Hem Underhållning Göteborgsförfattaren Bengt A Öhnander har avlidit

Göteborgsförfattaren Bengt A Öhnander har avlidit

förbi admin
0 kommentar

Med höstregnens ingång över Göteborg kom det vemodiga beskedet att Bengt A Öhnander har gått ur tiden, 88 år gammal. I ett par decennier personifierade han det Göteborgshistoriska materialet i Göteborgs-Posten. Texterna samlade han i böcker som utgavs av förläggaren Lena Pilborg på Tre Böcker Förlag. Bengt Öhnanders godmodiga och okonstlade historier om gamla Göteborg var lokala bestsellers.

Han hade verkligen inga ambitioner att krångla till titlarna. Hans genombrott för den lokala publiken hette ”Göteborg berättar” (år 1989). Den följdes upp av ”Göteborg berättar mer” , ”Göteborg berättar ännu mer”, ”Göteborg berättar igen” och ”Göteborg berättar om igen”.

Bengt A Öhnander hade ett behagligt sätt att berätta Göteborgs historia. Han var särskilt förtjust i lokala original – och skrev rentav en egen bok om dem: ”Götebosska gubbs å gums”.

Mot oss yngre skribenter i det populärhistoriska fältet var han alltid generös och hjälpsam. Han försökte aldrig revirbevaka den göteborgska historien för egen räkning. I stället var han glad över att fler intresserade sig. Inför redaktörer på GP fungerade han rentav som ambassadör för oss yngre skribenter: han talade väl om oss.

När jag runt sekelskiftet själv hamnade på en av de där redaktörsstolarna var det alltid ett nöje att träffa Bengt. Han missade aldrig en deadline och han hade en förmåga att nosa upp tidigare opublicerade fotografier som i decennier – nästan sekler – legat orörda i arkiv eller privata skokartonger och fotoalbum. Han hade ett sällsamt gott handlag med sisådär nittioåriga göteborgare som ville berätta sina historier. De utgjorde hans starkaste stödtrupper – läsare som bistert hörde av sig om vi redaktörer någon vecka händelsevis missade att publicera hans alster.

Och utan att vara medveten om det blev han vid ett tillfälle ofrivilligt orsaken till en allvarlig utryckning av Göteborgs-Postens skyddsombud.

Ty strax före jul varje år hade Bengt A Öhnander sin kommersiella högsäsong.

I Nordstan arrangerades en stor julmarknad med knallar av olika kulörer och jargonger. De sålde allt från doftljus till julgransfötter. Bengt ville gärna göra lika goda affärer, men han ville ogärna betala hyra för en försäljningsplats.

I kraft av sin obestridliga expertis i Göteborgshistoriska frågor var han självfallet medveten om att Nordstan – i ett historiskt perspektiv – bestod av gator som råkade vara försedda med tak.

Följaktligen, räknade han ut, borde samma regler gälla inne i Nordstan som för vanlig gatuhandel.

Jag utgår från att detta hål i Nordstans regelgobeläng effektivt har täppts till år 2022. Men kring sekelskiftet kunde alltså Bengt varje morgon bära sitt eget ägandes uppfällbara slagbord och placera det i anslutning till Nordstans julmarknad. När vakterna efter tre minuter kom för att kasta ut honom pekade han på en liten fotostatkopia som rymde citat av lämpliga lagrum. Denna fotostatkopia satt inplastad och fasttejpad i bordsskivan.

När vakterna sålunda varje morgon motvilligt låtit sig övertalas kunde Bengt sedan sätta igång med en sällsynt lyckad bokförsäljning – med för bokbranschen unika vinstmarginaler.

Efter någon veckas succébetonade försäljningsdagar var det sedan – varje år – dags för det obligatoriska triumfbesöket på Världens gång-redaktionen.

Bengt medförde då – varje år – toscatårta (eller sockerkaka). Världens gång-redaktionen stod för kaffet. Och själva spetsen på detta jovialiska julkafferep var de små portionsflaskor med eau-de-vie som Bengt förgyllde sitt julbesök med. Varje medarbetare på Världens gång-redaktionen (redaktören, biträdande redaktören och biträdande biträdande redaktören) fick varsin sådan liten flaska.

Samma trivsamma ritual upprepades varje år.

Men eftersom detta evenemang vanligen ägde rum ungefär den 18 december – mitt i produktionen av julsidorna – var vi redaktörer tvungna att göra en så kallad abrovinch. Vi insåg helt enkelt att vi inte kunde tillgodogöra oss tre små flaskor med konjak klockan tio en tisdag morgon under årets intensivaste arbetsperiod. Åtminstone inte med oanfrätt arbetskapacitet. Diskret, medan Bengt gick till pentryt, för att hämta en kniv till Toscatårtan, gömde vi konjaksflaskorna bakom Nordisk familjebok i redaktionsbokhyllan. Varje år.

När denna redaktionsbokhylla sedermera skulle flyttas inflöt till redaktionsledning och skyddsombud det klart oroande beskedet att fastighetsavdelningens personal vid flyttbestyr hos Världens gång-redaktionen hade funnit arton flaskor konjak.

Jag tror aldrig att Bengt fick höra den där historien. Vi skämdes väl lite över att vi inte hade druckit hans konjak. Men om han hade fått höra den är jag säker på att han omedelbart hade införlivat den i sin outsinliga repertoar av anekdoter. För även om Bengt Öhnander var en utmärkt och flyhänt skribent var det som muntlig berättare han verkligen kom till sin rätt. Man kunde skicka honom att möta vilken publik som helst. Inför en publik växte han. Han talade kraftfullt, nästan statsmannamässigt, med en pondus som gjorde varje faktaupplysning omöjligt att ifrågasätta.

När Poseidonstatyn på Götaplatsen år 2001 fyllde 70 år ville Världens gång-redaktionen arrangera en liten ceremoni. Problemet var bara att vi saknade ljudförstärkning. Men Bengt överröstade bullret kring Götaplatsen med rent magstöd. Han höll ett fantastiskt föredrag. Utan elektrisk förstärkning nådde han åhörare på Stadsteaterns trappa. En stark göteborgsk röst har tystnat.

Läs två klassiska Öhnanderberättelser om Göteborgs historia:

Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Du kanske också gillar