Hem Sport Norge är på väg att sätta Sverige på pottkanten

Norge är på väg att sätta Sverige på pottkanten

förbi admin
0 kommentar

Eftersom det aldrig lossnade på planen, eftersom själva fotbollen inte var deras grej hade norsk fotboll bestämt sig för att bli världsmästare på något annat: Fifa-kritik.

En hedervärd ambition så klart. Mobiliseringen på andra sidan gränsen har kommit från flera håll. Magasinet Josimar har följt Gianni Infantino hack i häl i flera år och granskat både Fifa och Uefas förehavanden bättre än många internationella medier. Den norska supporterrörelsen och deras klubbar tog strid mot Qatars gangsterfasoner, både genom symbolhandlingar och offentlig kritik, en handlingskraft som kastat ett osmickrande ljus över svensk fotboll. Medan vi slagit ut med armarna i uppgivna gester och åkt på januariturné efter januariturné till Doha för att påverka på plats har norsk fotboll satt hårt mot hårt.

Samtidigt har jag inte kunnat komma ifrån bilden av att kampen fungerade som ett sorts substitut, lite som när ett lag förlorar med 3-2 men vinner bollinnehavet och helst pratar om det efteråt. Eller när Erik Hamrén vid sin avskedspresskonferens i franska Pornichet var mest stolt över att ha ökat medvetenheten om kostens betydelse för svenska landslagsspelare under sina år som förbundskapten. Det var också ur den känslan som allt fnittrande åt olika hot om ”bojkott” av VM kom.

Nu händer det något. 

Eller, det har så klart hänt länge vid det här laget, men nu syns det. Norsk fotboll är på frammarsch på planen så väl som vid sidan av den. För Sverige börjar således allvaret tränga sig på.

Nordens bästa liga

Paradgrenen dominerar norrmännen fortfarande. Landets nya förbundsordförande Lise Klaveness lyckades med konststycket att åka till Doha och säga exakt som det är om VM-turneringen som spelas där i november och december. Hon gjorde det medan hon spände blicken i obekväma farbröder, hon lockade fram sårade klagomål från arrangören och nog måste det känts jobbigt för en och annan makthavare i publiken som ägnat år åt att försöka hitta andra sätt att prata om Fifa. Plötsligt stod det någon med modet att skippa allt struntprat på scenen.

Om positionen som fotbollens ideologiska samvete har stärkts har även insatserna på planen blivit en del av norsk fotboll nu. Efter säsongen 2017/18 var ligan rankad som Europas 29:e bästa. Fyra år senare har den avancerat förbi den svenska och danska på Uefa-rankingen och är nu uppe på plats 17. Allsvenskan guppar vidare som 23:a, och det mycket tack vare Malmö FF:s framgångar.

I Norge har tvärtom flera klubbar växeldragit. Sarpsborg 08 och Rosenborg har spelat gruppspel i Europa League de senaste åren. Även Molde, som gick till åttondelsfinal och föll knappt mot Granada. Den här säsongen nådde Bodö/Glimt kvartsfinal i Europa Conference League och besegrade Roma två gånger.

Landslaget klättrar också

Framgångarna för klubblagen sammanfaller med att en generation norska spelare gör avtryck internationellt. På damsidan är Ada Hegerberg sedan flera år ansedd som hela jordklotets bästa. På herrsidan finns argument att framföra för att en norsk spelare närmar sig samma kategori. Världens bästa fotbollslag, Manchester City, har precis betalat stora pengar för den labbframtagne monsteranfallaren Erling Braut Haaland och ämnar spela honom i den kanske mest prestigefyllda positionen som finns: Som ensam forward i ett Pep Guardiola-lag. 

I landslaget backas han upp av Martin Ödegaard, 23, som redan är kapten i Arsenal. Därutöver finns en mängd unga norska spelare som börjar göra väsen av sig. I så väl Norge som Danmark, Belgien, Italien och Holland hittar man tonåringar som spås en lysande framtid, inte minst underbarnet Antonio Nusa som såldes från Staebek till Club Brügge förra sommaren.

Det norska landslaget rör sig också i rätt riktning. 

Efter en horribel 83:e plats på Fifas världsranking 2016 har landslaget nu klättrat till plats 42 under ledning av Ståle Solbakken. Förvisso på betryggande avstånd från Sverige på plats 18, men det är en distans som krymper.

Vill sälja spelare för en miljard

Ingenting tyder heller på att den norska progressionen är en slump eller riskerar att stanna av. I sin förvisso kritiserade strategi för norsk fotbolls framtid har samlingsorganet Norsk Toppfotball (NTF) identifierat behovet av att få in mer pengar i sporten genom olika satsningar. Bland de mer ifrågasatta idéerna förekommer olika kommersialiseringsprojekt, ”utredningar” av ägarskapsmodellen – Norge är tillsammans med Sverige en av Europas sista utposter för medlemsdemokrati – och förändringar av ligastrukturen med förslag om slutspel. 

Men där aviseras också målsättningen att sälja spelare från den norska ligan för ungefär en miljard kronor år 2028, att jämföra med de 277 miljoner som genererades år 2020. 

Likt danska klubbar har man landat i slutsatsen att vägen dit, och till mer sportslig framgång, ligger i linje med Bodö/Glimts recept. Mer speltid till unga spelare, längre kontrakt, återinvestera pengarna. I NTF:s strategi föreslås därför att anslaget till landets akademier ska ökas från ungefär 52 miljoner norska kronor till mellan 75 och 90 miljoner.

Ställer allvarliga frågor

I Sverige öronmärks årligen 15 miljoner till akademierna. Någon ny öronmärkning är inte aktuell. Medan snittåldrarna i både danska (25,4) och norska ligan (25,9) sjunkit de senaste åren har de svenska ökat (26,7 hittills 2022). Äldst av alla lag är tre av landets största och ledande klubbar: IFK Göteborg (29,5), Malmö FF (28,4) och AIK (28,3). 

Trots liknande förutsättningar och fotbollsklimat – ekonomiskt, geografiskt, kulturellt – är allsvenskans åldersstruktur närmare Rysslands och Bulgariens än grannländernas. Utvecklingen beskrivs som ”alarmerande” av personer jag pratar med, och försöken att ändra riktning har mynnat ut i det som Svensk Elitfotboll kallar ”Projekt 500” och syftar till att öka svenska transferintäker med 500 miljoner kronor, en målsättning som dock saknar tidslinje.

Ni ser ju själva. Norsk fotboll är på väg att sätta svensk fotboll på pottkanten. Norge har länge varit en tacksam måttstock, en fotbollsnation så djupt nere i gyttjan att jämförelserna mer eller mindre avvecklats. Det Zlatan Ibrahimovic gjorde med en apelsin i tre decennier gjorde John Carew med en boll för sista gången för tio år sedan. 

Men motiven för att jämföra är här igen. Norge är tillbaka i synfältet, inte bara på Friends, och inget annat lands fotbollsframgångar framställer lika allvarliga frågor om svensk fotbolls riktning.

Augustinsson: ”Haaland känns komplett”

Du kanske också gillar