Hem Sverige Kristina Lindquist: Romina Pourmokhtaris ryggrad är flexibel

Kristina Lindquist: Romina Pourmokhtaris ryggrad är flexibel

förbi admin
0 kommentar

”Tror på AIK och friheten.”

Det var den programförklaring som blev kvar i Romina Pourmokhtaris Twitterbiografi. Formuleringen ”kämpar mot rassar, sossar & patriarkatet” togs som bekant bort i dagarna, möjligen var det i samband med att den stora frågan ställdes. Jag fattar, klart landets yngsta minister ska låta som de vuxna i rummet. ”Det är självklart så att mina åsikter är precis samma som de varit innan”, säger hon till SVT (18/10).

Så vilka var de åsikterna, mer exakt? ”Liberalerna ska inte föra samtal, samarbeta eller stödja regeringar som samarbetar med SD” sade Pourmokhtari till TT förra våren. Nu träder hon in i en regering där Sverigedemokraterna i stor utsträckning dikterar villkoren. ”Göm en flykting, blir det olagligt göm två”, stod det på hennes tröja på Liberalernas senaste partiråd. Nu ska hon regera på ett avtal som ska tvinga offentligt anställda att ange papperslösa.

Vad ska man säga? Gotcha, som det heter. Men reaktionerna på Pourmokhtaris flexibla ryggrad handlar inte bara om att skillnaden i hållning mellan nyss och nu rymmer en så tacksam dramaturgi. Det handlar också om att hyckleri är den enda karaktärsbrist som samtiden är kapabel att identifiera. Bara den som haft principer kan anklagas för att svika dem.

Det är därför så kallad ondskesignalering är en så framgångsrik politisk strategi. Greed is good! Om vi spottar på invandrare? Självklart, det har vi alltid gjort. Av samma anledning kan ett diffust kollektiv av ”svenska feminister” gång efter annan anklagas för bristande solidaritet med kvinnor i Iran eller Saudiarabien – medan den som aldrig engagerat sig för något har ryggen fri.

Lyssna på Ulf Kristersson, lyssna på honom just nu. Om och om igen återkommer han till att invandringen är en belastning

Det är därför Hédi Frieds namn ropas ut i riksdagen – utan missljudet från Ulf Kristerssons brutna löften finns ingenting att konfrontera honom med. Det är därför Elisabeth Svantesson bedyrar att hennes egna ord om att Sverigedemokraterna är rasister aldrig var ärligt menade. Man får göra allt, utom att skapa en diskrepans till sina egna tidigare positioner. Så blind är samtiden inför rätt och fel, att endast det glappet kan visa vägen.

Men hur många gånger kan man konstatera att någons ord uppenbarligen var värdelösa? Jag tänker inte tala mer om löften och röda linjer hos borgerliga politiker som regerar på nyfascistiskt mandat. Det är inte vilka åsikter just dessa individer hade för ett eller tio år sedan som avgör vad som är anständigt.

Lyssna på Ulf Kristersson, lyssna på honom just nu. Om och om igen återkommer han till att invandringen är en belastning, förstör Sverige, ligger bakom alla tänkbara samhällsproblem. En femtedel av befolkningen ska vakna varje morgon och undra om det är just dem som statsministerns ord gäller, de som aldrig borde ha kommit, de som ska bli föremål för kommande återvandringskampanjer. Det är ett angrepp från högsta politiska ort, som kommer att slita sönder människor. Alldeles oavsett vad någon lovade i går.

Läs mer:

Björn Wiman: Parisa Liljestrand är inte ett oprövat kort, hon är inte ens ett kort

Sandra Stiskalo: Man kan höra glömskans vatten skvalpa i Ulf Kristerssons buk

Läs fler texter av Kristina Lindquist

Du kanske också gillar