Hem Underhållning Isabel Cruz Liljegren: Teatern behöver ge starkare kickar

Isabel Cruz Liljegren: Teatern behöver ge starkare kickar

förbi admin
0 kommentar

Synen på teatern som en odödlig konstform och på klassikerna som allmänmänskliga gräver teaterns grav. ”Den [teaterkonsten] har funnits i 3000 år och kommer inte att försvinna” försäkrar en av teatercheferna i en artikel i DN (9/6), Johan Hilton vädjar till publiken att rädda scenkonsten så att vi kan få se fler föreställningar som ”Morbror Janne” (DN 9/6) och Ida Östenberg vill att skolbarn ska släpas på antika dramer (SvD 9/6). Skriet-emoji.

Det är svårt för den troende att frälsa ateisten med argument om Guds nödvändighet för livet. Lika svårt är det för teaterälskaren att kvantifiera värdet av en konstupplevelse. Men teatern är inte Gud, utan mer som kyrkan; verksamheten som möjliggör det möte som skapar värdet. Både kyrkan och teatern behöver anpassa sig till nutiden och vara lyhörda mot en föränderlig värld. I kriser, krig och kaos står kyrkan trygg och tydligt välkomnande. Och när vi vill hylla livet, sommaren, och barnröster fyller salarna, blir kyrkan en självklar plats för framtidshopp. Man behöver inte, som Leif Zern menar, ha en outsiderposition för att inse att en relevant fråga är: varför gå på teater?” (DN 16/6).

Man skulle kunna börja med Aristoteles tankar om teaterns (tragedins) funktion som själsligt renande, men det går redan inflation i gamla greker i denna teaterdebatt. Peter Drucker, en nestor inom företagsorganisation, menade att framgång kräver att man gör sig tillgänglig för möjligheter som dyker upp genom att känna till sina styrkor, sin arbetsmetod och sina värderingar. Teaterbranschen behöver prata mer om detta – vilken är scenkonstens styrka? Hur utveckla produktionssätt som får styrkan (värdet) att maximeras? Och varför ska publiken komma till oss? Det är ju inte för att dramatiker ska ha jobb.

Diskussionen är filosofisk men kan också fungera som praktisk vägledning, för när teatern vill vara film, roman eller podd blir det tydligt att institutionerna saknar självförtroende och tappar bort sig. Kanske kan Georges Bataille, författare och filosof, vara till hjälp. Enligt Bataille domineras människor av två impulser: att (över)leva, och att leva intensivt. Det här en paradox som bara konsten kan lösa, för när vi lever oss in i en spännande berättelse ökar livsintensiteten utan att existensen hotas.

Det är en utmaning för alla branscher att förstå vad människor vill ha och behöver, stort fokus läggs på omvärldsanalys. Förutom inom scenkonsten, vilket även Hilton påpekar.  Teatern försöker repertoarlägga sig ur krisen. Vi behöver gå djupare än så. Vi behöver undersöka essensen i konstformen och utveckla den så att den passar ett samhälle med film, internet, dataspel, tv-serier och sociala medier. Men hur?

Svaret finns i scenkonstens särart, som till skillnad från en utekväll, inte ger baksmälla och till skillnad från en fotbollsmatch, inte leder till gatuvåld. Jacques Rancière definierar i boken ”The Emancipated Spectator” teater som kroppar som satts i rörelse på scen betraktade av andra kroppar som väntar på att sättas i rörelse. Med andra ord, konsten tillhör inte konstnären utan delas med publiken och samhället. Det är en relation vi behöver utveckla, och som i princip endast diskuteras inom barn- och ungdomsteater. Dagens vuxenpublik är svältfödd på mänsklig kontakt. De behöver bli tilltalade, indragna, av ett språk som inte är musealt. Teatern kan inte längre verka bakom en fjärde vägg, den behöver gå närmare, bli mer påtaglig, sippra ut i foajéer och på gator. Och ge starkare kickar, ökad livsintensitet, i en avtrubbad tid.

Läs mer:

Leif Zern: Dagens teater verkar ofta känna sig tvingad att överrösta verkligheten

Suzanne Osten: Alla diskussioner på teatern startar i vad det inte får kosta

Teatersverige lider av postcovid: ”Vi är ett vingklippt gäng”

Du kanske också gillar