Hem Sverige Karin Pettersson om medierna och SD

Karin Pettersson om medierna och SD

förbi admin
0 kommentar

SD utmanar journalistiken – men vare sig anpassning eller motstånd räcker som svar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Linus Bylund, stabschef för SD, intervjuas under söndagens valvaka av SVT.
Linus Bylund, stabschef för SD, intervjuas under söndagens valvaka av SVT.

Dagen efter att Trump blev vald till president i USA började en svår diskussion om mediebevakningen av hans kampanj. Jag bodde i USA det året och pluggade i en klass med amerikanska journalister. Det blev en uppslitande diskussion, som innehöll jobbig självrannsakan. Men det var också helt nödvändigt.

Sverige är inte USA och Sverigedemokraterna är inte Trump. Men det finns likheter och paralleller som är värda att göras.

I den högerextrema familj av partier som SD tillhör, är medierna en del av det ”etablissemang” som ses som motståndare. Det är denna åsikt SD:s talmanskandidat Björn Söder gav uttryck för när han i måndags twittrade att ”Kvällens Aktuellt borde omgående anmälas för partiskhet. Och public service ska banne mig reformeras i grunden!” Detta efter att Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, i studion uttryckt oro för svenska judars säkerhet efter SD:s framgångar.

 

SD vill ersätta den oberoende journalistiken med sina egna propagandanätverk som är en del av partiets kommunikation. I dessa kanaler, som inkluderar omfattande sociala medier-kampanjer, hetsas det ofta mot journalister, särskilt de som granskar partiet eller uttrycker kritik. Detta måste förstås som en strategi som partiledningen står bakom. Reaktionerna mot Linus Bylunds uttalande om ”journalistrugby” måste ses i det sammanhanget – det sker mot en bakgrund av ett ständigt hot om terror och trakasserier.

Som med mycket av populismens retorik finns det korn av sanning i SD:s hat mot medierna. Den politiska journalistiken domineras av ett medelklassperspektiv, den skildrar det politiska spelet men mer sällan konsekvenserna av den förda politiken. Tidigare fördes sådan mediekritik fram från vänsterhåll, men den har nu i stort sett tystnat.

Jag tror att en ytterligare risk är att journalistiken slutar vara självkritisk, om man helt fokuserar på att försvara sig om SD-svansens attacker

Problemet i relationen mellan SD och journalistiken är att det inte går att vara ”neutral” inför en politisk kraft som vill göra medier till en fiende. Men det finns heller inga enkla svar på hur journalistiken hanterar en situation där man själv är måltavlan. Å ena sidan riskerar det att leda till att anpassning och självcensur – vilket vi ser många exempel på nu. Lika farligt är det om medierna rakt av accepterar en enkel konflikt, eller börjar identifiera sig som en politisk motståndare till SD. Jag tror att en ytterligare risk är att journalistiken slutar vara självkritisk, om man helt fokuserar på att försvara sig om SD-svansens attacker.

Vi har inte hela bilden än, men jag tror att en kritisk utvärdering av journalistiken under valrörelsen är lika nödvändig som i de politiska partierna. I den diskussionen anser jag att följande tre punkter är viktiga att fundera över:

1. Den Sverigedemokratiska propagandamaskinen lyckades sätta agendan

Den viktigaste frågan för väljarna var vården. Men i debatter, utfrågningar och nyhetsbevakning dominerade frågan lag och ordning, nästan alltid med udden riktad mot ”invandrare”. Sverige har ett stort problem med skjutningar och gängkriminalitet. Men bevakningen och genomslaget för frågorna blev ändå oproportionerligt stort. Att det blev så måste ses som en stor seger för högerflankens propagandamaskin, där man framgångsrikt lyckats manipulera sociala medier så att dessa frågor alltid dominerar.

2. Männens frågor dominerade

Män röstar höger och kvinnor vänster. Lag och ordning kom först på sjätte plats för kvinnorna, efter sjukvården, skolan, den sociala välfärden, äldreomsorgen och jämställdheten. Att den brunblå högerns frågor dominerade i bevakningen innebär också att kvinnornas viktigaste frågor underbevakades. Bland de stora partierna, inklusive socialdemokraterna, fanns det stor samsyn om att göra valet till en förtroendefråga, med fokus på brott och straff. Men frågan är om journalistiken i så hög grad borde ha jamsat med i stället för att lyfta de andra frågor som väljarna brydde sig om.

3. Sverigedemokraterna beskrevs som ett parti som alla andra

När utländska medier nu beskriver valresultatet så skriver de som det är: att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti. I svensk nyhetsjournalistik – framför allt i public service – har detta helt slutat att redovisas i takt med att partiet växt. I stället har de alltmer beskrivits som ett parti som andra. Samma misstag gjordes i USA, där Trump parallellt med att han blev mer populär började beskrivas som en vanlig politiker. Jag menar inte att detta förklarar SD:s framgångar, men det blir klart missvisande för läsarna och väljarna.

 

I den svenska demokratisynen är fria medier ett fundament, medan SD ser oberoende journalistik som en fiende. Journalistikens dilemma är att den är en del av ett demokratiskt system som SD utmanar. Inför detta faktum går det inte att förhålla sig neutral och diskussionen går inte att ducka. Låtsas man att konflikten inte finns är risken stor att man anpassar sig, i stället för att stå stadigt på läsarnas eller tittarnas sida.

Du kanske också gillar