Alltså de här låtarna som följer en genom livet medan det ena decenniet läggs till det andra; Max Weinbergs trummor vevar i gång ”The price you pay”, och det slår mig att jag hört den med skälvande behållning i fyrtio år nu, men jag vet fortfarande inte vad den handlar om.
Men det känns som om jag vet.
Låtarna har blivit självklara, och var det kanske från början, men när man umgåtts med dem i ett halvt sekel kan man plötsligt förundras över vissa stilgrepp, få syn på dem som om man aldrig sett dem förut, på samma sätt som man kan börja stirra på sin tumme och tycka att det är en märklig utväxt, och man blir egendomligt lycklig när man inser vilken finurlig grej tummen är, och hur ofullkomlig man vore utan den.
På sistone har jag börjat snöa in på tonartshöjningar; hur många av mina älsklingslåtar som innehåller just dylika, har man tur belönas man med flera stycken, som i Supremes ”I hear a symphony” eller Barry Manilows ”I write the songs”.
Rekordet innehas av Flamingokvintetten. På min födelsedag skickade en kompis deras ”Sjätte september”, eftersom jag fyller år den dagen. De höjer en tonart i varje vers.
Jag började grunna över varför tonartshöjningar verkar vara mer eller mindre obligatoriska inom de så kallade ”lätta” genrerna, melodifestivalssvängen, tidiga Abba eller det mesta Phil Spector vidrörde, medan de ytterst sällan förekommer i andra genrer, som hårdrocken och hiphopen. Och det är svårt att föreställa sig gubbikoner som Thåström, Neil Young eller Bob Dylan dra till med en tonartshöjning.
Frågan lämnade mig ingen ro.
Jag ringde några svenska låtskrivarnestorer för att be dem utveckla saken.
Ingen kunde påminna sig att de någonsin diskuterat tonartshöjningar med sina låtskrivarkolleger eller bandmedlemmar. Det är bara ett grepp man undviker. En av nestorerna sa lite uppgivet att det kan bero på att han insett sina begränsningar som sångare, en annan tyckte att tonartshöjningar är ett slappt och lite billigt sätt att ge en skjuts åt låten.
Man vill åstadkomma den där skjutsen på något annat sätt, menade han. En oväntad formulering i texten, ett majackord som inte förekommit tidigare, et cetera.
När jag lyssnar på deras tankegångar inser jag att det fungerar på samma sätt när man skriver romaner; man vill bjuda på något oväntat, men helst så subtilt som möjligt, läsaren ska helst inte ens märka att det hände någonting, det ska vara som en ljusförändring man tycker sig notera när man höjer blicken från boken, och man blir osäker på om rummet verkligen är detsamma som förut, och om det inte är det, varför märkte jag ingenting?
Men teori är en sak, praktik är en annan.
Musiken drabbar oss som bekant på ett sätt som inte liknar något annat.
Do you think we can take this any higher?
En kväll framför youtube tummar jag fram en låt som jag återkommit till fler gånger än jag vågar erkänna, nämligen Springsteens cover på Jackie Wilsons ”(Your love keeps lifting me) higher and higher”, en låt han kör ibland som ett av de sista extranumren.
I Buffalo för tretton år sen lyckades han skramla ihop Darlene Love, John Fogerty, Billy Joel och Sam Moore. Bruce laddar upp för tonartshöjningen genom att fråga publiken ”do you think we can take this any higher?”
Sen räknar han in, one two three four – och sen kommer den.
Där någonstans fattar jag vad tonartshöjningarna gör med mig.
Det spelar ingen roll hur formaliserat greppet är. Tonartshöjningen kommer när låten lider mot sitt slut, och det är som att just före avskedet ta ett kliv upp på ett trappsteg, och det är ett viktigt kliv, det känns i hela kroppen, för med det steget har man påbörjat en uppstigning till de himmelska höjderna.
Can we take this any higher? Ja, det kan vi.
Tonartshöjningen är bara det första steget, men uppstigandet dröjer sig kvar som en riktning, ett sug, en hisnande känsla i magen, en övertygelse om att det kommer flera trappsteg, hur många som helst, trappan förlorar sig i molnen och bara fortsätter och fortsätter. Låten tonar ut och lämnar oss. Resten av trappan får vi äntra någon annan gång. Men vi vet att den finns där.
Bengt Ohlsson bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Han tilldelades Augustpriset 2004 för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman, ”Föda åt min hämnd”, utkom oktober 2022.