Hem Sport Någon gång tar allt slut

Någon gång tar allt slut

förbi admin
0 kommentar

DOHA. De kallar det för VM, men jag vet inte längre om det är värt att tro på.

Fotbollen har pumpats så full med pengar och politik att den håller på att sprängas.

Kanske är det dags nu. Kanske vore det lika bra.

Dagen före dagen åker jag in mot centrala Doha västerifrån, ser hur den unga nationens allra högsta byggnad sträcker sig mot himlen.

Aspire Tower. 300 meter högt, kostade några miljarder. Mittpunkten för det idrottskomplex och det idrottsprojekt som Qatar nu investerat 20 år och faraoniskt mycket pengar i.

Aspire. Strävan. Den enas klättring, den andras fall.

12 utdragna år har nu gått sedan den där snöiga dagen i Zürich då Sepp Blatter öppnade ett kuvert och skickade iväg fotbollen mot okänt mål.

Qatar har fått ett helt nytt utseende sedan dess. Fotbollen har svällt så att det knakar i sömmarna.

Men någon gång tar allt slut. Någon gång spricker även de allra mest uppumpade bollarna och ballongerna.

Jag föll själv för fotbollen för lite drygt 35 år sedan, i mitten av 1980-talet.

Ända sedan dess har den bara blivit större och större och större tills det nu inte längre går att urskilja var den börjar och slutar, hur den egentligen ser ut. Först cementerade den sin position som världens största idrott, sedan blev den större än alla andra sporter tillsammans för att i det nya årtusendet gradvis glida över i någon sorts ohelig korsning mellan kulturell kraft, hyperekonomiserad nöjesindustri och geopolitiskt smörjmedel.

Men någon gång tar allt slut. Någon gång når du punkten där du pressat i dig så mycket sötsaker att det inte är gott längre, utan du snarare känner för att kräkas.

VM-förberedelserna har kostat åtminstone 2,5 biljoner kronor

Toppfotbollen av idag saknar helt rimlighetsskala och proportioner. Allt beror alltid på hur man räknar, men siffran som oftast nämns är att VM-förberedelserna här i Qatar kostat åtminstone 2,5 biljoner kronor.

Det är så mycket pengar att jag tappar bort mig bland alla nollor – 2 500 miljarder, 2,5 miljon miljoner – och ni känner alla redan till det humanitära priset ovanför det ekonomiska.

Idag ska vi till något som heter Al Bayt Stadium för premiären – kostnad ungefär 7,5 miljarder, arkitekt Albert Speer – innan det är dags för första besöket på finalarenan i övermorgon. Det är den som det byggs en helt ny stad runt, en stad som överhuvudtaget inte existerade när Qatar först tilldelades VM.

Moderna keopspyramider. Symboler för ett överflöd och en ojämlikhet som det är omöjligt att förlika sig med – men som ändå är en fullt logisk följd av fotbollen så som den kommit att bli.

För egen del hade jag haft mycket lättare att förhålla mig till detta VM ifall mästerskapet var ett uppenbart undantag, en halvt obegriplig outlier igenomklubbad av ett redan utfasat korruptionskotteri på Fifa.

Men så är det ju inte.

Européerna är väldigt lätträknade

Allt följer på vartannat och allt hänger samman. Från de oåtkomligt slutna styrelserummen i PSG, Man City och Newcastle till de sweatshops i Sydostasien där vi låter tillverka våra bollar, tröjor och skor. Från vår egen svenska handelskammare här i Dohas vräkiga West Point till alla de europeiska regeringar som nu står i kö till Qatars råvarukranar innan vintern verkligen slår till.

Bojkotta deras VM, tigg om deras gas.

Jag tillbringar eftermiddagen med att promenera runt i centrala Doha. Den nybyggda gamla stadskärnan lär bli hela VM:s gravitationscenter, och där finns i alla fall någon form av festkänsla. Mexikanerna och argentinarna är både flest och mest högljudda. Sedan följer nordafrikanerna, saudierna samt – faktiskt – allt större och stökigare klungor av qatarier.

Européerna är däremot väldigt lätträknade.

På ett sätt är allt detta en nyttig påminnelse om att världen inte kretsar kring oss, på ett annat sätt är det nog även en ganska tydlig indikation på vart fotbollen är på väg framöver.

Sent på eftermiddagen tar jag en kaffe med en Fifa-funktionär jag känner sedan tidigare, en bra kille som försöker göra gott i en sjuk organisation.

Enligt honom är höjdarna på det hela taget rätt obekymrade av kritiken runt mästerskapet. Den hörs egentligen enbart i väst, och de flesta storsponsorer är ändå asiatiska nuförtiden. Redan vid förra VM utgjorde 1,6 miljarder asiater nästan hälften av tittarna som följde turneringen på tv, och den här gången kommer andelen vara ännu större.

Kanske lika bra att släppa den uppblåsta ballongen

På plats här i Qatar finns det fortfarande biljetter att köpa till de flesta gruppspelsmatcher, men det ses inte som något större bekymmer. Även om det kommer väldigt få tyskar och engelsmän finns det gott om entusiastiska indier som kan heja på deras landslag istället vid behov.

Hållningen tycks ganska genomgående när det kommer till fotbollens beslut och inriktning. Fifa har 212 medlemsländer numera, och alla har samma rösträtt oavsett storlek eller fotbollstradition. För varje besvärligt nationsförbund som problematiserar finns det många andra som ställer färre frågor.

Någon gång är allt över, och aldrig tidigare under mitt liv med fotbollen har brytpunktskänslan varit lika stark. Måhända visar sig VM i Qatar vara början till slutet på fotbollens tidsålder, möjligen är vi så många som är på väg att tappa lusten att någon form av recession stundar.

Själv tror jag ju egentligen inte det.

Snarare flyttar sig fotbollens ekonomiska tyngdpunkt längre och längre österut, snarare står vi inför en framtid där Kina snart arrangerar VM och den oundvikliga superligan blir global snarare än europeisk.

Och vart tar vi då vägen?

Jag har alltid varit oerhört fast i en övertygelse om att hela fotbollen måste hålla ihop, att det ska gå att dra raka streck mellan kvartersplanen på hörnet och arenan för VM-finalen. Idag är det svårare och svårare att ruska av sig instinkten att sluta engagera sig i toppfotbollen överhuvudtaget, sluta kämpa för att hålla kvar den i någon form av kontakt med gräsrötter och fotfolk.

Kanske vore det lika bra att bara släppa iväg den här uppblåsta ballongen, låta den sväva iväg mot solen för att med tiden förbrännas och förgås. Allt känns mest ändå bara som någon sorts dionysisk orgie strax innan imperiet ska falla.

Någon gång tar allt slut, och det är möjligt att det borde vara dags för fotbollens era att vara över nu.

Det är också en känsla att möta ett världsmästerskap med. Det är bara inte den jag önskar att jag hade.

Du kanske också gillar