Jag har träffat flera kvinnor på senaste som har stoppat mig på stan och tackat för min medverkan i Tv4 i juli, då jag berättade om min resa till att bli frisk från min ätstörning. Det var två mammor som berättade att deras döttrar hade sökt hjälp efter att de såg programmet och en kvinna som var 50+ som berättade för mig att hon hade sökt till Mandometer. Hon ville leva resten av sitt liv friskt.
Ni anar inte hur glad jag blev över samtalen. Ena kvinnan jobbade i en butik (jag skulle handla mellis) och jag stod där och snyftade och var glad för dotterns skull.
Jag har ju kommit ut på andra sidan och livet som frisk är något helt annat. Jag har ingen demon i mig som säger åt mig att äta allt som är i kylskåpet, äta resterna från stekpannan när Paul inte ser, äta upp en marabou i bilen när jag är påväg hem från en handling. Jag kan idag njuta av en middag med vänner utan att endast tänka på hur mycket eller hur lite jag ska äta. Bara det är en jättestor skillnad i livet!
Jag kommer inte heller in i restriktiva perioder, jag väljer inte bort vissa råvaror eller tävlar med mig själv med att äta lite.
Livet, kroppen och mat liksom bara rullar på i livet. Och de sista två är inte så viktiga längre. Kroppen är en kropp och mat är mat. Det är ett helt annat liv.
Jag har ett viktigt råd som du gärna får sprida till de som har fått möjligheten till att få professionell hjälp; Våga lita på hjälpen. Ljug inte för personalen, säg alla konstiga tankar som spökar i huvudet. Ut med allt. Lyssna på deras råd och försök verkligen att lägga ditt liv (din sjukdom) i deras händer. Dom har koll. Gör som dom säger. Det låter hårt och svårt, men det är den enda vägen.
I början så tänkte jag att ”jaja, jag kan lära mig hur jag ska äta men jag kommer ändå fettsuga mig när jag är klar”. Den tanken erkände jag för min behandlare på Mandometer och min behandlare var så cool för hon sa lite kaxigt ”Ja vi får väl se om du verkligen tycker det när du har gått här ett tag. Vänta bara”.
Hon hade rätt. Som friskförklarad är tanken om fettsugning borta. Jag ser inte ens problemet längre på min kropp.
Jag var på ett uppföljningsmöte för två veckor sedan och då sa jag ”Tänk att ni kunde programmera om min hjärna”. Varpå hon svarade ”Nej du tillfrisknande från sjukdomen och blev du”.
Jag har inget bra slut på inlägget men jag vill bara uppmana till att ta hjälp och lyssna på hjälpen <3