Hem Underhållning Drömskt och inåtblickande med Tyler, The Creator på Rosendal

Drömskt och inåtblickande med Tyler, The Creator på Rosendal

förbi admin
0 kommentar

”No more Sweden for me, ever” twittrade Tyler, The Creator sommaren 2019 efter att ASAP Rocky häktats för misshandel i Stockholm. Ett slags sympatihandling med rapkollegan som ansågs felaktigt behandlad.

Men här är Tyler, The Creator ändå på scenen i den lummiga parken under en försommarkväll ljummen som svensk kriminalvårds smaskigaste cowboysoppa och berättar att hans taxichaufför visat honom sjöar, kaniner, hästar och att vi lever i ett vackert land. Och, när någon i publiken verkar ropa något om den där tweeten, ber han oss att inte fokusera så mycket på det som har varit utan mer på det som kommer.

Det är möjligen en något krystad övergång, men den korta kommentaren fungerar som en ganska bra sammanfattning av Tyler, The Creator. Förmågan att inte blicka bakåt är en av hans främsta styrkor. Det är ett av skälen till att han fortsatt vara relevant och intressant i en genre där artister har en tendens att flamma upp häftigt och brinna ut relativt snabbt.

En annan är tveklöst en ständig vilja att inte alltid välja det förväntade.

Ta inramningen här: scenen har byggts om till ett prunkande skogslandskap, och ackompanjeras av liknande bilder på skärmen bakom Tyler, The Creator. Där vandrar han omkring som en – ovanligt oborstad – scout eller Skogsmulle. Det vilar helt enkelt en lite trolsk stämning över Rosendal garden partys finalspelning som är svår att värja sig emot och som förstärks av den idylliska spelplatsen.

Därmed inte sagt att hans konsert är den optimala festivalavslutningen, särskilt inte i jämförelse med närmast föregående Jungles percussion-drivna partypop, som mer uppenbart pekar ut riktningen för en natt på stan efter avslutad festival.

Fokus hamnar på Tyler, The Creators suggestivt souliga och mer inåtblickande relationsskildringar

Även om Tyler, The Creator inleder med en explosiv ”Corso” och ett antal hårda pyrotekniksmällar är Los Angeles-rapparens spelning ingen storslagen smäll. Eller något som skapar automatisk feststämning.

Efter en tuff inledning med bland annat ”Lemonhead”, som med sina rader om Wu-Tang Clan tydligt pekar ut släktskapet med 90-talets mest kaotiska hiphop, planar konserten med några undantag ut i ett slags drömskt tillstånd där fokus hamnar på Tyler, The Creators suggestivt souliga och mer inåtblickande relationsskildringar. Det behöver inte vara ett problem, och en och en är det briljanta låtar, men den samlade effekten är att konserten flyter ut och blir väl lös i kanterna.

Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Mattias Dahlström

Du kanske också gillar