Uppdaterad 23:11 | Publicerad 22:54
Så tog det slut för Sverige, så var det över för Janne Andersson.
Slutsignalen gick på Friends, och buropen hade varit mycket högre om inte läktarna redan hunnit bli så tomma.
Det riskerar att dröja lång tid innan de färgas blågula igen.
Chatta med Erik Niva direkt efter matchen mot Österrike.
Ställ din fråga redan nu!
-
Vad tycker du om Robin Olsen? Fina räddningar men tappar spelet med fötterna. Inte konstigt att Martinez startar i Villa. Skulle han inte ha tagit andra målet?
hebbewef07
-
Jag måste säga att jag verkligen uppfattade det som att samtliga svenska spelare brann för saken därute ikväll.
Kanske lite för mycket, till och med, på ett sätt som gjorde att de sprang slut på sig och sprang bort sig.
Men nej, jag tror inte att det är där skon klämmer.
-
Kanske en kontroversiell fråga. Men tror du alla verkligen spelar för LANDET Sverige och inte för sin egna karriär? Känns tyvärr så mer och mer senaste åren.
John
-
Äh, jag vet inte… Slänga in 17-åringar för sakens skull är liksom inte min landslagsmelodi.
Jag tror verkligen inte att vi har några förbisedda frälsare utanför den här landslagstruppen i nuläget.
I allt väsentligt är dessa de bästa spelare vi har just nu – sedan borde laget ha formerats på ett annat sätt i ett tidigare skede.
Vi var dödsdömda när vi försökte gå igenom det här kvalet med ett tvåmannamittfält, utan någon riktigt bra innermittfältare.
-
Var det fegt att inte ta med Roony Bardghji redan nu?
Vem vill du helst se som förbundskapten?
Björn
Allt var tydligen bara en simpel synvilla, inget mer än en blågul hägring.
I en halvlek gick det ju att titta på det här svenska laget och inbilla sig att det var ett lag värt att tro på, ett lag av substans, ett lag som på något krångligt sätt kanske kunde hitta en väg fram mot ett EM.
Så var det inte. Så var det verkligen inte.
Istället visade det sig vara ett lag som satsat allt på rouletten, som försökte sminka över djupa hål och murket mögel med glitterspray.
Det var dömt att misslyckas, för vi var helt enkelt inte bra nog för den här typen av fullfrontsforcering.
För att landa en sådan krävs både skärpa och smartness, och några sådana kvaliteter finns inte att hämta här.
En coachförlust? Sett till att laget inte har någon stadga att falla tillbaka på, ofrånkomligen, men inte sett till avstampet in i just den här enskilda matchen.
Vi hade redan försökt försvara oss till segrar, och med en sista pil i kogret återstod väl bara att spänna bågen.
Kollapsade totalt
Hellre förlora efter att i alla fall ha givit det ett rejält jävla försök än att fortsätta backa in i återvändsgränden, och ingen kunde anklaga vare sig laguttagning eller matchplan för att vara särskilt försiktig.
Framåtriktade tåg på ytterbackarna, Cajuste på innermitt – och ett fyrtal i offensiva ess längst fram.
Tio minuter in på matchen hade vi fått ut dem allihop på spelbordet.
Viktor Gyökeres hade valsat sig in i drömläge, men till sist bara fått iväg en fösning. Emil Forsberg hade prickat pannan på Alexander Isak, som bara saknade en riktig pisksnärt i nicken. Dejan Kulusevski hade skenat omkring och skjutit på halvvolley.
Matchen hade knappt ens hunnit börja, men de blågula hoten kom från alla håll. Vi hade löpare som hotade på djupet, vi hade spelvändningar som gick brett och Österrike hade förtvivlat svårt att freda sig.
Det här var ett lag som hade bestämt sig, ett blågult bålgetingslag där samtliga spelare tycktes vara beredda att pressa sig långt bortom vardagsmatchernas gränser.
Men det visade sig även vara ett lag som inte gjorde mål.
Genom hela det här kvalet – egentligen genom de två föregående spelåren – har vi längtat på att få bollen till våra skickligaste spelare på ytor som passade dem. Nu skar Forsberg in från vänster gång efter annan, nu plågade Kulusevski den stackars österrikiska vänsterbacken, nu skenade en rättvänd Gyökeres framåt och nu serverades Isak bollar att avsluta på.
Men vi gjorde inte mål.
Och vart tar du vägen ifall du visat hela din hand, ifall du har kört dina V12:or på maxvarv lite för länge, ifall du givit precis allt du haft utan att ha fått någonting för det?
Ifall du är Janne Anderssons svenska landslag så kollapsar du totalt.
Papp, sand och lite obrukbar makadam
Andra halvleken rullade igång ackompanjerad av öronbedövande bonnatechno – hade någon tappat nyckeln till högtalarrummet på Friends? – och från egentligen första sekund stod det klart att Ralf Rangnick och Österrike nu hade synat den svenska bluffen.
Här fanns ju inget att vara rädd för, inget att bekymra sig för överhuvudtaget.
Motståndarlaget utgjordes inte alls av några bålgetingar, utan av maskerade myggor. Det räckte med att vifta bort dem, att lyfta upp spelet på den andra planhalvan och knacka lite på skalet att för att få reda på vilken grund det svenska laget var byggt på.
Papp, sand och lite obrukbar makadam. En backlinje med Linus Wahlqvist, Ken Sema och den olycksalige Isak Hien, enbart skenbart skyddad av ett lövtunt, bräckligt innermittfält.
Ett enda ostört inlägg räckte för att Österrike skulle ta ledningen, en enda motgång innebar att ett ledarlöst, riktningslöst svenskt landslag tappade sitt kollektiva huvud fullständigt.
Det blev 0-1 som blev 0-2 som blev 0-3.
Ovärdig insatsen
Det hade lika gärna kunnat bli 0-8 eller 0-10. Varken spelarna eller läktarna tyckte längre att det spelade någon roll, för det var så smärtsamt uppenbart att det inte längre fanns något kvar att spela för eller försöka rädda.
Landslagshösten är slut. EM-drömmen är krossad. Janne Anderssons tid som förbundskapten är i praktiken över.
Under början av hans era lyckades han med små tränarmirakel, då byggde han på nolltid upp ett landslag som gjorde resultat som egentligen inte stod i proportion till spelarmaterialet.
När vi nu stänger ner hans tränarepok så gör vi det med en cirkel som gått hela vägen motsols, med ett landslag som inte vet vad det är bra på och som inte förstår hur det ska kompensera för sina brister.
Insatserna är inte bara dåliga, utan de är ovärdiga. Landslagsframtiden är inte bara blek, den känns nattsvart.