Hem Sverige Kristina Lindquist: Den hotfulla framtiden gör nuet plågsamt

Kristina Lindquist: Den hotfulla framtiden gör nuet plågsamt

förbi admin
0 kommentar

Det finns en passage i Lars Gustafssons ”En biodlares död” från 1978 som sammanfattar ungefär vad jag går och känner just nu.

Den korta romanen handlar om Lars Lennart ”Vesslan” Westin, en enstöring som vägrar öppna det där brevet från Regionsjukhuset i Västerås. Men visst har han cancer, och romanen är uppbyggd kring den döende mannens efterlämnade dagböcker. Mot slutet finns bara smärtan kvar, en enda ton i ett jag som inte längre är splittrat. Och innan dess, en förvirrad upplösning:

”Jag har aldrig förut riktigt förstått att hela möjligheten att uppleva oss själva som något samlat och välordnat, som ett mänskligt jag, har att göra med att det finns en möjlighet till en framtid. Hela idén om jaget bygger på att det kommer att finnas till i morgon också.”

Jag läser, och får ord på varför allt känns så skevt. Som att nuet tappat sin färg, som att tillvaron är i upplösning. Ständigt nya rapporter, nya rubriker om att växthusgaserna i atmosfären nått nya rekordnivåer, om förödande tröskeleffekter och mål som i princip är utom räckhåll. Vid vilket ögonblick av kollaps upphör framtiden att vara en framtid?

I sitt inledningstal i Kairo talade FN:s  generalsekreterare om det som ligger framför oss som ett ”inferno”. Jag lagar mat och undrar hur snart den globala livsmedelskrisen kommer att märkas på allvar hemma hos mig. Jag planterar en buskros och undrar när somrarna här i södra Sverige kommer att fritera bort alla rosor. Jag ser på lillungen och tankarna bränner fast. Ett helvete väntar alltså. Och nuet?

Tanken om den avskaffade morgondagen är inte ny. I boken ”Förlusten av framtiden” (Daidalos, 2020) skriver den rysk-amerikanske filosofen Michail Jampolskij om hur det vi brukar kalla postmodernism ”gav sig allra tydligast till känna i känslan av en framtid som försvann”.

Men det vi upplever just nu är ändå något annat – som börjar och slutar med själva jorden. Framtiden har blivit ekologisk, vilket idéhistorikern Henrik Brissman skrivit om i boken ”Framtidens historia” (Natur & Kultur, 2021). Framtiden blir som jorden blir, det vet också de modiga aktivister som i veckan genomförde aktioner mot flygplatser runt om i världen. I en video på Twitter syns Peter Kalmus, klimatforskare vid Nasa, stå fastkedjad inne på en terminal för privata jetplan.

Jag tänker på den döende biodlaren och läser några av Lars Gustafssons sena texter i Expressen. Sommaren 2012 varnar han för att låta tanken på kommande generationer styra vårt handlade i dag. Dels för att vi faktiskt inte vet något om framtiden, och dels för att det enligt Gustafsson finns exempel på ”hur den påstådda omsorgen om ett fiktivt framtidssamhälle” använts för att motivera ”tyranni mot samtidens människor” (10/7 2012).

Jag citerar inte en avliden författare för att sätta dit honom, utan för att jag ser tiden röra sig genom hans ord. Två år senare konstaterar han nämligen att hanteringen av växthuseffekten utgör förutsättningen för allt annat och lyfter ”de nu levandes moraliska förpliktelser till de ofödda” (11/11 2014). Vid den här tiden uppfattades klimatkrisen fortfarande som en fråga om att rädda morgondagen.

Och medan verkliga människor går under hoppas vår klimatminister på ”förståelse” för den svenska regeringens totala fossilpopulism. Den politik vi ser ta form den här hösten skulle kunna sammanfattas med det som i tidsfilosofin brukar kallas ”presentism” – att endast nuet existerar. ”Vårt liv har kommit att inrättas i ett nu ur vilket framtiden har försvunnit, och vi ersätter vår strävan framåt med konsumtion och hedonism”, skriver Michail Jampolskij.

Jag vill för min del inte vara förvisad till att leva i nuet. Strängt taget är det nämligen samma sak som att dö.

Läs fler krönikor och andra texter av Kristina Lindquist

Du kanske också gillar