Hem Sverige Kateryna skadades av raket i Ukraina – nu får hon vård i Sverige

Kateryna skadades av raket i Ukraina – nu får hon vård i Sverige

förbi admin
0 kommentar

– Jag gick ut på balkongen för att hänga ut tvätt på linorna över gatan. Plötsligt kom det en tryckvåg – jag kände hur min arm brände och hur dammet yrde. Jag tror att jag stängde ögonen, eller så tappade jag medvetandet, jag minns inte, säger Kateryna Herman.

Det var den 1 maj och sirenerna som ska varna för luftangrepp hade varit tysta. Familjen som hade tagit sin tillflykt till källaren bestämde sig för att gå upp till lägenheten för att fixa med vardagsbestyr.

En rysk raket, enligt deras uppfattning en splitterprojektil, exploderade i närheten. Kateryna lemlästades och kraftigt splitter träffade flera delar av hennes kropp.

Med hjälp av specialdesignade kryckor kan Kateryna ta sig fram utan rullstolen.

Foto: Eva Tedesjö

– När jag vaknade till märkte jag hur min man drog in mig i lägenheten. Vi gömde barnet och jag såg direkt att handen hade slitits av. Det fanns ingen handflata utan bara hud som hängde, berättar hon.

Även Katerynas högerben var söndertrasat och hennes mage hade skadats av splittret. Hon förlorade stora mängder blod. Maken Konstantin gav första hjälpen och ringde efter en ambulans, på vägen till det närliggande sjukhuset förlorade Kateryna medvetandet.

Innan kriget bröt ut bodde Kateryna tillsammans med maken Konstantin och sonen Damir i familjens nya lägenhet i Lyman i Donetsk i östra Ukraina – en liten semesterort med omkring 30 000 invånare, omgiven av tallskog och sjöar. Hon jobbade på en brödfabrik och Konstantin som elektriker. Sverige var då avlägset och Solna som nu blivit deras hemort helt okänd för paret.

Makarna sparade länge för att ha råd med sitt nya hem och hade precis dragit igång med renoveringen. Kateryna var gravid och familjen skulle bli fyra.

– Allt höll på att falla på plats helt perfekt. Damir skulle börja ettan och då skulle jag gå på föräldraledighet. Det hade varit så bra. Han skulle ha gått i skolan och jag hade tagit honom dit i lugn och ro och min man hade jobbat, säger hon.

Sonen Damir har precis börjat i en svensk skola.

Sonen Damir har precis börjat i en svensk skola.

Foto: Eva Tedesjö

Tidigt på morgonen den 24 februari vändes livet upp och ned för familjen. På nyheterna hörde de att Rysslands president Vladimir Putin inlett en invasion i Ukraina.

– Vi hörde skott och bombnedslag och såg bilder på tv. Det började i Charkiv och så kom det närmare och närmare, säger Kateryna.

När kriget kom till Lyman såg Kateryna och Konstantin hur raketerna kom flygande i luften över dem. Många lämnade staden. Familjen valde att stanna och söka skydd i källaren tillsammans med andra som bodde i lägenhetshuset.

Efter att ha skadats i raketattacken fördes hon från sjukhus till sjukhus och opererades flera gånger i olika ukrainska städer. Delar av hennes högerben och hennes högerhand amputerades. Det 13 veckor gamla fostret i hennes mage dog av splittret.

När läget till slut stabiliserats och Kateryna återfått medvetandet hamnade hon i ett chocktillstånd.

– Jag hade ju ingen hand och den skulle inte komma tillbaka, och med benet var det också något obegripligt. Men i ett sådant ögonblick så kommer ingenting in i huvudet. Man bara ligger där och är glad att man lever.

Till slut fördes Kateryna ut ur Ukraina. Via Polen flögs hon till Sverige för att rehabiliteras. På Aleris rehabstation i Solna har hon nu tillbringat de senaste månaderna tillsammans med sin make och son. Familjen kom hit genom ERCC, Europeiska centret för samordning av katastrofberedskap, som koordinerar EU-ländernas sjukvårdsinsatser i Ukraina. Totalt har ett 20-tal ukrainska patienter fått vård i Sverige.

Familjen Hermans hemstad, där flera av Katerynas och Konstantins släktingar fortfarande befinner sig, är numera ockuperad av Ryssland. Familjen drömmer nu om att stanna och etablera sig i Sverige.

– Vi har inget hem att återvända till. Vi vill vara kvar här. Sonen har redan börjat skolan. Efter att de gjort proteser till Kateryna vill vi så klart börja jobba, säger, maken Konstantin.

Paret säger sig ha försonats med känslorna och den förtvivlan de i början kände över kriget – som både förstört deras hem och nästan tagit livet av Kateryna.

– Vi ska uppfostra en liten person med hela livet framför sig, så vi får inte vara förtvivlade, säger Konstantin.

Kateryna tränar 45 minuter varje dag tillsammans med en sjukgymnast. Ofta blir det också några extra träningstimmar tillsammans med familjen.

Kateryna tränar 45 minuter varje dag tillsammans med en sjukgymnast. Ofta blir det också några extra träningstimmar tillsammans med familjen.

Foto: Eva Tedesjö

Kateryna tar sig vant fram med rullstolen när hon rör sig i sjukhuslokalerna i Solna, från enkelrummet på övervåningen där familjen sover, till gymmet på entréplan där hon gör sina dagliga övningar.

– När vi föds kan vi ju inte gå, inte äta – nu lär jag mig på nytt. Det här är som en pånyttfödelse, säger hon.

Trots att sårbildningarna på hennes amputerade högerben inte läkt riktigt, och att protesen därför dröjer, gör hon stora framsteg i sin rehabilitering, enligt läkarna. Med hjälp av kryckor kan hon nu ta sig upp för trappan på egen hand – även om det är märkbart ansträngande.

För Kateryna Herman har maken Konstantin och sonen Damir varit en viktig del i hennes rehabilitering. ”Vi är ju tillsammans, som en familj och då är det lätt”, säger hon.

För Kateryna Herman har maken Konstantin och sonen Damir varit en viktig del i hennes rehabilitering. ”Vi är ju tillsammans, som en familj och då är det lätt”, säger hon.

Foto: Eva Tedesjö

Kateryna har fortfarande en lång väg kvar på sin resa mot en välfungerande vardag. Hon har fantomsmärtor i benet och nedsatt känsel i den hand hon har kvar. Hon försöker att inte tänka för mycket på raketattacken som skadade henne.

– Det som hände har hänt. Vi måste leva vidare. Om man tänker för mycket kan man fastna i de tankarna. Om man bara tänker på vad som skulle kunnat vara blir man galen, säger Kateryna.

Det gäller att tänka på framtiden och hur familjen ska komma vidare i livet, säger hon.

– Jag tänker framåt, hur handen blir bättre, hur jag återhämtar mig, hur det kommer att bli hemma, hur jag ska laga mat, gå till jobbet.

När proteserna väl är på plats och Kateryna lärt sig svenska vill hon gärna jobba med att hjälpa andra att rehabilitera sig efter svåra skador.

– Det viktigaste är att man lever, allt annat kan övervinnas gradvis.

Du kanske också gillar