Oliver, 17, spelar match igen efter cancerbeskedet

Envisheten är ett familjedrag. Pappa Joacim och mamma Helen berättar om tuffa matcher hemma i Karlskrona mellan Oliver och storebror Max. Bröderna tävlade hela tiden mot varandra – och det var ingen som ville vika ner sig.

– Jag har alltid tävlat mot min bror. I allt. Jag har hela tiden velat bli bättre och han har hjälpt mig. Det blev en del fajter runt huset där hemma, båda ville vinna. Men det är syskonkärlek. Och det har hjälpt mig mycket till var jag är i dag.

– Du har verkligen fått vara med storebror och hans kompisar också. Fast de var fyra år äldre. Men ni har aldrig slagits. Man har hört mycket diskussioner, men inget bråk, säger Helen.

– Vi har kanske varit i luven på varandra en eller två gånger. Vi har alltid varit jävligt bra kompisar. Sen har vi alltid försökt psyka varandra, säger Oliver.

Mamma ler och säger:

– Ja, det är ni bra på båda två.

Familjen Magnusson är en typisk ”Svensson-familj”. Pappa Joacim spelade fotboll och tävlingsseglade i unga år. och mamma Helena höll på med hästar. Sönerna föll för sport tidigt. Storebror Max spelade bland annat innebandy, men hockey blev den stora kärleken.

Lillebror ville förstås göra som brorsan.

– Jag såg Max spela och då var det självklart för mig: jag vill också spela hockey, berättar Oliver, som även spelat innebandy och badminton och kört cross.

Storebror flyttade hemifrån och spelade hockey i division ett, bland annat för Piteå och Mörrum och han är numera med i ett kompisgäng i division tre hemma i Karlskrona/Ronneby.

Oliver spelade flera säsonger i Mörrum, innan flytten till Karlskrona i fjol. 

– För oss var hockeyn från början en helt ny värld. Det är en sport där det blir allvarligt väldigt fort och många tänker att de ska bli nya Peter Forsberg, eller ja, deras föräldrar tänker så, säger Joacim.

Oliver har sett den där stressen och pressen, han också.

– Det är klart man märker vilka spelare som är där för att ha roligt och vilka som är där för att deras föräldrar vill det. 

Varför fastnade du för sporten?

– Tävlingsinstinkten. Jag älskar att tävla hela tiden. Och jag har hela tiden velat bli bättre än brorsan.

Mamma skakar lite på huvudet, ler och säger:

– Han var likadan när han körde cross. Det kändes helt livsfarligt och jag var glad när han slutade med det.

– Ja, tävlingsinstinkten kom in snabbt där också, jag voltade med crossen några gånger och när jag kört bara fem-sex gånger skulle jag ta största hoppet, säger Oliver, skrattar och fortsätter:

– Nu är hockeyn nummer ett och det enda jag håller på med, utom lite golf på sommaren. Sen vill jag komma långt, det är därför man tränar och fortsätter kämpa, för att se hur långt man kan komma. 

Så här långt, inga konstigheter, en idrottsfamilj bland många andra.

Tills dagen då allt förändrades.

***

Problemen började med att Oliver ofta fick ont i magen och allt han åt kom upp igen. Helen och Joacim tog med sig sonen till vårdcentralen, till sjukhus och det blev en karusell av vårdbesök under några veckor. 

– Vi träffade flera olika läkare och det var in och ut på sjukhus, berättar Helen.

De fick flera olika besked.

 – Försök vila.

 – Det är mycket stress bland dagens ungdomar.

”Då förstod vi att det var någonting”

Den 3 maj i fjol tog det tvärstopp för Oliver. Det var pappa Joacims födelsedag och mamma hade gjort en av Olivers favoriträtter.

– Du fick ytterfilé med lingonsyltsås. Som du älskar. Du åt två gafflar och sen fick du gå på toa för att det kom upp direkt.

Joacim och Helen hade varit oroliga länge nu och funderat över vad det kunde vara och diskuterat vad de skulle göra och pratat om släktingar som drabbats Chrohns sjukdom.

Det blev nya provtagningar, nya samtal med läkare. 

Joacim och Helen upplevde alla föräldrars mardröm. Deras barn var svårt sjuk och ingen visste vad problemet var.

– Det gjordes en röntgen som visade stopp i tarmen och två-tre dagar efteråt togs beslut om en titthålsoperation, för att se vad det var. Normalt tar det en och en halv timme och om de skulle hitta något skulle det ta längre tid.

– Vi väntade. Timmarna bara gick. Då förstod vi att det var någonting. Vi fick veta att de hittat något och att det skulle skickas på analys. Samtidigt kände Oliver sig frisk. Det onda var ju borta, berättar Helen.

Oliver repade sig, mådde lite bättre, men familjen väntade fortfarande på provsvar. 

Han satt i skolan när det slutliga beskedet kom.

– Vi trodde det värsta var över. Oliver hade kunnat åka inlines och mådde lite bättre. Sen kom beskedet från sjukhuset att de villa ha in Oliver omgående, berättar Joacim.  

Oliver fick lämna skolan mitt under en lektion.

– De ville inte säga något på telefonen och vi fick veta att en läkare väntade på oss. Då fattade vi att det inte var ett bra besked från provtagningen, säger Helen. 

Beskedet från läkaren:

– Det är cancer. Det ser inte bra ut. Oliver måste få vård direkt.

Han hade drabbats av non-Hodgkins lymfom och en tumör hade satt sig på tunntarmen.   

– Första läkaren vi träffade gav oss bara beskedet och skulle skicka oss vidare, men på första mötet sa han också: ”googla inte”, berättar Joacim.

Gissa vad pappa eller mamma omedelbart gjorde då?

– Det stod att 90 procent av de som drabbas är friska efter fem år, fortsätter Joacim.

Plötsligt var familjen Magnusson mitt upp i sitt livs match och den då 16-årige Oliver kördes med ambulans till sjukhuset i Linköping. Som skulle bli familjens andra hem under några veckor.  

***

Första tiden efter det inledande sjukhusbesöket var det kaos, men i Linköping fanns specialistvården han behövde och familjen kände sig trygg där.

– När du väl är inne i sjukvården, som när vi kom till Linköping, då blir man väldigt väl omhändertagen, säger Joacim, när vi träffar honom, Helen och Oliver i ett rum i NKT Arena i Karlskrona.

Hur var det för er föräldrar att se sonen försvinna i väg med en ambulans?

– Karlskrona är litet. Jag kände en av ambulanskillarna och de körde lugnt och sansat. Det viktiga var att Oliver kissade, så hans njurar inte skulle ta skada, säger Joacim. 

På vägen upp i bilen efter ambulansen ringde Joacim och Helen till vänner och bekanta och berättade vad som hänt och meddelade att en planerad födelsedagsfest för 80 personer på en restaurang var inställd.

– Det blev lite bearbetning för oss att ringa folk. När vi kom upp var det klart och vi kunde fokusera helt på Oliver, säger Helen.

Hur var det för dig i ambulansen?

– Jag sov nästan hela resan, säger Oliver.

De skrattar glatt alla tre. Har ofta nära till skratt. Jocke vänder sig mot sin son och säger med varm röst:

– Du har alltid haft en positiv approach. Till allt.

Inga tankar som: ”varför drabbas jag av detta?”

– På något sätt är jag glad att just jag drabbades av detta, som är så mentalt stark, jämfört med om någon annan drabbats av detta och inte varit lika stark och varit beredd att ge upp. Jag tänkte: ”jag ska klara detta, jag ska ta mig igenom detta”, säger Oliver.

På sjukhuset förbereddes den tuffa cytostatikabehandling han var tvungen att genomgå.

– Det var tusen provtagningar först. Sen blev vi kvar där i flera veckor, säger Joacim.

– Jag minns en kvinnlig läkare som sa: ”du missar försäsongen, värre än så ska det inte bli”. Då åkte mina axlar ner. Vi kände oss ändå relativt lugna och väldigt trygga där uppe i Linköping, säger Helen. 

”Jag vill spela hockey igen”

Pappa och mamma erkänner att de haft sina svackor under tiden som gått. För honom var det värst första tiden, för henne kom reaktionen senare. Han driver en verkstad och hon jobbar med HR och arbetsmiljöfrågor.

Hur har det varit för er som föräldrar till ett barn som får cancer?

– Cancer är ett så laddat ord och alla har haft någon i sin närhet som drabbats. Jag har dålig erfarenhet av det, med en pappa som gick bort i cancer. Det är klart att detta har varit tufft för oss, säger hon.

– Två av mina bästa kompisar har dött i cancer. Jag har ingen bra feeling när någon säger cancer. Sen såg vi alla små barn på avdelningen i Linköping, som har leukemi, säger Joacim och tystnar en stund.

Oliver kunde komma hem tillfälligt till skolavslutningen, men blev trött ganska fort och när kompisarna skulle ut och fira behövde han hem och vila. Vid midsommar i fjol började Oliver tappa hår på grund av behandlingen. Han rakade huvudet direkt. 

Släktingar och vänner hörde av sig med lyckönskningar och så fort Oliver kände sig frisk umgicks han med kompisar. Några gamla lagkompisar skrev hans initialer och orden ”Fuck cancer” på sina tröjor under en träning och skickade en bild till honom.   

– Dina kompisar har varit helt fantastiska. Sen gjorde du din sista behandling den 14 augusti, klockan 10 på förmiddagen och kom hem efter en hel sommar med sjukhusbesök och lång tid i Linköping, säger Joacim.

Oliver hade bara en tanke i huvudet.

– Jag vill spela hockey igen.

***

Tre och en halv vecka efter sista behandlingen spelade Oliver Magnusson match med Karlskronas J 18-lag mot Troja-Ljungby.

– Då kom det tårar hos mamma, det kan jag säga. Det var en fontän, säger Helen.

Pappa stod i båset som materialförvaltare. Oliver hade det jobbigast med att svetten rann ner i ögonen på honom. Han hade inget hår som var i vägen. Alla spelare i Troja-Ljungby stirrade på honom när han tog av sig hjälmen och torkade sig med en handduk. 

– Jag såg hur hela deras bänk vände sig om och tittade på mig. Efteråt var det flera av dem som frågade mig hur det var. Så var det hela säsongen sen. Folk var väldigt snälla. 

Han tillhörde sedan J 18-laget under hela fjolåret, som var hans första på hockeygymnasiet och han gör en elitsatsning. Han vill nå långt. Redan i fjol fick han träna en del med A-laget, som spelar i division ett.

Pappa och mamma missar inte en match. 

– Jag minns en annan match som var väldigt speciell. Det var hösten 2020 då våra pojkar fick spela i samma backpar i en match med Mörrums J 20-lag, säger mamma, som är glad att yngste sonen inte tackade ja till SHL-lag som ville ha honom till sitt hockeygymnasium efter TV-pucken.

– Jag kan tänka mig att många killar i den åldern inte precis ringer hem och säger att de har ont i magen, utan då hade tiden runnit i väg, då kör man på för att man vill så mycket, säger mamma. 

Även den här säsongen är det Karlskrona som gäller för Oliver. 

Alla hans prognoser ser bra ut och han kommer fortsätta göra kontroller regelbundet i flera år.

– Jag mår bra och jag har sommartränat 12-15 timmar i veckan inför den här säsongen, säger han.

De flesta unga talanger har stora drömmar och jag räknar med att få höra något stort när jag ställer frågan: 

Om vi ses igen om tre år – var gör du då?

För första gången under vårt möte ser Oliver lite allvarlig ut.

– Min inställning har förändrats mycket av det som hänt. Innan såg jag jättelångt fram. Nu tar jag det dag för dag. Hockeyn, skolan – allt. Jag tar det dag för dag.