Hem Sport ”Dags för svenska klubbar att börja drömma om Conference League”

”Dags för svenska klubbar att börja drömma om Conference League”

förbi admin
0 kommentar

När det stod klart att Champions League och Europa League skulle yngla av sig i en tredje turnering, Europa Conference League, var det många som suckade uppgivet. Det var ju ändå bara Champions League som gällde, sportsligt, men också med sin prestige givetvis, och framför allt med sina pengar. En helvetes massa pengar. Sjuka pengar.

Det skapade en enorm ekonomisk klyfta, mellan olika länders ligor, inom de inhemska ligorna (gamla nyheter), Malmö FF är ju som bekant på en helt annan planet rent ekonomiskt än alla andra svenska lag. Men rent sportsligt (det är väl fortfarande någon som bryr sig om det sportsliga?) måste man nog konstatera att den här trestegsraketen med tre turneringar blev en succé.

I veckans Europa League-semifinaler möttes West Ham och Eintracht Frankfurt, Leipzig och Glasgow Rangers, och i den där så kallade skitturneringen, c-ligan i Europa, möttes Leicester och Roma, och Feyenoord och Marseille. Man får vara bra okunnig när det kommer till fotboll om man ser ner på kvalitén på exempelvis de fyra sista lagen i Conference League, skulle det finnas ett svenskt lag med där skulle det vara en helt makalös framgång, och det skulle givetvis generera riktigt mycket pengar.

Jag såg inte alla matcher, men bitar ifrån alla, och det kändes oerhört laddat, spännande, i otrolig atmosfär – och ofta spelades det riktigt bra fotboll.

Fantasisummorna och luftslotten till klubbar i Champions League känns bara mer och mer världsfrånvänt och rent ruttet, är det inte just därför som vi i Sverige till exempel älskar vår egen allsvenska så intensivt, och kanske mer än någonsin? Det är ingen gammal rostig nostalgi eller sentimentalitet som ligger bakom den kärleken, det är helt enkelt närheten, traditionen, det idrottsliga kulturarvet. Ser jag en spelare i någon av Champions League-klubbarna larva omkring igen på plan och kyssa sitt klubbmärke riskerar jag nog att kasta upp.

För ett svenskt lag är ett Champions League-gruppspel inget annan än en revolution, det förändrade på några säsonger hela den allsvenska balansen och skickade iväg Malmö FF på ljusårs avstånd från konkurrenterna, men vad ger det egentligen att torska mot Juventus, Zenit och Chelsea med 0–3, 0–4, eller ha fyra skott på mål efter fyra omgångar – sportsligt är det givetvis rimligare att konkurrera i Europa League, och kanske framför allt Europa Conference League.

Det är löjeväckande att kalla den sistnämnda turneringen för en skräpturnering med c-gäng. Då har man helt tappat alla perspektiv. Kanske skulle det vara både ett rimligt och mycket klokt sportsligt beslut (av till exempel Malmö, eller någon av de andra svenska storklubbarna) att säga att vi inom tre eller fem år siktar på att vara ett av de fyra sista lagen i Conference League?

Malmö nådde en Europacupfinal 1979, en unik historisk händelse (det händer bara inte igen), Göteborg vann Uefacupen två gånger på 80-talet (motsvarigheten till Europa League), jag menar: Finns det ens i fantasin att till exempel Malmö, AIK eller Hammarby skulle ta två titlar i Europa League på tio år? Begrav den tanken för alltid.

Bliv vid din läst? Sluta drömma? Nä, men det är rent kontraproduktivt gentemot svensk fotboll med sådana hittepå-målsättningar.

Men jag kollade också på basket i veckan, ja, jag är född och uppvuxen i Norrköping, superpartisk, bara en fotbollsplan skiljde mellan vårt radhus och idrottshallen där Hageby Basket föddes på 60-talet (det som så småningom blev Dolphins). I veckan vann klubbens damer svenska basketligan, herrarna har 2–0 i matcher på Jämtland.

Vi kallade det korgboll när jag var ung (ja, pinsamt), och jag har aldrig sett en basketmatch i Norrköping, men rötter är rötter – och jag var skitglad över veckans framgångar. Det är ju det allt handlar om, rötter.

Utan rötter dör Idrottssverige. Och lite hemmanostalgi är bara nyttigt.

Läs fler sport-i-tv-krönikor av Johan Croneman:

Jag hade delat ut tre-fyra kort varje match för dåligt uppförande

Jag vill hellre höra sportklassikern ”hur känns det?”

Du kanske också gillar