Hem Sverige Negar Naseh: De unga kvinnor som avrättades våldtogs först

Negar Naseh: De unga kvinnor som avrättades våldtogs först

förbi admin
0 kommentar

Under varje helg de senaste sex veckorna har min familj, enstaka svenska vänner, mina föräldrars gamla kamrater- och aktivistvänner deltagit i demonstrationerna för frihet i Iran runtom i Stockholm. Till en början klipptes hår och slöjor brändes, de i ringens mitt grät. Vid ett av dessa tillfällen fick jag höra att regimen nu har fängslat 15 000 personer under höstens protestvåg. Tanken på överfulla fängelser tvingade fram denna text.

En liten flicka håller i sin mammas hand. Det stora torget är svartvitt. Himlen grå. Det är oktober eller november. Färggranna tält täcker den öppna platsen och alla där ser ut som hennes mamma och pappa. Det är pappa de letar efter. Han är inte i sitt tält. Flickan är hungrig och trött i benen. Fukten har tagit sig in närmast kroppen. När de till slut hittar pappan ler han och fäller ut sina armar. Hon går in i honom och vilar huvudet mot hans hals och bröst. ”Baba”.

Det var sommaren 1988. De placerade ut rakblad i landets större fängelser. Lättillgängliga rakblad för de fångar som ville ta livet av sig.

En gul vind tar sig fram mot Teherans södra delar. Det är öppet landskap. Torr, stäpplik, brungulbeige mark. Växter som inte kräver mycket. Vinden sveper fram över stadens sydliga bebyggelse till centrum och norröver, förbi enorma villor med pool, med vattenfall, med trädgårdar som dignar av sommarfrukt och trädgårdsmästare som har begärt in förstärkning för att kunna skörda privatpersonernas fruktträdgårdar – ända till en stor och i flera omgångar utbyggd villa omgärdad av taggtråd och höga murar. Evinfängelset.

När självmorden mattats av och fängelserna var fortsatt överfulla infördes ”protokollet” med vilket de troende skulle skiljas från de otrogna. Sista frågan kunde fälla dig, hur ”rätt” du än hade svarat.

En liten flicka håller i sin pappas hand. De går till hans tält. Regnet tilltar och de sätter sig på hans liggunderlag. Hela tältet, hans kläder, hans andedräkt, luktar cigarettrök. Hennes mamma har förklarat för henne när hon har saknat sin pappa på kvällarna att han sover på ett stort torg i Stockholm med deras kamrater. Sergels torg. Det svartvita torget. Det är första gången flickan hör ordet strejk. Hungerstrejk.

Uppgifter om dödstalet för det politiska genocid som den iranska regimen utförde 1988 varierar. 12 000 skriver man i en motion i svenska riksdagen. 5 800 skriver Human rights watch. 5 000 skriver Amnesty. 30000 personer skriver Mujahedin och Harvard Human Rights Journal bland flera andra.

Den gula vinden söker efter ingångar men inga fönster finns. Till slut hittar den ett hål i muren och sugs in i ett rör. Det är mörkt. Dova skrik, ljusa skärande smärtskrik träffar röret. Och den gula vinden kommer ut i ett rum utan fönster, upplyst av en enda glödlampa som hänger i en rostig lampskärm. Den gula vinden söker sig runt i rummet. De två dörrarna är stängda och det finns inga hål i väggen. Längst bort i rummet står ett skrivbord och på stolen bakom bordet sitter en man. På bägge sidor om sig har han en fångvaktare.

Sex män står framför bordet med handfängsel. Deras skägg är oansade, två av dem har blåslagna ansikten med intorkade blodsträngar. Den tredje har inga naglar på ena handen och den fjärde ser ut som ett skelett. Den magre flåsar och ser sig om i rummet. ”Ni har säkert hört talas om vårt protokoll. Den högste ledaren har infört det”, säger mannen bakom bordet och ser upp på porträttet av Ayatollah Khomeini.

De var de gravlösa, namnlösa. Ett år efter massmorden fick vissa av offrens släktingar veta var deras kvarlevor hade grävts ned. 36 olika massgravar skapades runtom i landet. Och en gång per år, den sista fredagen i augusti, får de sörjande efterlevande besöka platsen under en timme eller två.

Snart blir den lilla flickans pappas tält fullt av hans kamrater. Den lilla flickans mamma står utanför och pratar med några av sina vänner. Den lilla flickan pillar med sin pappas fingrar, lägger sin hand i hans och fogar ihop hans hand till en näve med hennes hand däri. Den lilla flickan börjar hosta när flera i tältet röker och pappan skjuter ut henne. Mamman säger att hon ska krama pappan hejdå men hon vill inte och börjar gråta. Han lyfter henne och säger över hennes huvud att det bara blir några dagar till. Mamman tar den lilla flickan och de går mot Centralstationen för att ta tåget till Uppsala. Den veckan försöker den lilla flickan rymma från dagis för att se om pappan, med utväxt skägg och röklukt om kläder, hud och andedräkt, är hemma.

Den årliga samlingen av sörjande skingras efter ett par timmar då vakter med vapen visar sig vid ingången till området med de anonyma gravplatserna.

Den gula vinden hör frågorna läsas upp. I den här ordningen: Är du muslim? Tror du på Gud? Är den Heliga Koranen Guds ord? Tror du på Himlen och Helvetet? Tror du att Mohammed var profet och utvald av Gud? De sista frågorna rörde inte gudstron. De löd: Kommer du inför världen att ta tillbaka din tro på historisk materialism? Kommer du att avsäga dig dina tidigare värderingar på film? Men ingen fråga betydde mer än den sista: Under din uppväxt, bad, fastade och läste din far den Heliga Koranen?

För alla dem som svarade ”nej” här hjälpte det inte om de hade svarat ”ja” på de andra frågorna. Den magre mannen svarar tyst, knappt hörbart, och vid ett tillfälle går en av fångvaktarna fram och ger honom en örfil. Den magre är på väg att falla omkull när mannen bredvid lutar sin varma kropp mot honom och viskar: Vi kommer alla dö. Den magre flämtar och kissar på sig. Fångvaktarna skrattar. Veckorna innan har de fängslade kommunicerat med morsekod. De har spridit frågorna från dödsprotokollet och hur man ska svara för att överleva. Det kommer inte hjälpa. Fängelserna är överfulla och nya fångar anländer dagligen. Den gula vinden rör sig runt runt i rummet, rastlös av stiltjen.

Nu är landets fängelser åter fyllda med unga personer som har protesterat för frihet. Och den man som är president i dag var en av fyra i dödskommissionen 1988. Världen vet vad han gjort.

Den lilla flickan sover oroligt hela veckan. Varje dag frågar hon sin mamma om pappa ska komma hem. En morgon svarar mamman att pappa lämnat torget och sina kamrater för att åka till sjukhuset. Den lilla flickan blir tystare än vanligt och mamman märker först inte att hon gråter. När hon ser flickans tårar säger hon: Allt är bra.

De sex männen ombeds gå fram till bordet en och en och skriva ned sina önskningar och hälsningar. En skriver ned ett önskemål om att få en egen grav, en annan vill inte bli hängd utan skjuten. De skriver alla hälsningar till sina älskade: barn, fruar, flickvänner, kamrater, föräldrar och syskon. De skriver att de älskar dem, att de saknar dem. De skriver att de inte ångrar något och att kampen lever. Den gula vinden går för nära och blåser nästan ned papperslapparna som kommer brännas då dagen mörknat.

Den yngste som mördades var tretton år gammal. Han hade spridit flygblad från en förbjuden politisk organisation. De unga kvinnorna fick ingå äktenskap med väktare och våldtas innan de avrättades då det var en synd att döda en oskuld.

Det bildas ett svagt drag när fångvaktaren öppnar dörren och leder de sex männen ut ur rummet. Den smala korridoren är mörk och illaluktande och den gula vinden är den enda vinden där nere. De låser upp ytterligare dörrar och går uppför smala trappor tills en tjock dörr leder ut dem på en gårdsplan. Två män i helsvart med ansiktshuva står invid en hängningsanordning med sex falluckor. Det luktar av avföring och urin. Den magre börjar skrika hest.

Efter några veckor var bödlarna utmattade och bad om att få skjuta fångarna i stället. Men det godkändes inte, de skulle hängas för att spara ammunition.

Den lilla flickan och hennes mamma besöker pappan som ligger i en sjukhussäng på lungavdelningen. Han luktar inte rök längre. Hon får lägga sig bredvid honom och pappan börjar berätta för mamman att han inte hostar blod längre. Att han rökte 60 cigaretter per dag under hungerstrejken. Det där ordet igen. Strejk. Den lilla flickan är med när läkaren kommer in. Hon hör pappan skratta när läkaren förbjuder honom att någonsin röka igen.

Jin Jiyan Azadi. Zan zendegi azadi. Kvinna liv frihet.

Den gula vinden flyr gårdsplanen och stiger upp i de andra vindarna, de varma låga vindarna och de kalla vindarna högre upp där den inte behöver vara i det som händer vid den vindlösa marken.

Läs mer:

”Det är ett extremt glädjerus att se folkets motstånd i Iran”

Storslaget exilepos om Iran 1979

Du kanske också gillar