Sommaren mellan sexan och sjuan är oviss som en vildmarksexpedition. Mycket ska lämnas och annat ska bli. Övergången från tryggheten och tristessen bland de äldsta barnen på mellanstadiet, till farligheterna och sexualiteten bland tonåringarna på högstadiet, utgör en särskild anspänning. Kanske är den som allra störst innan allt egentligen har satt igång. När det bara är sommarlov som vanligt, och ändå inte. Ett fält av förvirring, förväntan och fantasier breder ut sig. Det är i det spänningsfältet Elin Persson har placerat sin roman.
När jag fick veta att Persson skulle ge ut en vuxenroman blev jag nyfiken. 2021 tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris i barn- och ungdomslitteraturklassen, för sin debut ”De afghanska sönerna”. Det är en sammansatt ungdomsroman om tre afghanska tonårskillar som lever på ett HVB-hem där Rebecka, som just slutat gymnasiet, börjat jobba. Som ett slalomproffs svischar Persson förbi fallgropar och klichéer och gestaltar med svärta, humor och precision ett förjävligt utgångsläge. Ett lästips! Även för dem som passerat ungdomsåldern.
Året därpå kom nästa ungdomsroman, ”Det är något som drar i mig”, om tonåringar i Norrlands inland. ”Mycket skickligt skrivet, och en slags lillasyster till Mirja Unges ‘Jag går och lever’ eller Ola Nilssons utsatta karaktärer”, skrev Vi Läser entusiastiskt.
Mina förväntningar är alltså högt ställda. Jag blir inte besviken när jag börjar läsa.
Tolvåriga Lea är ensambarn till Marie och Lasse. ”Jag ville alltid att vi skulle få fler barn, det är viktigt med syskon, men det ville inte din mamma.” Porträttet av pappan är varmt och godmodigt. Föräldrarnas skilsmässa som redan är genomförd när romanen inleds, tycks inte ha varit särskilt dramatisk för Lea. Tvärtom är det spännande med Lasses nya kärlek Zofia. Hon kommer från Polen, är vacker och fräknig, och hon har en dotter, Jelena, som är några år äldre än Lea.
Med mamma Marie finns gemenskapen i hästintresset och stallet. Det är en miljö som börjar blekna för Lea ju mer hon lär känna sin nya utmanande bonussyster. Mellan Jelena och Lea uppstår en intensiv laddning: ”Det var en känsla av att solen lyste starkast där vi var, och att det var mycket varmt.”
Jelena vet hur man sniffar lim, raggar killar, spår i tarotkort och röker cigg. Hon vet också vilken ögonskugga ”hororna i Polen har”, en särskild blå färg: ”horblå”. ”Jag visste inte hur horor såg ut”, tänker Lea, ”ändå kunde jag föreställa mig deras ögon”.
Jelena vet hur man sniffar lim, raggar killar, spår i tarotkort och röker cigg.
”Sommaren” är en klassisk coming of age-berättelse där de vuxna inte riktigt ser vad de unga tjejerna håller på med. Vissa scener är obehagliga i sin gestaltning av tonårig gränslöshet och tveksamt samtycke, här visar Persson sin styrka som författare. I djupare mening är detta också en historia om klass, sexuella maktspel och kulturella hierarkier. Men, och detta är ett stort aber, ”Sommaren” är inte den vuxenroman den utger sig för att vara.
Det slutar för tidigt och för enkelt. Vi får denna enda sommar, det liknar en novell eller en kortfilm. Jag önskar att en redaktör hade uppmanat författaren att gå några varv till, både vad gäller omfång och perspektiv. Persson kan ju skriva och grunden finns här, men det krävs mer för att texten ska fungera som en roman för vuxna. Jelena och Lea, liksom deras föräldrar, behöver lösgöras mer ur sina roller. De blir en aning endimensionella, vilket är synd på ett bra anslag. Jag hade gärna läst mer om flera av människorna i ”Sommaren” och sett dem ur fler vinklar, nu tjänar de alltför mycket som draglok i berättelsen. Det är snopet att lämna dem så lättvindigt. Jag vill helst inte citera Tomas Ledin, men som det brukar vara för oss nordbor så är sommaren – tyvärr även i detta fall – för kort.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.