Hem Underhållning DN Boklördag möter ljudboksstjärnan Anki Edvinsson

DN Boklördag möter ljudboksstjärnan Anki Edvinsson

förbi admin
0 kommentar

Anki Edvinsson växte upp i en polisfamilj i Mariestad och tog studenten med en vag dröm om att bli deckarförfattare – och en tveklös vilja att flytta till Stockholm. Där fick hon jobb som receptionist på den unga kanalen TV4, som inte ville att SVT-torra meteorologer skulle presentera vädret.

– De frågade mig för att jag hade ett utseende och en positiv utstrålning som ”gick genom rutan”, som de ofta sa. Jag hade helt kunnat tappa min egen identitet, men jag räddades av att rollen var så oförarglig, och att jag faktiskt bottnade i den när det hände. Jag var verkligen en glad tjej, säger Anki Edvinsson, som de kommande åren fick förkroppsliga begreppet ”väderflicka”. Ett fenomen som levde och dog med 90-talet.

– När vi byttes ut mot meteorologer kändes det skönt. Jag hade gjort det jag kunde med de sidorna av mig själv. Svårigheterna kom först när jag ville ta nästa steg i karriären, säger Anki Edvinsson när hon visar runt i villan på Värmdö, som också är hennes arbetsplats.

Sedan 2018 är hon deckarförfattare på heltid. Då kom ”Lust att döda”: den första boken om polisparet Charlotte von Klint och Per Berg, som i en kamp mot klockan försöker reda ut de eskalerande våldsbrotten som skakar Umeå. En kvinna som hittas i älven med alla tänderna utdragna, eller en ung kille som står på torget med en bombväst. Anki Edvinssons väver ihop sina intriger med en samtid som känns igen från medierapporteringen. Med terrorism och främlingsfientliga pappor och en ungdomspsykiatri som inte fungerar. Och med ett särskilt fokus på tonårstjejer.

– Min debut gavs ut på ett litet förlag och skyltades aldrig i några bokhandlar. Men tydligen styrs ljud av andra algoritmer och där tickade den på. Jag hade skrivit på det sätt som kommer naturligt för mig. Med driv och utan transportsträckor och utvikningar. Så mottagandet var min första insikt om att jag passar i den formen, säger Anki Edvinsson, som efter debuten knöts till Norstedts.

Uppföljaren ”Snöängeln” låg på Storytels förstaplats i fem veckor och har hittills sålt i över hundratusen exemplar. Över nittio procent av dem som tagit del av hennes senaste bok, ”Sjöjungfrun”, har valt att lyssna.



Foto: Paul Hansen

I villan fastnar vi framför en fotovägg. Ett brorsbarn som blivit hockeyproffs – och Anki Edvinsson som poserar med champagne och en av sina deckare i inbunden form.

– För ungdomar är det nog annorlunda, men för mig var författardrömmen förknippad med en fysisk bok. Ögonblicket då man får hålla den i handen. Insikten om att den ligger på främmande människors nattduksbord.

– Men att slå igenom i ljud… Jag minns hur jag satt och stirrade på skärmen och såg att i just den här sekunden lyssnar trettio personer. Jag undrade vilka de var. Sedan blev de trehundra, och tusen.

I dag är ljudboksmarknaden större än den för tryckta böcker. I deckargenren är formatet helt dominerande, säger Erika Degard, som arbetar med spänningslitteratur på Norstedts och är Anki Edvinssons förläggare.

– Fler har chansen och konkurrensen är stenhård. Man måste hitta nya sätt att nå igenom bruset. En tendens är att våldet ökar och att människor dör på allt mer spektakulära sätt. Men också att berättandet utvecklas och blir mer effektivt. Om jag läser ett deckarmanus utan ljudpotential är det inte aktuellt för utgivning, säger Erika Degard.

– Vissa författare kommer aldrig att nå sina läsare i ljudform. Medan andra i första hand marknadsförs mot det formatet. Och där är intrigen helt avgörande, och ett bra språk en bonus, säger Erika Degard om två grupper vars ledande namn har väsensskilda positioner och litterära självbilder.

Anki Edvinsson är deckarförfattare på heltid sedan 2018.



Foto: Paul Hansen

När vi ses arbetar Anki Edvinsson på sin fjärde bok. Hon befinner sig i den första och svåra fasen – i ett pusslande med post-it-lappar.

– Var ska ledtrådarna planteras? När och hur ska folk dö och vid vilken tidpunkt ska liket hittas? Jag måste sätta handlingen och där kan jag verkligen köra fast. Det är här allt avgörs. Mitt mål är att lyssnaren ska få den där känslan av att man är så törstig att man bara måste hälla i sig vatten. Och att törsten släcks samtidigt som den väcks igen. Så att det enda man vill är att fortsätta dricka.

Hur uppnår du det?

– Det är en fråga om rytm… Jag följer en känsla som bygger på att jag läst mycket själv, och som på ett ganska fysiskt sätt säger att nu behöver något hända, och nu måste vi andas.

– Jag kan tycka om att gestalta men om jag läser att en kaffekopp är vit och av keramik så räcker det. Jag behöver inte veta hur den känns att hålla i handen. Om föremålet inte är viktigt för intrigen. Språket måste hela tiden peka framåt. Om jag får en känsla av man kan tappa uppmärksamheten funderar jag på om informationen kan föras fram på ett mer indragande sätt – kanske i form av en dialog?

Förändrades ditt skrivande när du förstod att din publik lyssnar?

– Inte mer än att jag är väldigt tydlig med vem som talar och var personen befinner sig.

Om man läser ser man platserna i sitt inre och bär dem med sig genom boken, medan de som lyssnar inte får samma bildminne. De plockar tvätt eller tränar samtidigt och behöver gång på gång bli visuellt förankrade.

Anki Edvinsson i villan på Värmdö.



Foto: Paul Hansen

När Anki Edvinsson slutade som väderflicka utbildade hon sig till journalist – men hade de första åren svårt att få jobb som inte liknade den tidigare rollen.

– Det kändes som om jag skulle släppas ut ur det käcka tjej-facket först om jag tog avstånd från den tiden, som jag stod för och som hade format mig mer än jag då var medveten om.

I mitten av 10-talet jobbade Anki Edvinsson ett par år på TV4:s lokalnyheter i Umeå och när redaktionen lades ner bestämde hon sig för att ta tag i den vaga deckardrömmen.

– Jag gick en ettårig skrivarkurs och pluggade kriminologi. Jag saknade verktygen och visste att jag skulle bli ännu en ex-kändis som ger ut en bok. Jag hade inte vågat skicka iväg mitt manus om jag inte gått utbildningarna.

I de senaste årens debatter om ljudboksrevolutionen har flera författare beskrivit den som ett hot mot både kvalitetsutgivningen och konsten att läsa.

Samtidigt syns vissa tecken på att gränsen och statusskillnaden mellan formaten börjar luckras upp. Projektet ”Den lyssnande kritiken” lyfter fram ljudets experimentella potential och Göteborgs-Posten har publicerat ljudboksrecensioner av några etablerade författares verk.

Men marknadens ytterkanter utgörs fortfarande av två parallella universum.

Jag känner mig trygg med mina läsare men jag önskar att fler skulle koppla mitt ansikte till min nya roll som författare

Om man skummar ljudtjänsternas topplistor syns namn som Camilla Läckberg och ett par andra ”deckardrottningar” som på 00-talet sågs som den seriösa litteraturens fiender. Men framför allt domineras formatet av namn som är relativt okända, ofta också inför sin egen publik. Antagligen för att tröskeln in till en ljudbok är låg, säger Erika Degard:

– Många lyssnare går mest på omslaget och säljtexten. Medan beslutet att köpa en bok innebär ett annat fokus på författaren. Vissa ljudstjärnor uppskattar anonymiteten. Andra försöker nå ut själva. Ofta genom sociala medier.

Om Anki Edvinsson blir igenkänd på stan är det fortfarande som TV4-profil.

– Jag känner mig trygg med mina läsare men jag önskar att fler skulle koppla mitt ansikte till min nya roll som författare. Också för att böckerna känns som en upprättelse. Jag har fått visa ett större djup. Jag vet fortfarande inte hur det funkar med recensioner och utmärkelser men jag tänker att man måste jobba sig upp till den sortens erkännanden.

Anki Edvinsson trädde in i en bransch där ljudboken var självklar.

– Jag missade övergången. Om andra författare ser det som ett problem beror det nog på att man skräms av det nya, och av att ungdomarna växer upp med ljud.

Är det en positiv utveckling?

– Alltså, hellre att de lyssnar än ingenting. Men eftersom jag själv fått så mycket av att läsa böcker hoppas jag verkligen att det inte försvinner.

– Jag tänker också att de kommer ha en mer utvecklad förmåga att lyssna på böcker. Ja, just nu och för vår generation krävs tempo och ett begränsat antal karaktärer. Men om man är mer van vid formen börjar man kanske söka andra sorters ljudupplevelser, och kan börja ta till sig verk som är tyngre och svårare.

I framtiden kommer människor ha en mer utvecklad förmåga att lyssna på böcker i stället för att läsa dem, tror Anki Edvinsson.



Foto: Paul Hansen

I Anki Edvinssons vardagsrum rullar ljudlösa CNN-sändningar framför en sammetsmjuk soffa där hon brukar jobba med sin laptop mot knäna. Som en del av jobbet läser hon domar och följer brottsrapporteringen noga. Nyligen avslutade hon universitetskursen ”Att vara tonåring i Sverige på 2000-talet”.

– Allt är så annorlunda. I dag har tjejer som vill slå sig fram sina helt egna kanaler. Men de är också mer sårbara för näthat eller privata bilder som sprids. Som tv-personlighet på 90-talet vågade jag inte bli full eller tappa kontrollen och det verkar gälla för fler unga kvinnor nu. Att de får uppleva ett kändisskap. För mig var det något som kom med många privilegier, och en del obehagliga baksidor. Man kan sammanfatta erfarenheten med att man lär sig mycket om människor.

Har du funderat på att skriva något om den tiden?

– Haha, verkligen inte. Det är absolut intressant hur allt var i Stockholm under den där eran, men mitt liv och själva handlingen är inte superspännande och jag är ingen Sara Lidman. Jag skriver deckare och jag kommer inte vilja ta risken att slösa med en annan människas tid.

Läs mer:

Hur skulle ljudbokskritiken kunna se ut?

Lotta Olsson tipsar: Här är 5 nya deckare om arbetsplatser

Du kanske också gillar