Hem Sport Stina Nilsson: ”Kan inte säga vad som är vad på geväret”

Stina Nilsson: ”Kan inte säga vad som är vad på geväret”

förbi admin
0 kommentar

Det är på en fråga om vad skyttetränaren Jean-Marc Chabloz har betytt för hennes satsning som Stina Nilsson skrattar till.

– Han förklarar språket, alltså skidskyttespråket, på ett sätt som gör att jag förstår. Och det uppskattar jag väldigt mycket, säger hon när DN möter henne i Idre.

– Om jag skulle ha mitt vapen här kan jag fortfarande inte säga vad som är vad på det. Jag kan inte alls vad som är vad! Och där har han insett att ”det här kanske inte är så viktigt för Stina”. Han har lärt mig det jag behöver veta. Och sållat bort det andra.

Hur är det när lagkompisarna börjar prata material och annat?

– Det ger jag mig inte ens in i!



Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån

Det är två och ett halvt år sedan Stina Nilsson, 2018 års OS-etta i längdsprint, hastigt och lustigt blev skidskytt.

Hon var nybörjaren som ”bara” fick vara med på en världscuphelg under sin första skidskyttesäsong. Andra säsongen tog hon en plats i OS-truppen, en pallplats i stafett i världscupen – och karriärens första individuella pallplats i skidskyttevärldscupen.

29-åringen från Malung behöver alltså inte hänga med i snacket om gevärsstockar eller bakkappor för att plötsligt fajtas med världens bästa skidskyttar. I stället har hon stegvis lärt sig de mer praktiska delarna av sin nya sport, hela tiden med mantrat att det är utvecklingen – snarare än resultaten – som är viktigt.

– Jag befinner mig fortfarande på en plats där det handlar om att få saker att flyta bättre, säger hon nu.

– Det handlar kanske inte så mycket om specifika detaljer som för de som har hållit på med skidskytte i 5–10 år. Jag brukar se skidskytte som en dans, det handlar om att försöka komma ner till mattan på ett smidigt sätt och kunna skjuta.

När hon i helgen drar i gång säsongen med Sverigepremiär i Idre är det med vetskapen att hon i våras slutade på en stark 30:e plats i totala världscupen.

Upplever du att du har fått mer respekt från konkurrenterna?

– Faktiskt tycker jag att jag har blivit bemött med respekt från dag ett. Det jag får nästan mest respekt för är att jag tog beslutet att göra bytet och att jag har gjort det med väldigt mycket ödmjukhet. Jag har aldrig någonsin kommit och sagt att jag kommer dominera allt, utan jag har visat att jag är ödmjuk inför uppgiften och att mitt val var glädjestyrt.

Under sin andra säsong som skidskytt togs Stina Nilsson, här under träning i Idre, ut i OS-truppen – och tog sina första pallplatser i världscupen.



Foto: Anders Wiklund/TT

Gör hon det hon ska kan hon komma till första skott i det liggande skyttet på 16 sekunder, säger hon. Strular något kan det ta 23.

– Så för mig handlar det inte om att kapa hundradelar som för de andra tjejerna, utan om sekunder.

– Vi har behållit mycket av den träningsfilosofin som vi har haft de två senaste säsongerna, för den har ju varit väldigt utvecklande för mig.

Hade du kunnat tro för två år sedan att du skulle få den här snabba utvecklingen?

– Det är så svårt, men nä, det har gått väldigt fort från min första IBU-cup (nivån under världscupen) där det var väldigt stappliga ben jag tävlade på. Det är jättehäftigt. Det är väldigt kul för mig själv att känna att när allt stämmer så räcker det långt.

Stina Nilsson är en av åtta A-landslagsskidskyttar som slåss om sex platser i världscupen.



Foto: Anders Wiklund/TT

Den individuella pallplatsen förra säsongen kom i form av en tredjeplats i finländska Kontiolax i mars, på samma banor där världscupen inleds om två och en halv vecka.

Stina Nilsson slåss om en av sex världscupplatser i ett starkt damlag, men visade under fjolåret att hon är att räkna med på allvar – inte minst med sin plats i OS-truppen.

Det blev visserligen inget lopp i Kina i februari.

– Men för mig var det jättekul att vara uttagen till OS. Givetvis hade jag in i det sista hoppats på att få starta, men jag är också glad över hur jag hanterade det. Att jag kunde vända det till att göra det bästa av det, och skapa en miljö hos mig själv som gjorde att jag blev väldigt inspirerad när jag skulle få åka världscup igen.

I OS-stafetten var det kollegan Mona Brorsson som tog den sista platsen före Nilsson och Anna Magnusson. Det svenska laget med Brorsson, Linn Persson och systrarna Elvira och Hanna Öberg vann sedan guld.

– Men Stina ska ha en särskild eloge, säger Brorsson apropå gulddagen.

– Hon ville så klart tävla lika mycket som alla andra. Men när hon får veta att det inte kommer bli någon stafett fortsätter hon ändå att hålla humöret uppe och göra det hon kan för att stötta oss.

Nilsson själv:

– Jag är jättestolt över mig själv i den situationen. Hade jag varit en av tjejerna som åkte så hade jag velat ha en sådan lagkompis som jag var. Och med prestationen som tjejerna gjorde var det verkligen rätt laguttagning. Det var så mycket världsklass det bara kan bli.

Det blev inget lopp i OS. Men i vinter hoppas Stina Nilsson, här med Hanna Öberg och Johanna Skottheim, få tävla mycket. Bra resultat i världscupen kan leda till VM i tyska Oberhof i februari.



Foto: Anders Wiklund/TT

Det är en till synes avslappnad Stina Nilsson som tar sig an sin tredje säsong i en ny sport.

Att hon trivs i sitt nya landslag går inte att ta miste på. Orden bubblar ur den tidigare OS-guldmedaljören när vi ses i foajén till värdshuset i Idre.

Nu, precis som när hon var längdåkare, vill hon mest vara ”här och nu” i tankarna. Men visst finns ändå mål för det kommande tävlingsåret.

– Det jag ser framför mig är en lång säsong med förhoppningsvis mycket tävlingar. Jag vill givetvis vara den som kniper en plats i världscupen.

Och VM i Tyskland i februari?

– Det är klart att det skulle vara superhäftigt men jag vet ju att vägen dit går via bra prestationer på världscupen.

”Om jag skulle ha mitt vapen här kan jag fortfarande inte säga vad som är vad på det. Jag kan inte alls vad som är vad!”, säger Stina Nilsson och skrattar.



Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån

Vad har det betytt för dig att Sverige har ett så starkt lag på damsidan?

– Jag tycker att det är helt fantastiskt att vi har den konkurrensen som vi har. Det är en miljö som tvingar fram utveckling, om man hanterar den rätt.

– Sen tycker jag att det är bra att vi har en sådan öppenhet också. Vi är åtta tjejer i landslaget men det är bara sex tjejer som får starta i världscupen. Jag tycker ändå att ledarstaben har gjort det bra med dialogen innan uttagningar. Det är väldigt viktigt för att det inte ska bli dålig stämning i gruppen.

I längdlandslaget har tre av de största stjärnorna brutit sig ur inför den här säsongen (Frida Karlsson, Linn Svahn och Maja Dahlqvist). I skidskyttelandslaget tränar ni tillsammans nästan hela tiden. Är det viktigt?

– För oss blir det väldigt lätt i och med att alla bor i Östersund. Jag kommer ju från längdlandslagsmodellen där vi var utspridda över hela Sverige, och trivdes väldigt bra med det stuket också. Men nu när jag har fått uppleva hur det är i skidskyttet ser jag också ett värde i att träna tillsammans. Och då är det viktigt att gruppen funkar. Börjar det gnissla något är det inte hållbart för oss. Så där har ledarstaben gjort ett väldigt bra jobb för att få vårt tåg att rulla i rätt riktning, eller i samma riktning framför allt.

”Ledarstaben (i skidskytte) har gjort ett väldigt bra jobb för att få vårt tåg att rulla i rätt riktning, eller i samma riktning framför allt”, säger tidigare längdstjärnan Stina Nilsson – här strax före Johanna Skottheim – apropå att hennes tidigare landslagsgäng under försäsongen tvingats hantera en utbrytargrupp.



Foto: Anders Wiklund/TT

Stina Nilsson efter karriärens första individuella pallplats i skidskyttevärldscupen, en tredjeplats i sprinten i Kontiolax i våras.



Foto: Vesa Moilanen/AP

Stina Nilsson, Hanna Öberg och Johanna Skottheim tränar i Idre.



Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån

Läs mer:

Linn Persson drabbades av plötslig dövhet: ”Man tar hörseln för given”

Skadad Linn Persson missar Sverigepremiären

Du kanske också gillar