Intervju: Mark Jenkin om ”Enys men”

Den fiskdoftande, raspiga och svartvita ”Bait” blev en omedelbar kultklassiker när den dök upp på bioduken från ingenstans 2019. Lågbudgetfilmen kretsade kring sträva fiskarbröder i Cornwall och den högspända relationen mellan byborna och de snofsiga nyrika Londonborna som köpt upp deras gamla barndomshem. Utan att ha några sluga politiska baktankar lyckades Jenkin peta på brexitsårets allra ömmaste sårskorpor – klassmotsättningar, ekonomiska klyftor, gentrifiering, segregation och utanförskap.

Nu är den brittiska regissören tillbaka med en både psykologisk och metafysisk folkskräckrysare som utspelar sig på en isolerad ö utanför Cornwalls kust 1973. ”Enys men” (”Stenön” på korniska) kretsar kring en kvinnlig volontär (Mary Woodvine) för en naturvårdsorganisation som varje dag samvetsgrant undersöker tillståndet för en extremt sällsynt blomma som växer i förorenad jord i ruinerna av en nedlagd tenngruva. Hon är helt ensam på ön – så när som på en mystisk bronsålderssten som kanske, eller kanske inte, gradvis rör sig mot henne …

– När ”Bait” kom var det så många som skrev eller berättade att den kändes som en skräckfilm – en kuslig känsla av föraningar, rädsla och obehag. Så jag tyckte att det skulle vara riktigt kul att ta ut svängarna och göra en riktig skräckfilm – på mitt sätt, ler Mark Jenkin när jag träffar honom i skuggan på en solig sandstrand i Cannes efter världspremiären.

I helgen kommerden firade regissören till Göteborg i samband med visningarna av ”Enys men” på festivalen. I ryggen har han strålande recensioner i de brittiska tidningarna: ”Mark Jenkins korniska psykodrama kommer att knocka dig”, skrev till exempel The Guardian och gav högsta betyg.

Själv var Jenkin också exalterad när han just hade snabbskrivit sitt manus med hjälp av en analog penna och papper. Han ändrade sig när han läste igenom det några dagar senare.

– Till min fasa insåg jag att det inte fanns någon som helst skräck i manuset. Jag var riktigt förtvivlad i några minuter – tills jag insåg att skräcken faktiskt inte ligger i innehållet utan i filmens form. Precis som med ”Bait” ligger det kusliga i mitt sätt att arbeta, i krocken mellan bild, ljud och hur det klippts ihop. Jag blev väldigt förtjust i idén att göra en film där det är själva formen som spökar, säger Mark Jenkin som alltid har gillat skräckfilmer.

I filmen är kvinnan beroende av en dieseldriven elgenerator, där bränslet levereras då och då av en lokalinvånare (Edward Rowe som spelade huvudrollen i ”Bait”). Det är höljt i dunkel om kvinnan fantiserar om ett sexuellt möte med mannen eller om hon bara minns ett tidigare kärleksmöte. Likaså tycks hon plågad av minne av en orolig yngre kvinna (Flo Crowe) – oklart om det är hennes yngre jag, eller kanske hennes dotter?

– Jag ville skildra ett slags nedstigning i galenskapen, men inte som en följd av att en kvinna i nattlinne jagas och terroriseras om natten, utan skildra detta där hon tycks ha mer kontroll.

Bilden av den stående bronsåldersstenen, som eventuellt hemsöker kvinnan, har han burit med sig sedan barnsben.

– Som liten fick jag höra att dessa spöklika stenar är människor som förstenats på grund av sina synder – för att ha dansat, haft lite för trevligt under en hednisk högtid eller, ja, vad som helst. Jag ville också göra något estetiskt av landskapet i västra Cornwall där jag kommer ifrån, säger Jenkin.

Som många andra menar han att den korniska identiteten är mycket speciell i detta keltiska grevskap i sydvästra England.

– Historiskt så är vi ju inte en del av England. Och när vi pratar folkskräck i brittisk bemärkelse så handlar det ofta om det gamla glada, pastorala England vilket på senare tid har blivit alltmer problematiskt under hela brexitdebatten, där det finns människor som vill återvända till ett mytiskt ”Merry old England” som ju aldrig har funnits, säger Mark Jenkin och ler:

– Jag kopplar inte folkskräck till brexit, men folkskräckgenren spelar in i hela den här idén om det gamla glada England där man plötsligt upptäcker att det finns något mörkt under ytan. För oss i Cornwall har det alltid funnits något svart och hedniskt som spökar. I filmens hjärta finns en insikt om att det finns något kusligt och ruttet därnere i underjorden. Kanske är det bara det allmänna tillståndet i Storbritannien, ler han.

Inför inspelningen hämtadehan inspiration från Robin Hardys gamla blasfemiska kultfilm ”The wicker man” (1973) där Christopher Lee spelade den märkliga lord Summerisle som leder en hemlig sekt som ger sig hän åt ockulta hedniska ritualer på en öde ö utanför Skottlands kust. Precis som den filmen är ”Enys men” inspelad på fastlandet mellan Newlyn och Penzance, inte långt från regissörens hem.

– Av ”The wicker man” lärde jag mig hur man genast måste etablera ön genom olika översiktsbilder – sedan köper publiken att man verkligen är på en ö under resten av filmen, säger Jenkin.

Han är också inspirerad av Jerzy Skolimowskis ”Skriket” (1978) med Alan Bates, Susannah York och John Hurt. Fast Jenkins största husgud är alltjämt Nicolas Roeg, den brittiska filmens stora visionär som gav världen filmer som ”Performance”, ”The man who fell to earth” och ”Don’t look now” (”Rösten från andra sidan”).

– Roeg är en helt omistlig del av min filmutbildning. Jag såg ”Walkabout” när jag var riktigt ung och jag tror att den filmen verkligen sipprade in i mig. Alla hans filmer har haft en enorm inverkan på mig som filmskapare, men mina favoriter är ”Performance”, ”Walkabout” och ”Don’t look now”, säger Jenkin som passade på att tacka sin filmiska mentor när han introducerade ”Enys men” på världspremiären i Cannes.

Efter visningen träffade han sonen Luc Roeg som är filmproducent.

– Han tackade för att jag nämnde Nicolas Roeg och försäkrade att hans pappa skulle ha älskat ”Enys men”. Det var som att få den bästa tänkbara recensionen, säger Jenkin.

Efter ”Bait” och ”Enys men”, som han har filmat på egen hand, planerar han för en lite större produktion som han hoppas kunna spela in i år.

– Den handlar om ett spökskepp – en fiskebåt som förliste under en storm men som dyker upp igen i sin hemmahamn. Kanske har filmen vissa skräckelement, men i första hand är det ett slags mysterium som innefattar tidsresor. Jag måste utveckla en relation med en filmfotograf som är med på noterna och sedan förhoppningsvis skapa något som är väldigt abstrakt och impressionistiskt.

”Enys men” visas på Göteborgs filmfestival den 3, 4 och 5 februari. Svensk biopremiär senare i vår.

Läs mer:

Brittisk kultfilmare petar på brexiterans ömmaste sårskorpor