Hem Underhållning Desailly: Sam Neill bekräftade farhågorna om barn – och mig

Desailly: Sam Neill bekräftade farhågorna om barn – och mig

förbi admin
0 kommentar

”De är högljudda, de är söliga, de är kladdiga, de är dyra. De luktar.”

”Vissa kan inte gå.”

Jag får anstränga mig för att följa paleontologen Alan Grants stenhårda resonemang om föräldraskap. Rålis är nämligen så full med folk på årets första utebio ”Jurassic Park” att vårt sällskap får nöja oss med en plats så långt ifrån skärmen att bild och ljud bara kan anas.

Vi tvingas också omvärdera vad som är socialt acceptabelt för att ens få plats.

Jag måste nästan skeda en okänd tjej för att kunna se något över huvud taget. När våra fötter slår ihop för första gången kommer jag på mig själv att tänka ”tänk om det blir vi?”

En av vännerna sitter rakt bakom en filmfestival-flagga och får hoppas på minimalt vajande. En annan är halvvägs ut på asfalten och tvingas akta sig för människor som också kommit för sent, men inte kan med att sjunka lika lågt. Dessutom måste han ligga på rygg för att inte andas någon i nacken så vill han ta del av filmen är det villkorat med nackspärr.

Det är minst sagt undermåliga förutsättningar för biomys under stjärnorna. Ändå träffar orden mig så väldigt hårt.

Jag är i en ålder som många väger mot min barnlösa livssituation och undrar vad som gått snett. En ålder där man är som mest sårbar inför samhällets kanske starkaste norm, där det är mycket enkelt att ta dåliga beslut baserat på vad andra är stressade över. Dessutom har jag gamla föräldrar och tanken på att gå miste om egna ”livets cirkel”-stunder mellan farföräldrar och barnbarn kan skava den hårdaste hud.

Därför är Grants avgrundsdjupa tankar om barn, hur kalla de än må vara, precis den validering jag behöver.

De är högljudda, söliga, kladdiga, dyra, de luktar och vissa kan inte ens gå.


Foto: Universal/Courtesy Everett Collection

Visst är det så att han tar ansvar för barnen – och kanske till och med närmar sig tanken på barn – efter att sällskapet utsätts för förhistoriska faror. Men alla som orkat se klart trilogin vet att han ändå hamnar utanför det där livet till slut.

”The last of my breed”, kallar han sig själv i tredje filmens första minuter när hans ex, numera tvåbarnsmamman Ellie Sattler (Laura Dern) låter sig svepas i väg av nostalgi. Den sista av min sort.

Det kan mycket väl bli jag det, och tack vare Alan Grant känns det just nu inte så farligt.

Läs fler kåserier av Desailly, till exempel om att googla sig fram till de fem (5!) steg som krävs för att koka potatis.

Du kanske också gillar