Hem Sport Johan Esk: Vad säger framtiden om oss alibijournalister?

Johan Esk: Vad säger framtiden om oss alibijournalister?

förbi admin
0 kommentar

Med historiens klarhet kan vi sucka och hånskratta åt aktivas, ledares och journalisters naivitet när svenskar var på plats vid några av idrottshistoriens värsta diktaturmästerskap.

Vad kommer historien att säga om oss? Vi som vet vad det är för land vi åker till. Som med ursäkten att vi vill berätta hur det verkligen är åker med som nyttiga idioter på diktaturens mästerskapståg. Fotbolls-VM i Qatar är långt ifrån första avgången under 2000-talet.

Qatar är en grotesk kuliss. Till och med den ”gamla” marknaden i Doha är nyare än vad den försöker se ut. Dessutom – mästerskap i diktaturer är alltid kulisser. Jag har varit på för många.

Det är en vecka kvar till avspark. Så här dags borde alla läskunniga människor i demokratiska länder veta att Qatar är allt annat än ett VM-värdigt land.

Problemet är att i de allra flesta länder struntar folk fullständigt i att Qatar är en katastrof när det gäller mänskliga rättigheter och demokratiska grundstenar. Migrantarbetares situationer väger i världen lätt när det är dags att kicka i gång VM i fotboll.

Därför blev Qatar en VM-vinnare i samma ögonblick som landet 2010 fick mästerskapet. Då flög Qatar först under radarn. Störst fokus var på att Ryssland i samma veva fick det VM 2018 som skulle gå till Europa.

Det tog inte lång tid innan demokratiska medier och människorättsorganisationer (ofta hand i hand) började berätta om missförhållandena i Qatar.

Ju närmare vi kommit VM i Qatar, desto mer har det blivit predikningar för redan frälsta. Vi vet redan vad det är för land det rapporteras om. Demokratiers journalistik om läget i landet blir för diktaturen som svinn i butiken för en ICA-handlare som tjänar miljoner. Störande. Knappast knäckande.



Foto: Jonas Lindkvist

Att situationen för migrantarbetare, hbtq-personer och oliktänkande skulle bli bättre efter VM är nonsens. Tanken på att en stor idrottstävling ska innebära någon permanent förbättring dog och begravdes med OS i Peking 2008.

Däremot putsas förhållandena i diktaturer upp på väg mot och under ett mästerskap. Det har även hänt i Qatar. Rapporteringen blir då också en påminnelse om läget i världen. 90 procent av alla som bor i Qatar är inte medborgare i landet. De migrantarbetare som nu vågar uttala sig öppet berättar att det i grann- och hemländerna är betydligt värre. En migrant säger till Radiosporten att Qatar är rena himmelriket.

Det blir som att bensinbolag går ut och anklagar bilföretag för miljöförstöring.

När sportcheferna på SVT och TV4 nu på slutet har motiverat varför de sänder mästerskapet använder de inte ordet sportswashing. Kanalerna som köpte rättigheterna till VM i Ryssland och Qatar av det korrupta Fifa lyfter i stället fram den journalistik som kommer att göras under mästerskapet.

Det blir ändå alibijournalistik eftersom tv-bolagen med sina sändningar av matcherna får diktaturerna att nå sina syften med att arrangera ett stort mästerskap. Det blir som att bensinbolag går ut och anklagar bilföretag för miljöförstöring. Utan sändningar torkar sportswashing ut. Det kommer att sändas minst 3 840 minuters fotboll från Qatar i SVT och TV4.

Att politiker använt idrott för att lyfta och putsa sina stater och städer har förekommit lika länge som man tävlat i idrott. Redan de gamla grekerna höll på med sin variant av det vi i dag kallar sportswashing. Hitler hade sitt OS 1936. Putin gick in i Krim direkt efter att OS 2014 piskat upp nationalismen i Ryssland. I det gamla östblocket var sport en grundpelare för statsskickets identitetsbyggande.

Genom idrottshistorien har huvudsyftet varit att pumpa upp den interna självkänslan. Att sätta landet/orten på kartan har mest varit en bonus.

Det speciella med Qatars fotbolls-VM är att syftet i första hand är att sprida namnet ut i världen. Visa upp sig som ett alternativ att turista i och som en partner att göra affärer med. Den dagen oljan och gasen sinat måste pengarna in på annat sätt.

Den lilla oljediktaturen har lyckats. Värdet av hur mycket det pratats om Qatar i förhållande till konkurrerande icke-demokratier i området går inte att överdriva.

Marknadsplatsen i Doha är nybyggd eller renoverad för att se gammal ut.



Foto: Jonas Lindkvist

Själv kommer jag också bidra till Qatars propagandaparty. Alla journalister som är där gör det. Vi kommer alla att bidra med vår form av alibijournalistik även om de flesta av oss bara blir statister i jämförelse med tv-bolagen som spelar huvudroll. Det går inte att jämföra med annan nyhetsrapportering från diktaturer. Utan VM hade vi inte varit i Qatar.

Jag åkte inte till vinterns OS i Peking. Kombinationen av pandemi och diktatur gjorde att jag inte skulle kunna göra det jobb jag ville på plats. När jag för andra gången åker till Qatar (var i Doha på friidrotts-VM 2019, hemskt ställe) är det helt enkelt nyfikenheten som drar mig dit. Idrotten blir mer och mer kidnappad av diktaturer. Jag vill se hur gisslandramat som kallas fotbolls-VM 2022 blev i verkligheten. Jag misstänker att det blir ett bra arrangerat VM, diktaturer brukar kunna sånt där.

På hemmaplan kommer jag att bidra till att diktaturen uppfyller sitt VM-mål på samma sätt som jag indirekt stöttar diktaturer när jag tittar på Premier League och Champions League. Jag följer pengarna och känner hur lusten för den globala fotbollen bara minskar.

I min omgivning säger fler och fler att de inte ska följa VM. Vi får se hur det låter när mästerskapet går in i sitt avgörande skede.

Dessutom. Det är lättare att våga vägra VM när inte Sverige är med.

Läs mer:

Granqvist om VM-dilemmat: ”Det är besvärligt”

Hbtq-personer i Qatar vittnar om övergrepp inför fotbolls-VM

Journalist greps i Qatar – åker inte på VM

Du kanske också gillar