Hem Sport Stapla framgångarna på varandra. Sommaren 2022 förvandlar Djurgården. I centrum står som vanligt Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf.

Stapla framgångarna på varandra. Sommaren 2022 förvandlar Djurgården. I centrum står som vanligt Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf.

förbi admin
0 kommentar

– Det är alldeles för lite, de kommer att få tiodubbelt tillbaka inom en snar framtid.

Thomas Lagerlöf var sin vana trogen inte intresserad av att låta som en torr pressrelease efter krysset i Varberg.

Ämnet var så klart Isak Hien och den stundande försäljningen. Djurgården ser ut att kunna få uppemot 40 miljoner kronor. Lagerlöf menar att det är en tidsfråga innan han kostar 400. 

Vägen till detta svindlande resonemang? Allt annat än spikrak, men kanske har vi anlänt till en punkt i Kim och Tolles karriärer vid vilken man borde sluta förvånas av utvecklingskurvor likt den Hien följt, eller skrocka åt tränarparets oförställda, krutladdade kommentarer. I stället borde man nog fråga sig om det finns en mer värdefull tillgång i svensk fotboll än duon på Kaknäs. Och svara att nej, det gör det inte.

Isak Hien är det senaste exemplet. 

Han är också ett av de bästa.

Det var en halv karriär sedan han slogs om anfallsplatserna i AIK:s ungdomslag med Nebiyou Perry och Alexander Isak. Det var bara ett år sedan han lånades ut för att spela mittback i Vasalund. Medan Djurgården har manglat sig igenom ett hysteriskt spelschema, hävt sig upp i toppen av den allsvenska tabellen och tacklat sig in i sitt första europeiska gruppspel har ingen annan blårandig spelare spelat bättre. Förra veckan satt assisterande förbundskapten Peter Wettergren och tittade på honom i det första mötet med Apoel. Han kunde inte hålla masken. Det är klart att landslagsspel inte är för långt borta när man vinner alla dueller tre månader i streck.

Mycket ska tillskrivas Hien själv. Han har lagt på sig sju kilo muskler och anpassat sitt spel efter sin fysiska förändring, en utveckling som har gjort honom till ett monster att möta. Eller som han själv uttryckte det när vi började ställa frågor om den robusta kroppshyddan: ”Jag känner mig snabb och jag känner mig stark. Det är jävligt skönt.”

Åfan. 

Mycket handlar om Hien. Mycket handlar om sportchefen som har tagit Djurgården in i framtiden. 

Men mest handlar allt det här om Kim och Tolle.

Sommaren som förvandlar Djurgården

Det finns ett långt facit nu. Längre än många minns.

Den som bemödar sig att inkludera arbetet i Sirius i berättelsen om Sveriges skickligaste tränarämnen får ett orubbligt case. På tio år har ytterst lite i deras utveckling av fotbollslag gått bakåt. Visst fanns det Bengt Ågerup-pengar som möjliggjorde satsningar i Uppsala, men det fanns andra lag med större lönebudget, större organisationer, bättre träningsförutsättningar. Listan på spelare vars karriärer hade tagit helt andra vägar om de inte gått förbi Studenternas är lång. Bergstrand och Lagerlöf gjorde allsvenskt material av var och varannan stukad själ som klev genom dörren. Deras Sirius plogade sig genom division 1 och superettan och slutade 7:a som nykomlingar 2017. För klubben finns ett före Kim och Tolle, och ett tydligt efter.

Detsamma gäller numera Djurgården. 

Den här sommaren, den här kvällen på Cypern – med ölkastande publik, bråkiga motståndare och mardrömsminuter att sudda ut – den förvandlar klubben. 

Foto: YIANNIS KOURTOGLOU / BILDBYRÅN

Den höjer också upp tränarduon till en mer oantastlig nivå. Trots SM-guldet 2019, trots tabellplaceringarna därefter, fostrandet av landslagsmän (Magnus Eriksson, Marcus Danielson, Jesper Karlström, Hjalmar Ekdal), försäljningarna (Edward Chilufiya, Aslak Fonn Witry, Jonathan Augustinsson) och de otaliga spelarna som blivit mer och mer värdefulla för laget i olika skeden av sina karriärer (Haris Radetinac, Elias Andersson, Tommi Vaiho, Jacob Une Larsson, Hampus Finndell, Rasmus Schüller, Joel Asoro). Trots tre och ett halvt år av utveckling, reslutat och värdeskapande arbete figurerade frågetecken i diskussioner om dem.

Den påstått för hårda ledarstilen. Ineffektivitet. Svårigheterna att hitta rätt med en central forward. Derbymatcherna. När resultaten stapplade till i början av 2022 höjdes till och med röster för att byta ut dem.

Var brinntiden slut?

Nej. Sedan derbyförlusten mot AIK den 30:e april har Bergstrand och Lagerlöf och deras pressande, passande, målgörande högtalarsystem till lag slagit personbästa. Joel Asoro är i sitt livs form. Victor Edvardsen är en succé. Gustaf Wikheim går inte att stoppa. Tre mittbackar håller internationell nivå. Elias Andersson ser ut som en av seriens bästa vänsterbackar. Haris Radetinac spelar som om han nyss fyllt 22. Magnus Eriksson är tillbaka i praktslag.

Skälet sitter på tränarbänken

Bland det mest avslöjande är att Djurgården spelar ungefär på samma sätt som när det inte gått riktigt lika bra, och där återfinns den stora segern för tränarparet. Ingenting rubbar deras idé. Likheten med guldlaget från 2019 är tydlig: Det går inte att identifiera en nyckelspelare. Du måste hitta ett sätt att stoppa alla elva.

Skillnaden nu är att vissa av dragen har förstärkts. Djurgården ser ut som under sina bästa perioder de senaste åren (2019 och första halvan av 2021), men mer uthålliga, mer mentalt färdiga, mer självklara. På Cypern lyckades man likt i guldmatchen mot Norrköping samla ihop sig själva i skarpt läge och prestera under press.

Över tid har Bergstrand och Lagerlöfs ledarskap givit hela klubben allt den behöver, sportsligt som ekonomiskt. Arbetet har fått högre verkshöjd tack vare mästerförhandlaren inne på kansliet, Bosse Andersson, men det är på träningsplanen det största värdet uppstår. 

Djurgården har länge varit bra på att ta betalt. De har aldrig erbjudit marknaden bättre spelare än nu. De har aldrig spelat på en lika bra marknad som de ska göra under hösten.

Skälet till det sitter på tränarbänken. 

Pågår det en debatt om hur pengarna från de kontinentala framgångarna ska användas? Finns det funderingar på hur Djurgården ska använda sin potentiellt epokgörande sommar bäst? Finns det en tillgång som Djurgården borde prioritera före alla andra?

TV: ”Man är spottkopp, bytesansvarig och ska kolla efter hands”

Du kanske också gillar