Hem Underhållning I Helsingborg är Tingeling både gåtfull och skrämmande

I Helsingborg är Tingeling både gåtfull och skrämmande

förbi admin
0 kommentar

Det ser ut som en tanke att Helsingborgs stadsteater under en och samma höstsäsong ger liv åt två klassiska föreställningar om barn som gått förlorade. Både William Goldings ”Flugornas herre” och J M Barries ”Peter Pan” skildrar barndomen som en plats bortom regler och moral, men där den ena är djupt pessimistisk är den andra närmast utopisk.

”Ta tillbaka det!” ropar Wendy, spelad av Therese Kvist, förnärmat när hennes småsyskon anklagar henne för att låta som en vuxen. De vuxna i salongen kan sina inrikespolitiska skämt och skrattar hjärtligt. Men på den här teatern vill ingen bli stor, särskilt inte den ställföreträdande flickmamman som längtar efter äventyr. Ett snabbt skuggspel på väggen i sovrummet, och de är iväg genom rymden.

Det intressanta i Kajsa Giertz uppsättning av ”Peter Pan”, som blir hennes sista insats som teaterchef i Helsingborg, är att landet Ingenstans bara nästan hinner etableras som en verkligt fängslande plats. Helle Damgård har visserligen skapat en underbart vacker och suggestiv scenografi för Storan, där något sällsamt och främmande vilar över en enorm röd måne och Kapten Kroks steampunksdoftande piratskepp. Men trots den visuella magin råder ändå ett avförtrollat vemod på den här scenen, hos barn som mest av allt känns övergivna mitt i friheten.

Det är konceptuellt snyggt hur själva spelet till sin uppbyggnad och rytm liknar barnens lek, med sina element av oklarhet, sin dolda logik och stunder av riktningslös tristess. Det är väl fångat, men gör också den sceniska effekten lite oskarp. Detsamma gäller ensemblespelet, som ofta låter känslan av rusig spontanitet gå ut över formen – det är helt enkelt lite oprecist och suddigt i konturerna. Det ska poängteras att detta över huvud taget inte handlar om samarbetet med Moomsteatern, som medverkar med skickliga skådespelare med intellektuella funktionsvariationer. Deras insatser bär tvärtom ofta på en fin och tydlig tajming. Den sceniska röran framstår snarare som ett övergripande konstnärligt – och inte alldeles lyckat – val från regissörens sida. Detta får också Birgitta Rydberg att verkligen sticka ut i titelrollen, som ett glödande klot av pregnant energi vinande genom luften. Kanske vill hon inte höra talas om likheterna i gestik och kynne med mamma Eva Rydberg, men det är faktiskt ofrånkomligt. Det verkliga saltet ikväll ligger dock i att Maria Påhls vågar göra sin Tingeling till något bortom det kvicka och fjäderlätta vi är vana vid. Det finns något stapplande spastiskt, plågat och närmast klumpigt hos den här stumma älvan, som gör henne gåtfull och skrämmande.

Klockan tickar i krokodilens mage, och barndomen rinner ut. Förr eller senare slukas alla av tidens käftar. Vad väntar då? Det här är som bekant ingen värld att bli vuxen i.

Läs mer:

Fler av DN:s scenrecensioner

Fler texter av Kristina Lindquist, till exempel: Den hotfulla framtiden gör att även nuet känns meningslöst

Du kanske också gillar