Hem Sport Så fick Sverige världens bästa damlag – resan mot OS-guldet

Så fick Sverige världens bästa damlag – resan mot OS-guldet

förbi admin
0 kommentar

Mona Brorsson minns hur hon skruvade på sig på stolen. Vad menade karln?

Det var försäsong 2015 och skidskytten som i dag är landslagets veteran hade VM-debuterat ett par månader tidigare och blivit Sveriges bästa damskidskytt med en 23:e-plats. Året innan hade damlaget inte ens kvalificerat sig för OS i Sotji. Men nu stod alltså Wolfgang Pichler, succétysken som var tillbaka i svenskt skidskytte som förbundskapten, och pratade om OS-medaljer.

– Jag tänkte ”du vet väl hur bra vi är nu”? berättar Mona Brorsson och skrattar till.

– Men han stod där med sin pondus och sa ”det kommer vara hårt, det kommer vara blod, svett och tårar”. Det var där allt startade.



Foto: Jonas Lindkvist

Det är fortfarande ett tag kvar till årets världscuppremiär när DN samlar Brorsson och kollegorna Hanna och Elvira Öberg, liksom Linn Persson som är med på länk, i Östersund.

Vi ses för att minnas OS-guldet i stafett från i vintras, det första någonsin på damsidan i svenskt skidskytte. De tuffa åren på vägen dit, när landslaget var nere i ett djupt mörker, är en del av berättelsen.

– Jag var äldst, jag var 24 då. Och ni gick fortfarande i gymnasiet, säger Brorsson och nickar åt Hanna Öberg.

– Vi hade fullt sjå med att orka träna. Men så kom Wolfgang och höll sitt möte här, i det gamla kansliet. Och han säger i princip ”Följ mig! Jag kommer leda er till OS-medaljer”.

Pichlers träning skulle ge resultat.

Redan 2018 kom det stora genombrottet, med fyra skrällmedaljer i OS i Pyeongchang.

Inför OS 2022 är underdogstämpeln borta sedan länge, och inte minst damlaget har blivit ett av världens bästa.

I olika konstellationer har stafettdamerna tagit tre pallplatser av tre möjliga före de olympiska spelen. Väl i Kina är det visserligen ”bara” Elvira Öberg som har levererat inför stafetten. Men Persson, Brorsson och Öbergsystrarna håller för favoritskapet – och tar guld.

– Vi har absolut fått enskilda stjärnor i laget men också en fantastisk bredd, summerar Mona Brorsson resan mot toppen.

– Det är ett helt lag som har lyft sig. Det känns unikt.

Veteranen gjorde en felfri andrasträcka den där dagen i Zhangjiakou, men vi ska ta det från början – och det i formen av ett rundabordssamtal.

”Det är ett helt lag som har lyft sig. Det känns unikt”, säger veteranen Mona Brorsson, längst till vänster, om resan mot toppen. Framför dataskärmen även Hanna och Elvira Öberg. På skärmen Linn Persson.



Foto: Jonas Lindkvist

Linn, du körde första sträckan. Vad tänkte du när du gick ut och visste att ni var en av storfavoriterna?

Linn Persson (LP): ”Måtte detta gå bra!” Det är klart att vi visste att vi hade en bra chans men vi visste också att det krävs fyra bra insatser för att det ska gå. Så när jag själv går ut tänker jag bara ”håll ihop det här”.

Det blev en bom i stående och sen växlade du över till Mona som tvåa. Vad gjorde ni andra när Linn kom in för växling?

Elvira Öberg (EÖ): Jag hade precis gått och börjat värma upp, tror jag. Det fanns en enorm storbildsskärm i anslutning till uppvärmningsområdet, så det var väldigt lätt att hänga med.

Mona Brorsson (MB): Jag följer inte Linns lopp så detaljerat eftersom det var under min uppvärmning, men jag ser ju så klart sista varvet och ser att det går bra för henne. Och jag har ju bott med Linn under hela OS. Vi har ju pratat mycket, stöttat varandra… och jag vet ju att hon är jättenervös den här dagen!

LP (skrattar): Ja, men det är ju oftast då det går bäst!

MB: Men jag var inte nervös alls, över huvud taget. Men jag kom ju också in som sista åkare i stafettlaget. Det var ju supertufft om vem som skulle ta den platsen så jag bestämde att om jag får jag åka, då lägger jag det på er andra!

Och din sträcka?

MB: Jag minns inte så himla mycket från min sträcka, vilka jag har åkt med eller vilka som var där. Jag kommer ihåg att jag sköt fullt. Jag minns bara sista varvet, att ryskan (Kristina) Restsova var superstark, att jag hade svårt att följa henne. Men i övrigt är jag väldigt nöjd (växlade som trea).

Linn Persson och Mona Brorsson var rumskompisar under OS.



Foto: Jonas Lindkvist

Om Linn var jättenervös och Mona inte alls. Hur var det med er två?

(skrattar): Jag var också jättenervös.

Hanna Öberg (HÖ): Jag var ganska nervös hela OS egentligen, men jag skulle ändå tro att Linn var mest nervös!

EÖ: Jag tror att Linn blir mer nervös.

MB: Ja, rent generellt. Men det var så skönt när jag kom i mål, då möttes jag av Linn. Var du och jag själva där? Det var ju ingen annan där? Vi stod helt själva i omklädningsrummet och liksom bara ”va skönt att vi har gjort det här – och vi behöver inte skämmas”.

LP: Ja, då släppte nervositeten. Tills man började titta på de här två (Öberg och Öberg).

Hanna, du hade inför stafetten inte haft det OS du önskade. Vad gick genom huvudet när du stack iväg?

HÖ: Jag hade sett fram emot stafetten väldigt mycket och vi visste ju att vi var en av de största favoriterna. Men sen är det klart att det ska göras också. Det som jag skulle säga är vårt lags största styrka är att vi kan göra fyra väldigt bra sträckor. Det märktes på min sträcka att alla andra inte riktigt har samma jämnhet. Och även om min sträcka inte blev helt perfekt – det blev ju lite spännande på stående där jag fick använda alla tre reservskott – så löste jag den situationen och kunde ta oss upp i ledning. Och när jag kommer in och ska växla, och vi har guldläge, så säger jag till Elvira: ”Försök ha kul!”

(skrattar): Jojo. ”Försök ha kul…” Jag förstår ju att jag kommer gå ut i ensam ledning på sista sträckan i en OS-stafett. Det går inte att få ett bättre läge än så här… Men jag var faktiskt jättenervös.

(skrattar): Det var därför jag tänkte att det var bra att säga så.

EÖ: Jo, jag förstår ju det. Men jag gick verkligen ut och försökte fokusera. Jag tror nyckeln var att liggskyttet gick bra (fullt). Det är där jag har varit mest osäker. Sen är det klart att tankarna hinner komma inför stående, att ”oj, nu ska jag in och skjuta för OS-guld – själv”. Men jag hade en ganska stor lucka, så jag visste att skjuter jag bara en okej serie så är det inga problem (det blev bara ett extraskott och fortsatt ledning).

Hanna och Elvira Öberg under ett av många rullskidpass i Östersund under försäsongen.



Foto: Jonas Lindkvist

Hur följde ni andra det?

LP: Alltså, om jag inte minns fel så varvade jag med att gömma mig bakom reklamskyltar, hålla för ögonen och hoppa upp och titta.

HÖ: Ja, jag tror ju självklart på Elvira och tror att hon kommer fixa det. Men jag stod inte upp! Det kan jag säga.

MB (skrattar): Det kanske bara var jag som såg det?

HÖ: Nej, jag kollade, men jag satt hukad bakom ett vapenställ i målfållan. Men sen när hon hade skjutit färdigt, då var man som en studsboll där.

OS-guldet var historiskt i svenskt skidskytte, som det första i stafett på damsidan.



Foto: Jonas Lindkvist

Ja, vad händer inom er när ni inser att det kommer att räcka?

MB: Man blir så enormt stolt. Allt det här som vi har tränat för, kämpat för och all den där pressen inifrån och utifrån… och vi klarade det. Stolthet är det starkaste för mig, som jag känner.

EÖ: Det värsta var att jag på spurtvarvet hade Ingrids (Tandervolds, Norges) kollaps från jaktstarten i bakhuvudet, så jag tänkte ”jag ska ta mig i mål också”. Men när jag gick ut från sista skyttet var Johannes (nuvarande huvudtränare Lukas) i första coachzonen. Och han var bara i full extas. Så då åkte jag bara och log.

Ni kunde alla mötas i målområdet, men det var ett speciellt OS utan publik och med covidrestriktioner. Hur var det?

MB: Ja, vi fick ju en liten stund där i alla fall. Men jag tycker ändå att det är värt att nämna, att det var en tråkig del av OS. Jag vill ju att vi ska kunna ha stora möten, stora gruppkramar. Men hela OS präglades av dagliga tester och daglig feberkoll. Nu hade jag ändå Linn under de här veckorna men en stor del var du själv och isolerad. Hela tiden hängde covid över en. Det tycker jag ändå tar udden lite av det. Så det gällde att ta chansen när man ändå fick det, liksom ”nu får vi faktiskt fira!”. Det var viktigt.

”Tankarna hinner komma inför stående, att ’oj, nu ska jag in och skjuta för OS-guld – själv’”, säger Elvira Öberg, längst till höger.



Foto: Jonas Lindkvist

I vinter väntar ett VM i Tyskland. Blir det en guldrepris?

MB: Det här kanske låter superkaxigt, men nu behöver vi liksom inte fundera. Det spelar ingen roll vilka som åker eller vilka som är med. Vi hör hemma här. Eller?

HÖ: Ja, vi har ju kanske inte riktigt haft våra bästa resultat på VM de två senaste gångerna (dubbla femteplatser). Så det känns som att vi absolut har potential att förbättra. Och som Mona säger kan vi ställa upp laget hur som helst nästan, vi har bra chanser.

Och 2026, var står ni då?

EÖ: Det är klart att det hade varit en dröm att få försvara det här i nästa OS.

MB: Men jag får nog ändå säga att 2026, då hoppas jag att det är någon annan än jag där… Jag vet ju hur starkt det här laget är. Jag skulle vara förvånad om inte någon av de andra har petat bort mig då.

Du tänker att du har slutat då?

MB: Nej, jag har inget bestämt. Men jag har svårt att se att jag kommer köra ett till OS. Det känns ganska långt bort.

LP: Äh, tiden går fort, Mona!

HÖ: Ja, alltså… nu känner jag att Mona är väldigt tillbakadragen i det här. Fyra år har gått snabbt förut.

”Vi visste ju att vi var en av de största favoriterna. Men sen är det klart att det ska göras också”, säger Hanna Öberg.



Foto: Jonas Lindkvist

Du kanske också gillar