Anna Westphalen romandebuterar med ”Diana, döden och jag”

Att skriva om döden och meningen med livet kan låta vanskligt. Anna Westphalen gör det dock utan nämnvärd anspänning. Läsaren leds in i en värld som både känns igen och är säreget bisarr. Själva upplevelsen av att vara levande är ständigt närvarande i romandebuten ”Diana, döden och jag” där ett omaka par tussas samman av ett minst sagt ovanligt öde.

Båda har de varit dödligt sjuka, båda har de klarat sig. Historien som följer innefattar konst som stulits av nazisterna, fashionabla palats i Venedig, och den smått gränslösa Diana som vaknat upp ur en 23-årig koma. Lägg till den motvilliga överlevare som är berättare och resan är igång.

– Den där cyniska tonen som präglar berättaren kom ganska fort. ”Jag har genomskådat allt” ungefär, ”det är ingen idé att man engagerar sig”. Jag kan känna igen mig i det, men är inte lika cynisk som berättaren, säger Anna Westphalen.

Hon sitter i sitt vardagsrum framför en vägg av böcker. Då och då avbryts intervjun av att hon springer in i köket och tittar till en kokande kvittenmarmelad.

– Det blir bra det här, konstaterar hon nöjt när hon slår sig ner för tredje gången, syftande på nämnda marmelad.

Vi diskuterar bokens berättare som verkar ha funnit en lättnad i att stå inför döden. Förhoppningar, förväntningar, alla tankar på att lyckas försvinner. När sedan döden inte infinner sig och livets möjligheter återkommer väcks frågan: ”Vad händer nu?”

– Han blir tvungen att gå vidare, men väljer helt enkelt att inte sträva efter någonting. Den inställningen, ”det ska inte bli något mer här”, var tydlig för mig från början. Han har liksom fått smak på att vara utan förväntningar och lever i ett slags skamfullt limbo.

Mötet med Diana ställer dock alla planer om tillbakadragenhet på ända. Lika träigt fyrkantig som berättaren är, lika virvlande okontrollerbar är Diana, och berättaren hamnar i en slags beroendeposition till henne.

– Jag kan känna igen mig i båda karaktärerna. Dels den som sitter fast i sig själv, dels Diana som bara vill skapa uppbrott, ha kalas och gå över alla gränser. Hon har ju missat så mycket och är på ett sätt en 19-åring i en 42-årings kropp. Hon ligger efter i vuxentillblivandet. Jag känner en väldig sympati för henne, samtidigt som hon är lite skrämmande i det att hon inte håller sig till några andra lagar än sina egna, säger Anna Westphalen.

Närheten till döden skapar en känsla av liv menar hon och drar paralleller till hur en närstående drabbades av cancer och fick en förändrad syn på livet. Men att man ska bli glad över att få ett cancerbesked tycker Anna Westphalen är att ta det väl långt.

– Fan heller! Däremot tycker jag att man behöver hantera döden. Det är ju inte så att jag inte är rädd för att dö, men jag är mer rädd för att andra ska dö. Om jag dör blir det ju tråkigt för mina barn till exempel. Därför vill jag inte dö. Jag tänker att om jag är död så har jag inget ont av det.

Hon säger att bokens historia också handlar om kontroll, eller kanske snarare bristen på den. Att oavsett hur vi förhåller oss till livet är alla lika maktlösa inför det öde som drabbar oss.

– Människor tycks tro att de kan kontrollera sina egna liv. Det pratas ju så i självhjälpsböcker bland annat, att ödet ligger i dina händer. Ansträng dig nu för fan så blir det som du vill. Jag undrar om det verkligen stämmer. Även om berättaren försöker styra precis allting så har han absolut ingen kontroll över sitt liv.

Att förlora kontrollen verkar också till viss del spegla Anna Westphalens skrivprocess. Hon nämner hur viktigt det är att låta sig bli överraskad under skrivandet. Skriva synopsis gör hon inte, i stället mejslas verket fram genom ett enträget ”lyssnande” till vad historien behöver.

– Jag försöker att vara så sann som möjligt mot berättelsen. Jag har något slags ”Platons idévärld”-inställning.

Anna Westphalen sträcker ut ena armen och greppar i luften.

– Det är som att här är berättelsen, sedan har jag försökt att teckna ner så sant som möjligt. Ibland skriver man ju liksom fel och då får man ta bort det. Jag tycker det är bra att skriva skit. För att … då har man rett ut det. Det skulle inte vara det här i alla fall. Då har man kommit någonstans, tycker jag.

Hon fortsätter:

– Själva historien bara rann ur mig när den väl kom. Det är inte så att jag kommer på en bra idé och sedan skriver ner den. Jag har haft fantastiska uppenbarelser där vissa sammanhang liksom blir synliga i texten på datorn innan jag tänkt dem.

Hon skriver disciplinerat och det märks under samtalet att det där med att släppa kontrollen samspelar med ett digert researcharbete. På det stora hela blir det ”en vild blandning av allt”, fakta och sådant som flutit upp ur det undermedvetna. Även detaljer ur barndomsminnen och tjuvlyssnande i kollektivtrafiken har del i skapandet.

Att förhållandet till döden är ett centralt tema i boken går också tillbaka till personliga upplevelser. I 20-årsåldern upplevde hon sitt första nära dödsfall och blev paff över hur folk runt omkring reagerade.

– Folk kan bli förbluffande tafatta nära döden. I det här fallet blev det så uppenbart att vissa inte visste hur de skulle göra.

Hon fortsätter med att berätta om en vän som gick bort under senare år och hur denna upplevde att dödsbudet delade vänkretsen i tu. Vissa tog ett steg bakåt, andra ett steg framåt. De som tidigare kanske bara funnits i periferin kom plötsligt nära.

– Hon var väldigt odömande kring det där, hon var så himla … saklig. Hon bara: ”Så här blir det.” Hon var inte arg på dem som försvann, utan bara konstaterade det, säger Anna Westphalen.

Döden kan också medföra något skönt menar hon och lyfter fram hur kollegor kom fram till henne och beklagade sorgen efter ett dödsbud. Den enkla ritualen av att stanna till och uppmärksamma döden ger hon ett stort värde.

– Det är inget nytt att döden också kan befria. Helt plötsligt vågar man göra allt möjligt. Allting som har varit svårt, alla val, allt man ska ta sig för. Det blir så pyttigt i proportion. När folk dör så inser man… det är väl ingenting att ringa det där samtalet eller göra det där som var så läskigt i förrgår. Men sedan sipprar det bort. Man glömmer bort döden igen.