Hem Underhållning Björn Wiman: Den groteska skulden i fallet med Salman Rushdie

Björn Wiman: Den groteska skulden i fallet med Salman Rushdie

förbi admin
0 kommentar

Det finns en urscen i Salman Rushdies författarskap. Den utspelas redan i hans genombrottsroman ”Midnattsbarnen” från 1981, där berättarens morfar under sin morgonbön slår näsan i blod mot en frosthård grästuva. Tre droppar blod faller ur hans vänstra näsborre, stelnar i den kyliga luften och faller ned på bönemattan. I detta ögonblick beslutar han sig för att aldrig mer böja sig och kyssa jorden för någon gud.

Nu ligger Rushdie själv i respirator. Efter den våldsamma knivattacken mot honom i delstaten New York beskriver vittnen hur blod rann längs Rushdies ansikte och bildade pölar på scenen. Enligt uppgift från hans agent kommer han troligen att förlora ena ögat.

I självbiografin ”Joseph Anton” från 2012, som handlar om hans liv efter att Irans ayatolla Khomeini utlyste en fatwa mot honom den 14 februari 1989, är döden en ständig följeslagare. Dödsrunorna över författaren ligger färdigskrivna på tidningsredaktionerna, men det är andra runt honom som dör. Den japanska översättaren mördas, den italienska knivhuggs och den norske förläggaren William Nygaard får livshotande skador i ett allvarligt menat mordförsök. Ett stort antal människor avlider i de våldsamma demonstrationer och upplopp som följer på bokens utgivning världen över.

Denna gång kan vi bara hoppas att striden kring ”Satansverserna” inte tar ännu ett liv.

Men scenen i ”Midnattsbarnen” kan också läsas som en portalparagraf inte bara till Rushdies författarskap utan till hela den pågående konflikt mellan sekularism och religiös fundamentalism som präglat världen sedan fatwan mot honom 1989. Kontroversen kring ”Satansverserna” blev ett slags prototyp för det polariserade världsläge som kulminerade i terrorattackerna den 11 september 2001 och sedan fortsatte i krigen i Irak och Afghanistan, Muhammedkarikatyrerna, terrorattackerna mot Charlie Hebdo, hoten mot den svenske konstnären Lars Vilks och förföljelser och mord på tusentals okända konstnärer, författare och intellektuella världen över.

Salman Rushdie förkroppsligade, och kommer för alltid att förkroppsliga, denna konflikt

Det är en konflikt där den sekulariserade världen ställts mot en fundamentalistisk vantolkning av islam och där den principiella frågan – nu som då – handlar om rätten att ifrågasätta de olika tankevärldar och symbolgestalter som vissa troende – muslimer, kristna, hinduer – vill fridlysa som heliga. Det är viktigt att komma ihåg att ”Satansverserna” fördömdes inte bara av Irans mullor, utan även av ärkebiskopen av Canterbury, Israels överrabbin och påven i Rom. ”Den oheliga gudsarmén” – som Rushdie med illa dold avsmak kallade denna ekumeniska sammanslutning i ”Joseph Anton” – stärkte sitt inflytande. I likhet med de iranska mullorna är det sina politiska maktanspråk som dagens islamistiska uppviglare försöker dölja bakom en mask av sårade religiösa känslor. Salman Rushdie förkroppsligade, och kommer för alltid att förkroppsliga, denna konflikt.

Inte desto mindre har det i debatten om fatwan mot honom hela tiden funnits ett slags insinuant bakgrundsbrus. Han har setts som blasfemikernas smokinglirare, en arrogant karriärhädare som demonstrativt agerat ut sin frihet inför fotoblixtarna på röda mattan. Redan från början kringvävdes hans namn av misstro. Vad skulle det där vara bra för? Var det verkligen nödvändigt att skriva den där boken?

Anhängare till Hizbollah demonstrerar mot författaren Salman Rushdie i februari 1989, två veckor efter att en fatwa mot honom utropats.

Foto: Nabil Ismail/AFP

Detta är, i själva verket, en lika paradoxal som tidlös mekanism som sätts i verket varje gång en konstnär, författare eller aktivist förföljs eller hotas till livet, oavsett av vem eller på vilka grunder. Misstänksamheten och illviljan riktas mot dem som hotas – just för att de är hotade.

Fatwan mot Salman Rushdie erbjuder en pedagogisk provkarta på hur detta fenomen ser ut i praktiken. Här uppträdde samma uppsättning av illasinnade insinuationer som, var för sig eller tillsammans, brukar förekomma i liknande fall. Det vill säga 1) att den hotade konstnärens verk är estetiskt undermåligt, 2) att den hotade konstnären avsiktligt har provocerat för att bli känd och tjäna pengar, 3) att den hotade konstnären utsätter andra, oskyldiga människor för fara samt 4) att den hotade konstnären är osympatisk eller lider av andra brister i sin karaktär.

I Salman Rushdies fall var samtliga dessa anklagelsepunkter för handen. ”Satansverserna” kallades en ”arrogant fantasi” som snabbt hade fallit i rättmätig glömska om det inte varit för de iranska ledarnas fatwa. Hans kritiker såg nogsamt till att framhålla att Rushdie mottagit 800 000 pund i förskott för romanen och poängterade att författaren borde be om ursäkt och dra tillbaka utgivningen av boken, om inte för att rädda sitt eget usla liv så för att rädda andras. I Sverige ställdes hans roman undan på biblioteken och Svenska Akademien vägrade att ge honom sitt stöd.

Det är viktigt att inte jämföra Lars Vilks med Salman Rushdie, sades det ibland i debatten om hoten mot den svenska konstnären innan han omkom förra året. Jag tror tvärtom. Det är viktigt att göra just denna jämförelse.

Det är viktigt att inte jämföra Lars Vilks med Salman Rushdie, sades det ibland i debatten om hoten mot den svenska konstnären innan han omkom förra året. Jag tror tvärtom. Det är viktigt att göra just denna jämförelse

Det klokaste vi kan göra, medan Salman Rushdie kämpar för sitt liv, är att skärpa förståelsen för hur denna groteska skuldöverskrivning alltid drabbar hotade konstnärer och författare – oavsett om hoten eller misstron kommer från våldsbejakande religiösa fundamentalister, företrädare för kriminella nätverk eller högröstade populister. Genom att bli hotade stör de ordningen i ett samhälle som helst skulle slippa låtsas om sina egna smärtpunkter och vilja vara i fred för de konflikter och besvär som yttrandefriheten medför.

Och bakom Salman Rushdie och andra kända symbolgestalter finns den stora massan av anonyma författare, konstnärer och journalister som varje dag, överallt på jorden, hotas och förföljs utan annat ackompanjemang än omvärldens likgiltighet.

Det är för dem Salman Rushdie är och kommer att fortsätta vara en symbolfigur. En gång, i samband med ett annat framträdande, skämtade han: ”Om du har minsta möjlighet att undvika att dömas till döden av en tyrann skulle jag starkt rekommendera att du tar den.”

Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.

Du kanske också gillar