Hem Sverige En stackars socialist måste rösta för demokratins överlevnad

En stackars socialist måste rösta för demokratins överlevnad

förbi admin
0 kommentar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Matematiken är i dag enkel för de taktikröstande. Om Liberalerna åker ur riksdagen kommer SD inte till makten. Om MP åker ut kommer SD till makten. Svårare än så är det inte.”
”Matematiken är i dag enkel för de taktikröstande. Om Liberalerna åker ur riksdagen kommer SD inte till makten. Om MP åker ut kommer SD till makten. Svårare än så är det inte.”

I förra valet 2018 var jag förstagångsväljare. Där bröt jag alltså mot en princip som jag hållit fast vid under ett halvt århundrade, att politikerna inte ska få applåder från pressläktaren.

Sen 1968 har jag nämligen varit i huvudsak en politisk skribent, dessförinnan försökte jag vara apolitisk skönande av fransk typ. Kan man kanske skratta åt nu, även om det var en djupt allvarlig hållning hos författaren som valp.

Men i över femtio år har jag alltså varit en mer eller mindre agitatorisk politisk skribent, dessutom med privilegiet, och ansvaret, att ha många läsare.

På vilken sida i höger- vänsterskalan jag hört hemma kan knappast ha varit svårt att genomskåda. Samtliga så kallade valbarometrar definierar mej som V, S eller MP, vanligtvis i den ordningen.

Det var alltså inte min politiska identitet som fick mej att anta principen att  inte rösta i riksdagsval. Det var en fråga om trovärdighet. Läsarna skulle gott och väl kunna identifiera mej som någon sorts vänster, men jag skulle å andra sidan kunna garantera att allt jag skrev var min ärliga uppfattning, att inga av mina ord varit i säck innan de kom i påse, det vill säga jag skrev inte åt någon, företrädde inget parti, var alltså inte inhyrd ledarskribent. För övrigt ett mycket konstigt yrke.

 

Man kan förstås diskutera om min hållning till röstande i riksdagsval var heroiskt principiell, idiotiskt principiell, rigid, bohemisk, excentrisk eller annat.

Sen valet 2018 spelar det ingen roll. Från och med då gällde det folkomröstning om demokratins överlevnad.

Nazismens moderniserade efterföljare i vår tid, SD alltså, kunde ha kommit till makten redan 2018. Givetvis med den borgerliga högerns hjälp. Så gick det till på 30-talet när SD:s föregångare kom till makten i Italien, Tyskland och Spanien. Aldrig i kraft av egen majoritet, alltid med hjälp av den borgerliga högern, som varje gång påstod att ”vi kan alltid kontrollera dem”. Så gick det som det gick. ”Segra eller dö”.

Och nu är vi där igen i årets val. En stackars socialist måste förstås rösta för demokratins överlevnad, det vill säga mot de blåbruna.

Men på vilket parti bland de antifascistiska alternativen bör då denne socialist, eller för den delen vilken som helst allmänhygglig demokrat, rösta?

Låt mej bara kort inflika att det här inte är rätt plats eller utrymme att diskutera graden av likhet mellan SD och den klassiska 30-talsfascismen. Det gör jag gärna i annat sammanhang. Här och nu är det bara min väl genomtänkta utgångspunkt.

Så åter igen, hur rösta bäst för den liberala demokratins överlevnad? Vi har ett före detta marxist-leninistiskt parti som blivit socialdemokrater, ett före detta socialdemokratiskt parti som blivit socialliberaler, ett före detta socialliberalt parti som gått över till högern, ett före detta bondeförbund som blivit nyliberaler och ett virrpanneparti som värnar om miljön.

Av olika skäl tycker jag illa om dem alla. Det är delvis ömsesidigt, hade jag varit medlem i V eller S hade de uteslutit mej för länge sen. Sak samma med MP eller C.

Men någonstans där måste en stackars socialist lägga sin röst. Eftersom vinst för högersidan är en fara för demokratin.

 

Problemet är inte unikt. För 30 år sen taktikröstade 5 procent av svenskarna på ett parti de egentligen inte stödde, idag 20 procent. Det är fyraprocentspärren som ligger bakom förändringen.

Matematiken är i dag enkel för de taktikröstande. Om Liberalerna åker ur riksdagen kommer SD inte till makten. Om MP åker ut kommer SD till makten. Svårare än så är det inte.

Alltså får jag göra som miljoner av mina forna landsmän gör i de franska presidentvalen. Rösta antifascistiskt, som de gjorde senast mot Marine Le Pen och, med klädnypa på näsan, för högerliberalen Macron.

Jag kommer alltså att, med klädnypa på näsan, lägga min riksdagsröst på MP. Där väger den antifascistska rösten nämligen tyngst. Denna slutsats är jag inte ensam om. MP har i senaste tidens opinionsmätningar äntligen kravlat sig över 4-procentspärren med ungefär lika mycket som V har minskat.

Dock bör de stackars socialister som bor i Stockholm betänka att en röst på MP i kommunal- och regionvalet är en röst på högern. Vilket betyder fortsatt privatiseringsdille i vården och utförsäljning av kommunikationerna till kineser och oljeshejker. Mot att tungan på vågen MP får fler cykelbanor som belöning. Visserligen cykelbanor som de får måla damcykelsymbol på. Varning för MP i Stockholm alltså!

Men annars, fram med klädnyporna!


För övrigt anser jag att…

…Sverige skulle bli ett bättre land om männen saknade rösträtt. Emellertid finns tungt vägande principiella invändningar mot en sådan grundlagsförändring.

 

…de moderater som belönat Liberalerna med stödsympatier, så att M ser ut att bli mindre än SD, nu hamnat i kul knipa. För många moderata taktikröster på L kan innebära att Jimmie får första tjing på statsministerposten…

Du kanske också gillar