Hem Sport Johan Esk: Jonas borde ha Jannes jobb – men vem ska då mata hönsen?

Johan Esk: Jonas borde ha Jannes jobb – men vem ska då mata hönsen?

förbi admin
0 kommentar

Polen släckte Sveriges VM-hopp och det sista jag skrev före en paus från DN var att förbundskapten Janne Anderssons framtid knappast skulle bli en fråga för förbundet. Men om det skulle bytas fanns ett givet alternativ.

Det sista som hände under pausen var att herrlandslagets fiasko fullbordades. Förlusterna har radat upp sig och bara Slovenien, 65:a i världen, besegrades i Nations League. Spelet har svajat i ett oordnat försvar och trubbigt anfall.

Att den lealösa förbundsledningen inte skulle ifrågasätta Janne Andersson var givet. Ingen verkar veta vem som ska göra vad. Ingen vill ta ansvar när det blir jobbigt.

Att den mediala diskussionen om Janne Anderssons framtid skulle dö innan den knappt kommit i gång, den såg jag inte komma.

Trodde i alla fall att någon skulle vara nyfiken på vad en annan kapten kan göra med landslagsgruppen Janne Andersson inte får ordning på. Jag är väldigt nyfiken. Därför vill jag se en ny kapten för laget som under söndagen lottas in i EM-kvalet.

Janne Andersson har gjort ett utmärkt jobb, han är inne på sjunde året och om det handlade om person skulle Svenska fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand gärna få damma av livstidskontraktet han sedan försökt skämta bort.

Jag saknar mina kollegors övertygelse om att Janne Andersson är rätt man.

När det gäller framtida prestationer finns saker som gör att jag saknar mina kollegors övertygelse om att Janne Andersson är rätt man.

● Jobbets historia. Det spelar ingen roll om de hetat ”Åby” Ericson, ”Laban” Arnesson, Olle Nordin, Tommy Svensson eller Lars Lagerbäck. När det börjat gå utför har ingen klarat att vända trenden. Hackkycklingen Erik Hamrén bröt mönstret när han efter ett misslyckat VM-kval tog Sverige till (en statistroll i) EM 2016.

● Jannes tidigare historia. I IFK Norrköping testade han inledningsvis ett 4–3–3-system. Det skrotades och när laget var som mest framgångsrikt påminde spelet om det som gick bra med Sverige. Ett 4–4–2 i försvaret och ett 3–5–2 alternativt 3–4–3 i offensiven. I juni sjösatte Janne och hans kollega Peter Wettergren 4–3–3 och resultaten blev tre förluster på fyra matcher.

● Jannes senare historia. När han fick en succéstart på jobbet och fyllde på med bra resultat var det med en stomme som kan utföra försvarsspel i en 4–4–2-uppställning i sömnen. När Janne Andersson förklarade hur Sverige skulle spela var det självklara organisatoriska ord för mottagarna. Det fanns i fotbolls-dna:t hos Mikael Lustig och Sebastian Larsson, Andreas Granqvist och Ola Toivonen, Gustav Svensson och Jakob Johansson, Marcus Berg och Pontus Jansson.

I landslagsgenerationen Janne Andersson nu har är det många som inte växt upp med 4–4–2-spelet och få (är det ens någon?) spelar det till vardags.



Foto: Claudio Bresciani/TT

Därför var det anmärkningsvärt men knappast förvånande när Dejan Kulusevski sade efter 1–1-matchen som Slovenien borde ha vunnit:

”Vi måste tro på honom och lyssna mer på hans matchplan och göra vad han säger.”

Är det Janne Andersson som inte kan förklara eller är det spelarna som inte kan förstå? Oavsett vad har landslaget nu den här kulturkrocken i verksamheten:

Förbundskaptenen har ingen trygghet och vana i att jobba med den modell spelarna är vana vid. Spelarna har ingen trygghet och vana att spela den modell förbundskaptenen är van vid.

Det känns igen från sent 90-tal. Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck fick aldrig Pär Zetterberg att fungera fullt ut i landslaget. Zetterberg var en av Sveriges bästa spelare men hade flyttat utomlands tidigt. Han hade inte gått alla steg i den svenska organisationen-framför-allt-skolan.

Den uteblivna kritiken går i linje med ambivalensen som präglar svensk fotboll.

Det finns också ett signalproblem med att Janne Anderssons chefer reflexmässigt ger honom sitt fulla stöd. Om spelare inte är bra åker de ur Jannes lag. Om Jannes lag inte går bra drabbar det inte honom.

Samtidigt går den uteblivna kritiken i linje med ambivalensen som präglar svensk fotboll.

På förbundskurserna skolas ledare in i en ny verksamhetsbild. Den gamla var pyramiden där en stor bas och bra bredd skulle ge en vass topp och spets med stjärnor. Den nya (inte så värst ny längre) är en fyrkant som illustrerar viljan att fler ska hålla på längre.

Det är givetvis viktigare för landet som helhet att killar och tjejer spelar fotboll långt upp i tonåren än att en enstaka talang tar sig till Tottenham. Men samtidigt lägger klubbar och akademier hur mycket tid och kraft som helst på att få spelare att nå toppen för att Sverige ska kunna vara med där som fotbollsland.

Länge sågs det som en självklarhet att svensk fotboll kunde vara bra både på bredd och topp utan att slå fast vad som skulle göra respektive del bra. Tanken byggde på att organisation och spelidé för hur fotboll skulle spelas kunde se lika ut överallt och hela vägen genom systemet. Det håller inte längre.

Till sist: I våras lanserade jag Djurgårdens pragmatiska duo Kim Bergstrand/Thomas Lagerlöf som tänkbara ersättare till Janne Andersson. De har visat hur snabbt de kan få in nya spelare i sitt system.

Men i veckan hände det osannolika. Jonas Thern gläntade på landslagsdörren.

– Dyker det upp något som kittlar så får man ta ställning till det då, sade Thern till Värnamo Nyheter.

Thern till landslaget? Mig kittlar det hur mycket som helst. Han får gärna ta med tränaren Kim Hellberg från IFK Värnamo.

Om Thern får jobbet måste någon hjälpa honom med det han pratade mest om när jag hälsade på honom på gården förra året. Hönsen måste ha mat.

Läs mer: Valde bort landslaget för hönsen och succén i Värnamo

Du kanske också gillar