Hem Underhållning ”Alex och Sigge” har blivit en folkrörelse

”Alex och Sigge” har blivit en folkrörelse

förbi admin
0 kommentar

KULTURDEBATT. Teknologiska förändringar skapar nya genrer. Boktryckarkonsten gav oss pamfletten på folkspråk, den genre som Martin Luther excellerade i. Och när en effektivare tryckning gjorde böckerna billigare banade det väg för den moderna romanen. 

Det senaste decenniet har en rad nya format uppstått, var och en med sin stil: Snabba takes på Twitter, bildsatta budskap på Instagram och videos som ska fånga spontan briljans på TikTok, Reels och Youtube shorts. Mediet är budskapet, som Marshall McLuhan konstaterade. 

Ett av de senaste årens viktigaste nya format är podcasten, och i dagarna jubilerar den främsta svenska podden: I tio år har ”Alex och Sigge” varit både störst och bäst – och dessutom blivit rikast. Skälet är att de har förstått sin genre bättre än någon annan. Men som Kjell Häglund konstaterat i SvD betraktas deras skapande sällan som konst, knappt ens kultur. Det beror på att kritiker och kultursidor inte förstår genren. Därför ha de inte kunnat sätta ord på vad det är som gör dem så bra.

De tekniska förutsättningarna för podcastens framväxt var kombinationen av portabla mp3-spelare och RSS-läsare som lät lyssnare prenumerera på avsnitt. På 00-talet gjordes poddar mest av entusiaster, men när smartphonen hamnade i varje pendlares ficka blev den folklig och kommersiellt gångbar. 

Många antar att specialisering är podcastens signum – alltså den billiga teknik som gör det möjligt att nischa sig mot en skarpt utskuren målgrupp. Men genren formas inte av den teknik som sprider avsnitten, utan av den som vi använder för att konsumera dem. Därför är hörlurarna podcastens definierande teknologi. 

Varje fredag i tio år har Alexander Schulman och Sigge Eklund sänt podden ”Alex och Sigges podcast”.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Vi pluggar in och bruset runt oss ersätts av förtroliga samtal. Poddarna viskar i våra öron. Deras dialog pågår inne i våra huvuden, lika nära som vårt eget tanke- och själsliv. Därför är podcasten en genre som premierar förtrolighet och intimitet, och som har förmågan att skapa starka band mellan värdar och lyssnare. 

”Alex och Sigge” tar vara på detta. Visst hjälper det att de förbereder sig mer än de flesta och att Eklund betraktar klippning som en konstform. Men hjärtat i podden är intimiteten. Deras podd har blivit en folkrörelse tack vare de band de knyter till lyssnarna.

Det märks redan i att de sänder varje fredag, och inte har missat någon vecka sedan premiären den 12 juni 2012. Det signalerar att relationen till lyssnarna är viktigare för dem än såväl fyra veckors semester som annat i livspusslet. I tio år har de varit en fast punkt i den flytande senmoderniteten. Det går att ställa sina veckorutiner efter dem: På fredag eftermiddag viker man tvätt till deras samtal – ungefär så tar hundratusentals svenskar helg.

Intimiteten byggs av deras sårbarhet, men också av det som skapar rubriker och ramaskri. Till exempel när de har gått hårt åt olika kändisar, som i det kontroversiella avsnittet ”Livsfiender” från 2013, då bland andra Hans Alfredsson och Henrik Schyffert hamnade i skottgluggen.

Men skvaller är mänsklighetens främsta sociala kitt, och det har blivit ett regelbundet inslag i podden. De återkommande konflikter med Camilla Läckberg, Johannes Klenell, Nikolaj Coster-Waldau, tidningen Filter, Bibi Rödöö och Mia Skäringer drar in lyssnarna i poddarnas relationsväv. Samtidigt signalerar de både förtrolighet och lojalitet. För när Schulman och Eklund skapar konflikter riskerar de att få fiender och förlora uppdrag. Att de ändå gör det ger känslan av att relationen till lyssnarna är viktigast av allt för dem.

Det senaste året har Schulman berättat om skavet med skådespelaren Krister Henriksson under repetitionerna av ”Tröstrapporter” på Dramaten. Trots att det riskerade relationen till Henriksson, och i en förlängning hela produktionen, gjorde Schulman innehåll av det. 

Det sociala samspelet mellan Schulman och Eklund är en av ”Alex och Sigges” stora behållningar.

Relationens betydelse märks också i att vi lyssnar till en pågående vänskap. Det gäller inte bara ”Alex och Sigge”, utan alla poddar: Relationen mellan värdarna är podcastens viktigaste innehåll. Utmaningen är att skapa en bra mix av otvungen avspändhet och friktion. Om relationen är dynamisk fortsätter vi att lyssna, annars tappar vi intresset. 

Det sociala samspelet mellan Schulman och Eklund är en av ”Alex och Sigges” stora behållningar. De utmanar varandra och ger medhåll, och petar på varandras egon tillräckligt ofta för att vi ska lära känna deras svagheter. Att de behärskar detta genreelement gör att de framträder i helfigur. Inför kameran kan man fejka ett leende, men rösten avslöjar allt. Genom lurarna hör vi när Alex blir obekväm, Sigge kränkt och när det kamratliga gnabbandet övergår i verklig tävlan. Få genrer har förmågan att skapa en så stark autenticitet som podcasten, och här har ”Alex och Sigge” varit en föregångare. 

Relationen mellan värdarna är podcastens viktigaste innehåll, skriver Joel Halldorf.

Foto: OLLE SPORRONG

Genom åren har deras interaktion skapat ett språkligt universum av gemensamma referenser. Som ”Du vackraste, underbaraste kvinna!” och ”Jag åt lunch i går, med… äh…” När lyssnaren lärt sig referenserna kan hon le igenkännande åt dem. Då är hon inte bara åhörare utan känner sig delaktig i samtalet. 

Insikten om att intimitet är genrens essens har också gjort ”Alex och Sigge” till den ekonomiskt mest lönsamma podden. För i enlighet med influencerekonomins logik växlar de förtroligheten mot reklamintäkter. Själv scrollar jag förbi reklamen, för här tar autenticiteten för mycket stryk. Känslan av förtrolighet spricker när den används för att sälja; det är som när någon tänder lamporna på nattklubben. 

Det visar att det blivit en genre som det går att försörja sig på.

Samtidigt är reklamen ett kvitto på poddens genomslag. Det visar att det blivit en genre som det går att försörja sig på. Det är mer än vad man kan säga om äldre uttryck som romaner, poesi och kulturkritik. Podden har större genomslag än alla tre, och en verkshöjd som kan mäta sig med dem. Därför måste kultursidorna sluta reducera dem till en hobbyverksamhet där två kompisar slår på bandspelaren och pratar på. Visst finns det sådana, men de når varken några högre höjder eller stora lyssnarskaror. 

Kvalitet kräver att man förstår sin genre, och det gör Eklund och Schulman bättre än de flesta. Man kan tycka vad man vill om deras åsikter eller personligheter, men den som avfärdar kvalitén på ”Alex och Sigge” liknar dem som kritiserade Luther för att han skrev på tyska, Gustave Flaubert för hans romaner eller Charles Dickens för att han författade följetonger. Det visar att man inte förstått genren. Och då är det dags att lära sig, för detta är ingen övergående fluga. Så länge vi har smartphones och hörlurar så kommer det produceras poddar. Tio år är bara början. 


Joel Halldorf är författare, professor i teologi och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Kvällstidningsteologi 2010–2020. Från populism till pandemi”.



Månens sällskap: Evighetsportalen

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/evighetsportalen-122776/light?platform=podplay

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa.

Du kanske också gillar