Jag lyssnade på Håkan Hellströms senaste album, 2020 års ”Rampljus”, i morse. Jag var relativt ensam i den svenska kritikerkåren om att tycka väldigt mycket om det när det gavs ut.
I min recension kallade jag ”Rampljus” för ett ”terapeutiskt konceptalbum i stoner-miljö” och det kändes som ”en välvald stig bort från kravet att hans nya musik nödvändigtvis måste fylla Ullevi vareviga framtida post-pandemisk sommar; en riktning som vågar vara abstrakt, flummig och blinkande intern.”