Hem Underhållning Flemming Mouritsen: Lätt att tappa greppet när skalan blir stor

Flemming Mouritsen: Lätt att tappa greppet när skalan blir stor

förbi admin
0 kommentar

Vi har fått ett nytt husdjur, en husfluga. Den verkar vara rätt sällskaplig för när vi rör oss från rum till rum så kommer den surrande efter oss och befinner sig, som av en slump, jämt där vi är. I början var min reaktion att slå ihjäl den, men antingen hade jag inte läge just för stunden eller också höll sig flugan på avstånd, så efter ett tag accepterade både fästmön och jag att den skulle få leva så länge den kunde hos oss.

Vi har döpt honom till Bengt.

Nu är Bengts framtid inte helt säkrad, för våra båda katter är inte helt med på noterna att Bengt också är ett husdjur. De har vid några tillfällen nästan rivit huset i den vilda jakten på Bengt… som dock till vår lättnad hittills har klarat sig.

Jag satt för några dagar sedan efter frukost och tittade på Bengt som i godan ro satt och putsade vingarna på en skåpslucka i köket. Ingen katt var i närheten så för närvarande var porslinet på diskbänken inte i fara. Inte Bengt heller.

Jag funderade på hur sådana där små kryp uppfattar omvärlden. De har ju uppenbarligen pejl på vad som händer runt dem för det är inte lätt att träffa dem med en flugsmälla. Men fattar de att en stor varelse håller i andra änden av flugsmällan?

Jag kommer att tänka på när jag var i slyngelåldern och var ute i skogen med kompisar. När vi hittade myrstackar var det (tyvärr) jätteroligt att sparka i dem, eller röra runt i dem med pinnar. Den febrila aktivitet som omedelbart uppstod i stacken efter attacken var kul att tita på, då. Men nu undrar jag hur myrorna uppfattade det hela?

Fanns det i deras gemensamma medvetande någon insikt om att detta gjordes av stora varelser, eller uppfattade de det som en naturkatastrof som inte går att förklara? Ungefär som vi såg på vulkanutbrott eller tsunamis innan vetenskapen förklarade dem för oss.

Skala är förvirrande och när skalorna är oerhört stora tappar vi gärna greppet om hur saker hänger ihop. Precis som flugan troligen inte har någon uppfattning om säg… Mariestad, så har vi svårt att förstå skalorna och storheten i universum och nu närmar jag mig äntligen orsaken till den här texten.

Bengt och jag satt för några nätter sedan och tittade på ett vetenskapsprogram på tv där de berättade om nya rön som kommit tack vare rymdobservatoriet Gaia. Man har kunnat konstatera att Vintergatan genom eonerna har ätit upp minst tre mindre galaxer. Det såg man bland annat på att vissa stjärnor i Vintergatan rör sig mot den normala riktningen, de måste alltså ha kommit in utifrån. Dessutom kommer Vintergatan om 4,5 miljarder år att krocka med Andromedagalaxen, som är större än oss.

Det är nu begreppet skala verkligen kommer in i bilden, för ordet krock ger här helt fel intryck. I min värld innebär en krock bucklad plåt och kanske personskador. Det är någonting hemskt, men om vi skalar upp det till galaktisk skala så innebär det något helt annat.

När galaxerna väl möts så kommer den kosmiska skalan oss tillgodo. Det är nämligen så obegripligt långt mellan stjärnorna i en galax att sannolikheten för två stjärnor att kollidera är väldigt liten.

Istället utspelar det sig en långsam dans, om man nu kan kalla 400 000 km/h för långsamt, där galaxerna far runt inne i varandra och till sist bildar en enda galax, nästan utan att någon plåt bucklats alls. Det är så enorma avstånd att vi människor inte har en chans att förstå det utifrån vårt lilla perspektiv.

På den skalan är vi rätt lika flugan eller myran.

Hiss: Vi här i Skövde får visst skatta oss lyckliga då vi hittills fått ”lagom” med snö.

Diss: Ju mer jag läser om Qatar dess mindre begripligt är det att de fick fotbolls-VM.

Du kanske också gillar