plocka ihop det.

Även om många av spelarna i dagens trupp är födda i andra länder har de behövt gå igenom en ganska utdragen ”naturaliseringsprocess” snarare än att bara skriva på ett papper.

Boualem Khukhri är en av dem. Född och fotbollsfostrad i Algeriet, men värvad till Al-Arabi i Doha redan som 19-åring. Han kom hit innan Qatar ens tilldelades VM, och har alltså varit på plats under hela upptrappningen.

Det är fullt rimligt att han kan representera sitt nya hemland, men det är oerhört kostsamt att han nu halkar och snubblar med några få minuter kvar av första halvlek.

Bamba Dieng kan skyffla in 1-0 för Senegal, och där och då är det som att allt engagemang än en gång bara rinner ur hemmapubliken.

Redan i början av oktober började det cirkulera uppgifter om en statsfinansierad kampanj för att skapa en typ av qatarisk ultrassektion under VM.

Unga libanesiska män berättade om hur de erbjudits lite knappt 10 000 kronor – utöver resa och uppehälle – för att stötta Qatar under VM.

Kan inte värva samman ett landslag

Hur det blev med just detta vet jag ärligt talat inte, men qatarierna själva har varit öppna med de statsfinansierade träningsläger som deras kortsidessupportrar befunnit sig på inför turneringen. Ultras från Nejmeh i Libanon ska ha varit där som en sorts instruktörer.

Nu gjorde de vinröda absolut en ansträngning att piska upp en stämning i början av matchen, men de dränktes snabbt av Senegals fullständigt besinningslösa trumbatteria och tappade tydligen musten helt av det slumpartade förstamålet.

När den andra halvleken inleddes hade max hälften av dem kommit tillbaka, så när Famara Diediou nickade in 2–0 för Senegal gjorde han det nedanför en ödsligt tom läktare.

Inhyrda eller ej – det som skulle vara Qatars hårda kärna hade helt enkelt lämnat in. Några av dem släntrade sedan tillbaka när Ghana-födda Mohemmad Muntari nickade in Qatars enda reduceringsmål, men det var så dags då.

Ibland får du vad du betalar för, ibland får du kanske acceptera att det finns en gräns även för pengarnas kraft.

Några förbud mot att hyra in supportrar finns inte, men det finns fortfarande regler mot att värva samman ett landslag.

Kanske ska vi se det som en sista kvarvarande skärva från en tid av sportslig integritet. Hade dagens Fifa fått bestämma är jag rätt övertygad om att de hade följt med pengarna och låtit även denna dammlucka stå vidöppen.

Och i den parallellvärlden hade inte Qatar stått här med två raka förluster.

Matcher i fotbolls-VM lördag 26 november

11.00 Tunisien-Australien 14.00 Polen-Saudiarabien 17.00 Frankrike-Danmark 20.00 Argentina-Mexiko

Du kanske också gillar