Hem Underhållning Fredrik Strage: Jerry Lee Lewis var inte den döende typen

Fredrik Strage: Jerry Lee Lewis var inte den döende typen

förbi admin
0 kommentar

En mörk novembernatt 1976 körde Jerry Lee Lewis till Graceland, Elvis Presleys hem utanför Memphis. 20 år tidigare hade de två stjärnorna spelat in låtar tillsammans med Johnny Cash och Carl Perkins i Sun Records studio, ett möte som senare kom att kallas The Million Dollar Quartet. Det var delvis tack vare Elvis militärtjänst som Jerry Lee Lewis gjort succé då kungens tron blivit ledig. Men Jerry Lee var inte tacksam. Han var full, arg och beväpnad. ”Jag vill träffa Elvis”, sa han efter att ha krockat mot grindarna med sin Lincoln Continental. Vakterna förklarade att Elvis inte ville bli störd. ”Ring och väck honom då! Säg åt honom att The Killer är här”, skrek Jerry Lee Lewis och viftade med en pistol. Den natten slutade, som många andra, i arresten.

Redan på den tiden sa folk att Jerry Lee Lewis snart skulle dö av sprit, amfetamin eller vansinne. Han hade vunnit allt och förlorat allt. Han hade gjort comeback, som countrysångare, och sedan förlorat allt igen. Men han var inte den döende typen. Han var The Killer. Som tidningen Rolling Stone skrev om ”Live at the Star club, Hamburg”, hans livealbum från 1964: ”Detta är inte en skiva. Det är en brottsplats där Jerry Lee Lewis slaktat sina rivaler i en 13 låtar lång konvulsion.”

2006 gjorde han comeback med albumet ”Last man standing” vars titel syftade på att han var den ende överlevande i The Million Dollar Quartet. Jag fick en telefonintervju och frågade om han hade trott att han fortfarande skulle sjunga efter så många år.

– Jag kommer att göra det långt efter att du är borta, svarade han.

Hur fick du namnet The Killer?

– I skolan. Alla kallade mig det eftersom jag var en rough tough mean mother humper.

Men trots att du var så tuff gick du i bibelskola. Vad…

– Jag gillar inte dina frågor! Du försöker sätta dit mig! Nu får det vara nog! vrålade The Killer och slängde på luren.

Han blev rasande trots att jag inte nämnde skandaler som när han sköt sin basist i bröstet med en Magnumrevolver eller portades från England efter att det uppdagats att han gift sig med sin 13-åriga kusindotter Myra (hennes och Jerry Lees dotter Phoebe, född 1963, tjatade på sin far så att min intervju kunde fortsätta). Religion var ett känsligt ämne för Jerry Lee Lewis. Han växte upp i en gudfruktig familj i Louisiana. Föräldrarna ägde en bomullsfarm som de pantsatte för att kunna köpa ett piano till sonen. Han sjöng i kyrkan, sjöng hemma och sjöng med grannbarnen. En dag lekte han med en svart pojke vars far spelade en grammofonskiva om och om igen. ”I got to keep moving”, jämrade sig en röst som inte liknade något som Jerry Lee hört förut. ”There’s a hellhound on my trail. There’s a hellhound on my trail.”

Pojken berättade för Jerry Lee att han som sjöng hette Robert Johnson och hade sålt sin själ till djävulen. ”Det var djävulen som gav honom den rösten”, sa pojken. ”Larva dig inte”, sa Jerry Lee. ”Pappa berättade det för mig”, sa pojken. ”Du kan fråga honom om du vill.”

Likt bluesmusikerna som kom före honom slets Jerry Lee Lewis mellan det heliga och det helvetiska. Hans mor såg till att han började på Southwestern Bible Institute i Texas. Jerry Lee läste så gott han kunde, men det var roligare att spela piano och under en gudstjänst livade han upp väckelsesången ”My God is real” med lite boogie-woogie-klinkande, varpå han relegerades. Föräldrarna blev besvikna. De hade hoppats att Jerry Lee skulle bli präst likt sin kusin Jimmy Lee Swaggart, senare en av USA:s mest framgångsrika tv-predikanter. (Kusinen hade också vissa svårigheter att leva ett kristet liv. I slutet av åttiotalet var Jimmy Lee Swaggart inblandad i två skandaler med prostituerade. När församlingen krävde att han skulle avgå svarade han: ”Gud sa åt mig att ni inte har med det att göra.”)

Efter sin korta tid i bibelskola spelade Jerry Lee Lewis piano på klubbar. 1956 kom han till Memphis och anlitades av Sun Records som just hade löst sina ekonomiska bekymmer genom att sälja Elvis kontrakt till det stora skivbolaget RCA för 35 000 dollar. Jerry Lee Lewis blev deras nya stjärna. Men chefen Sam Phillips var tvungen att konkurrera med Gud för att behålla honom.

En teologisk debatt utbröt i studion när Jerry Lee skulle spela in uppföljaren till sin genombrottshit ”Whole lotta shakin’ goin’ on” och fick för sig att den nya låten, ”Great balls of fire”, skulle ge honom och de andra musikerna en enkelbiljett till helvetet. ”Jag har djävulen i mig!” ropade en berusad Jerry Lee. Det tog en lång stund för Sam Phillips att övertyga honom om att det inte var en dödssynd att sjunga rock’n’roll.

”Great balls of fire” blev en succé men Jerry Lee tvivlade ändå på om han valt rätt, särskilt när pengarna mest verkade leda till sorg: han köpte ett stort fint hus och byggde en pool där hans treårige son drunknade, han köpte en jeep till sin 19-årige son som körde ihjäl sig, hans fjärde fru hittades på botten av en annan pool, hans femte fru dog av en överdos.

Ibland kändes det som om talangen som Gud välsignat honom med i själva verket var en förbannelse. ”Man kan antingen vara religiös, eller så kan man vara rock’n’roll. Man kan inte vara båda delarna”, sa han till mig – trots att han förenade de två världarna bättre än någon annan i sin version av gospellåten ”Jesus is on the main line”.

Under en tidig konsert råkade Jerry Lee Lewis välta pianopallen. Publiken gillade det så han fortsatte göra det med flit. Han hoppade också upp på pianot, skakade som de tungomålstalande människor han sett i kyrkan, spelade med fötterna och ruskade sin blondlockiga lugg så att svetten stänkte. Hans ursinniga spelstil och kaotiska livsstil gjorde honom till en av de viktigaste rockpionjärerna. Själv betraktade han sig som den störste och under turnéer med andra musiker blev det ofta bråk om vem som skulle få avsluta kvällen.

Nick Tosches skriver i sin Jerry Lee Lewis-biografi ”Hellfire” om en konsert på Brooklyn Paramount i New York 1958 då The Killer tvingades gå med på att Chuck Berry skulle spela sist. Jerry Lee Lewis tog med en Coca Cola-flaska fylld med bensin och satte eld på flygeln i sitt finalnummer ”Great balls of fire”. På väg ner från scenen passerade han Chuck Berry och sa: ”Follow that, nigger.”

De blev vänner efter den kvällen, trots den rasistiska kommentaren. Tidigare på turnén hade de gjort upp med knytnävarna (Chuck vann, enligt Jerry Lee). Ändå fortsatte de att bråka om vem som var kungen av rock’n’roll i decennier. Under turnén Legends of Rock’n’roll i Europa 1997 lyckades arrangören Pange Öberg få dem att enas om följande spelordning: Jerry Lee Lewis, Chuck Berry, Little Richard. Då blev det i stället bråk om vem som hade störst loge.

– Det var enklast att ge dem varsin liten loge för om någon av dem upptäckte att den andre hade större så blev det ett himla liv, säger Pange Öberg. I Malmö gick Little Richard till hotellreceptionen för att förvissa sig om att han verkligen bodde i den största sviten. Portiern sa att den var upptagen eftersom David Bowie var i stan. Little Richard lyfte en telefonlur och krävde att få bli kopplad upp till Bowie. ”Hello David”, sa han. ”Get the hell out of my room.” Och Bowie flyttade faktiskt.

Pange Öberg tyckte att Jerry Lee Lewis var den snällaste i gänget. Han hade kort stubin men lika nära till skratt. Efteråt skrev The Killer ett brev där han tackade för konserterna. Med på turnén var också George Nichopoulos, mer känd som Dr Nick, läkaren som anklagades för att ha skrivit ut för mycket mediciner till Elvis Presley. En gång när de satt i limousinen tillsammans med Pange började Jerry Lee prata om att han inte hade levt rövare särskilt mycket jämfört med andra.

– Han sa något om att han inte hade gjort så många dumheter, minns Pange. Och Dr Nick sa: ”Men för fan, Jerry. Det gick inte att ha dig i möblerade rum. Du drack och knarkade och du körde rakt in i grinden på Graceland och viftade med en pistol. Jag var där med Elvis! Vi var livrädda!” ”Äh”, sa Jerry Lee Lewis. ”Det där har inte jag gjort. Det kommer jag inte ihåg.”

Läs mer:

Rockikonen Jerry Lee Lewis är död

Fredrik Strages intervju med Jerry Lee Lewis från 2006

Du kanske också gillar