Hem Underhållning Intervju Jeff Bridges om ”The old man”.

Intervju Jeff Bridges om ”The old man”.

förbi admin
0 kommentar

Klockan kvart över tre på natten vaknar den gamle mannen och går upp för att kissa. Det är knappt värt det: det kommer ut hackande, framtvingat i omgångar; uppdelat i nypor av mörkt urin.

Två timmar senare är det dags igen. Samma procedur som förra gången. Men i badrummet får han den här gången plågsamma minnesbilder av sin döda fru. Och senare, på dagen, på väg till ett minnestest hos sin husläkare, glömmer mannen sin mobiltelefon i mikrovågsugnen. Det poppar och fräser och fattar eld innanför luckan.

På imponerande tio korta minuter har tv-serien ”The old man”, där Jeff Bridges spelar en ålderstigen, tidigare CIA-agent, maximerat min rädsla för ålderdomen och stärkt mig i uppfattningen att aldrig bli gammal.

Men eftersom jag ändå har honom sittande framför mig – i en röd- och gråmönstrad hawaiiskjorta och farfarsglasögon med svarta bågar – så frågar jag om han kan stilla min oro. Eftersom det är han som har gjort mig så upprörd, menar jag.

Jeff Bridges slår ihop sina händer i ett klatschande ljud, kastar huvudet med den långa silvermanen bakåt och skrattar så att ögonen blir två kisande streck. Sen blir han lite eftertänksam.

– Att bli äldre ger dig möjligheten att slipa dina färdigheter, dina strategier. I takt med att jag åldras märker jag att allt jag tror på, och allt jag strävar efter, sätts på prov. När jag genomled min sjukdom frågade många: ”Lärde du dig något av det? Lärde du dig något nytt?” Ja, mina strategier och mina filosofer sattes på prov. Och i varje sådan prövning finns ett tillfälle att ta det till nästa nivå. Det var mardrömslikt, men jag lärde mig saker som jag annars inte hade lärt mig.

Bild 1 av 3

Foto: Alamy

Bild 2 av 3

Foto: Alamy

Bild 3 av 3

Foto: Disney+


Som vad då, undrar jag, som man blir nyfiken på vad varje människa med en nära döden-upplevelse kan lära ut.

– Tja, vi tillbringar så stor del av våra liv med att undvika stress… men livet är stressigt, man.

Det sista ordet säger han med en släpig intonering som för tankarna till hans paradroll, den långsamtänkande hippien The Dude i ”The big Lebowski”.

– Så vi måste tränas i det: hur stressar man på rätt sätt? För du kommer att bli stressad. Som tur är har människorasen funnits i tusentals år så det finns mycket att lära av de som tidigare levt. Livet är underbart på det viset: det kommer ge oss nya utmaningar och de sakerna måste mötas med kärlek och öppenhet. Det är nog min strategi att ta mig an livet.

Jeff Bridges som The Dude i ”The big Lebowski”.



Foto: Alamy

Sjukdomen han pratar om, och gissningsvis det som gav upphov till just den här stressen, är i själva verket två. Under inspelningen av ”The old man” 2020 drabbades Bridges först av lymfkörtelcancer. Han genomgick kemoterapi men i mars 2021 insjuknade han dessutom i covid, och eftersom kemikalierna i kroppen slagit ut immunförsvaret hade den inget att bekämpa sjukdomen med.

Så han var nära att dö, en hårsmån därifrån. Men nu sitter han här, proppfull av uppenbarelser och insikter, och ska marknadsföra serien som tog ett tvåårigt uppehåll medan han frisknade till.

– Det var verkligen bisarrt att komma tillbaka. Det kändes om en lång weekend, men det var två år. Så när jag kom tillbaka till inspelningen mötte jag samma människor och samma ansikten som jag nyss hade arbetat med, fast för två år sedan. Det var en märklig, drömlik känsla.

Bridges är nu 72 år och har gestaltat några av mina favoritgamlingar på vita duken; ofta hårdnackade och väderbitna män med mänskliga brister. Som countrystjärnan ”Bad” Blake i ”Crazy heart” (2009), eller revolvermannen Rooster Cogburn i ”True grit” (2010), eller sheriff Hamilton i ”Hell or high water” (2016). Han säger sig ha svårt med minnet – oklart om det beror på postcovid eller ålder – och att han ibland känner sig fånig när han inte minns namnet på någon han känt i flera år. Det innebär alla möjliga sorters utmaningar som är nya när man blir gammal. Att saker förändras så gör att han på något vis ändå känner sig ung, paradoxalt nog.

Samma känsla kommer han in på när han pratar om kärlekshistorien i serien. Bridges spelar Dan Chase, som hoppat av spionkarriären och flytt till ett icke-liv i en amerikansk småhåla. Men snart röjs hans identitet och han befinner sig på flykt undan FBI som vill utlämna honom till en afghansk krigsherre på grund av händelser under afghansk-sovjetiska kriget på 1980-talet. Men det är som sagt en kärlekshistoria också – under flykten blir han förälskad i en frånskild kvinna, Zoe, spelad av Amy Brenneman.

Jeff Bridges och Amy Brenneman i ”The old man”.



Foto: Alamy

– När vi är unga tvingas vi gå igenom ungdomen. Men vilken ungdom upplever vi som äldre? Det talas inte så ofta om det, men när jag pratar med mina vänner som mist sina fruar eller skilt sig och börjat dejta igen så säger de: ”Jag gick igenom allt det där igen, alla de känslorna”. Så det är fascinerande att utforska den motsägelsen, säger Bridges, som själv är gift sedan 45 år.

Han har levt ett helt liv inom film och tv, den första rollen i ”Stämplad” 1951 gjorde han strax efter sin ettårsdag. Som barn spelade han med brodern Beau i pappan Lloyds båda tv-serier ”Sea hunt” (1958–1961) och ”The Lloyd Bridges show” (1962–1963). Och trots den rutinen och samlade erfarenheten, och trots sammanlagt sex Oscarsnomineringar plus en vinst, känner han sig sällan tillräckligt förberedd för sina roller.

– När jag var liten och skulle gå till jobbet märkte min mamma att jag var orolig. Så när vi satt i bilen sa hon: ”Kom ihåg att inte ta det så allvarligt, Jeff, och ha roligt!” Och nu märker min fru när jag är orolig på vägen till jobbet. Jag är ångestriden. Och hon säger: ”Du är alltid sån där. Kom ihåg: ta det inte så allvarligt!” Så det är utmaningen, att alltid komma ihåg att slappna av. Ibland är det svårt. På de bra dagarna är jag medveten om hur dyrbart livet är. Men en del dagar kommer livet åt en.

Och sedan kommer det till slut, förmodligen oundvikligt med tanke på hur många vardagsfilosofiska utläggningar vi redan hunnit beta av: ett citat ur ”The big Lebowski”:

– Det är som Sam Elliott säger vid bardisken i den filmen: ”Sometimes you eat the bar, and sometimes the bar eats you”. Oavsett hur bra filosofier man har, och vad man än gör, så kommer människor eller livet åt en ibland. Så är det bara.

Här är veckans bästa strömningstips

Niklas Wahllöf: Är det inte The Dudes drönarliv vi egentligen drömmer om?

Du kanske också gillar