Hem Underhållning Åsa Ekman om ”Leva tills jag dör”: Vill skapa förändring

Åsa Ekman om ”Leva tills jag dör”: Vill skapa förändring

förbi admin
0 kommentar

”Jag tänker inte sakta farten/ Ingenting är kört förn det är kört/ Så jag stampar hellre ner på gasen/ Jag tänker leva tills jag dör …”

Det är ingen slump att Lasse Stefanz och Mikael Wiehes peppiga åldringslåt har fått inspirera titeln till bioaktuella ”Leva tills jag dör”, en dokumentär om 90-plussare som tar chansen att leva sitt liv fullt ut ända till slutet. Bakom filmen står produktionsbolaget Film and Tell som har en uttalad ambition att förändra samhället med hjälp av dokumentärer.

– Vi ville skapa en större diskussion kring äldrefrågan genom att lyfta upp den på ett bredare plan, säger Åsa Ekman, som har regisserat filmen tillsammans med kollegorna Oscar Hedin Hetteberg, Gustav Ågerstrand och Anders Teigen.

– Det är ju ingen hemlighet att äldreomsorgen står inför enorma utmaningar med en allt äldre befolkning och svår personalbrist. Men debatten om äldreomsorgen måste inte alltid handla om pengar och resurser utan också om människosyn och vilken sorts kultur och psykosociala miljö som råder på äldreboendena, säger hon.

”Leva tills jag dör” började med en idé av Oscar Hedin Hetteberg, som för 15 år sedan regisserade ”Det svider i hjärtat” om svenska jihadmartyrer. Efter att ha bevittnat hur både hans mamma och mormor levt på äldreboende hade han börjat reflektera över vården i livets slutskede.

– Det visade sig snabbt att vi hade samma sorts erfarenheter av äldrevården – att vi insåg att våra anhörigas välbefinnande påfallande ofta hängde på enskilda eldsjälar bland personalen. Därför bestämde vi oss för att utforska, utmana och undersöka den gängse bilden av äldreomsorgen. Vi vill också väcka tanken att gamla människor är gamla och inte alltid nödvändigtvis sjuka, säger Åsa Ekman som sitter vid köksbordet med datorn i sviterna av covid.

Under researcharbetet började hon med att skanna av Facebook efter goda exempel på boenden där de äldre ges möjlighet att leva meningsfulla och roliga liv. Hon upptäckte snart att det fanns en äldregrupp som stack ut i mängden – Kyrkbyns äldreboende i Sköndal i södra Stockholm.

– Jag blev nyfiken på vem som låg bakom sidan och fann aktivitetscoachen Monica Lyander. När jag frågade henne om jag fick komma hälsa på, svarade hon: ”Nej, det har jag absolut inte tid med”, men som tur var fick jag sedan ändå tillåtelse att ”hänga på”, ler Ekman.

Bild 1 av 3

Foto: My Matson

Bild 2 av 3

Foto: My Matson

Bild 3 av 3

Foto: Film and Tell


Monica visade sig vara tidernas fynd – en naturlig gotländsk filmstjärna och engagerad energispruta som fick ”oldisarna” – som hon själv kallar dem – att leva upp med hjälp av aktiviteter som ballongtennis, födelsedagskalas, shoppingrundor och besök på hemmagjorda Salong Guldkant med nagelvård, hårfix och hudterapi.

– Jag såg dynamiken mellan Monica och alla dessa starka profiler på boendet, blev kär i dem alla och tänkte: ”Wow, här skulle jag vilja vara!”. Samtidigt såg jag också hur Monica slet med sitt enorma ansvar medan hon också sörjde sin farmor som nyss hade dött och kände en skräck över att förlora någon av de boende. Det fanns en stark story här, säger Åsa Ekman.

”Leva tills jag dör” kretsar framför allt kring relationen mellan Monica och den 99-åriga Eleonora som inte hade några egna barn. Omkring dem finns ett ”järngäng” med bland andra Bengt, Irene och Karin.

Inspelningen blev ett fem månader långt grupparbete för regissörskvartetten där alla har lite olika specialiteter och ingångar i arbetet. Och i klipp fick de vässa sina argument.

– Vi var överens om vilken film vi ville göra, men hade en del meningsmotsättningar när det handlar om det dramaturgiska. Men för oss är det bara positivt att vi alla tvingas tänka till. Största problemet för en dokumentärfilmare är ofta att inte våga välja bort, men vi är ganska bra på det, ler Åsa Ekman.

Hon sticker inte under stol med att de jobbar aktivt med att skapa tydliga berättelser av verkligheten som följer Hollywoodmallen.

– Vi har utvecklat en metod där vi är manusorienterade och filmar ganska selektivt. Hela vår idé bygger på att filmerna i första hand ska nå en bred publik, genom att både vara underhållande och gestalta en komplicerad fråga. Vi vill göra känslomässigt starka filmer som är klassiskt uppbyggda med hjältar och vändpunkter, säger hon.

Husguden på Film and Tell är den amerikanska manusgurun Robert McKee som blivit världskänd för sina maratonlånga och populära ”Story”-seminarier som han hållit sedan 80-talet.

– Ja, vi använder hans termer på ett slaviskt och nördigt sätt där vi pratar om ”styrande idé” och ”tändande gnista”, ler Åsa Ekman.

Åsa Ekman är en av fyra regissörer bakom dokumentären ”Leva tills jag dör”.



Foto: My Matson

Film and Tell bekänner sig också till den så kallade films for change-genren som bland annat började med Al Gores klimatkrisklassiker ”En obekväm sanning” (2006). Under parollen ”real stories, real change” försöker de också att fortsätta sitt reformarbete långt efter att en film har lanserats, bland annat genom att hitta partners som kan finansiera ett fortsatt förändringsarbete.

– Vi vill skapa förändring, helst mätbar, men har ingen partipolitisk agenda. Våra politiska åsikter ryms inom ett ganska brett spektra. Ambition är alltid att göra filmer som undersöker frågor på ett icke-dömande sätt, meningen är att publiken ska kunna spegla sina egna tvivel i karaktärerna. Jag gillar filmer som tar mig till en plats där jag får uppleva andra människors liv, säger Åsa Ekman och nämner inspirationskällor som bröderna Albert och David Maysles, Frederick Wiseman, Pirjo Honkasalo, samt Julia Reichert och Steven Bognar som regisserade Oscarsnominerade ”American factory” (2019).

Förutom frågan om bättre äldreomsorg håller Film and Tell också på med dokumentärer om barnäktenskap, biologisk mångfald och djurförsök samt filmfestivaler om sällsynta diagnoser. Deras hittills största projekt har varit ”Se barnen” med filmerna ”Say something” och ”My life my lesson” som kretsar kring unga som bevittnar våld i hemmet. Nyaste projekten är en uppväxtfilm i sviterna av cancer och en film om hållbarhet inom finansvärlden.

Men först väntar biopremiären för ”Leva tills jag dör” som går upp på biografer den 30 september över hela landet – från Arvidsjaur till Malmö. Åsa Ekman är fortfarande lite hög efter visningarna på Tempofestivalen i vintras där många av de anhöriga gav stående applåder.

– Alla utom en av de äldre som står i centrum i ”Leva tills jag dör” har gått bort, men jag blir varm i hjärtat när jag minns deras skratt och gråt när de fick se en råklippt version av filmen mitt under pandemin. Jag är stolt och lycklig över att vi har lyckats göra en livsbejakande film i livets slutskede utan att för den skull blunda för svårigheterna.

Regissören Åsa Ekman och aktivitetscoachen Monica Lyander.



Foto: My Matson

Du kanske också gillar